storjungfrukam

Gammal bofast art.

Hylander & Rothmaler 1937.

Jungfrukam är en gammal, kulturberoende växt. Den ettåriga, konkurrenssvaga arten växer på ganska torr, sandig mark eller hällmark med mer eller mindre stört växttäcke. De vanligaste ståndorterna är trädesåkrar, vallar, kultur- och naturbetesmarker samt gräsmattor medan mindre välskötta fotbollsplaner och jordhögar utgör något udda växtplatser. På grund av sin litenhet är den lätt att förbise.

1155 Aphanes arvensis L.

Syn.: Alchemilla arvensis (L.) Scop.

This widespread, anthropochorous species probably originates mainly from Europe. Outlying localities are casual. It has been introduced for instance into the Azores, Ethiopia, Australia, New Zealand and N. and S. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 222.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 15–31 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Jungfrukam är sydlig i Sverige men går längre in i landet och längre norrut än småfruktig jungfrukam A. australis (till Västergötland och Östergötland). Den har större näringskrav än sin släkting och växer till skillnad från denna gärna på lerig jord. Jungfrukam är vanligast som ogräs i vintersäd och höstraps. I åkrarna uppehåller den sig oftast i kanterna. Den påträffas också på åkerrenar och åkerholmar, kring hällar i betesmark, på ås- och backkrön samt annan, oftast ej fullt sluten gräsmark. Ibland uppträder den som ogräs i trädgårdsland.

Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Östergötlands län.

Storjungfrukam växer på sandig–grusig, något näringsrik och ofta kalkpåverkad mark som är blottad och fri från konkurrens. Växten är fortfarande vanligast som åkerogräs, helst i sandiga och företrädesvis höstsådda åkrar; nästan hälften av fynden är gjorda i åkermiljö. När grödan är skördad fortsätter storjungfrukam att växa till och kan då lättare hittas i stubbåkern. Arten är även vanlig i slitna gräsmattor, på grusplaner och som rabattogräs. På flera campingplatser har växten noterats, ofta där turisterna slagit upp sina förtält. Grässvålen är där mycket gles och lämpar sig för den konkurrenssvaga växten. Även i betesmarker dyker storjungfrukam upp, främst på kreatursstigar där vegetationen är gles. Ibland ses den i ruderatmiljöer som på tippade jordhögar.

Storjungfrukam är fortfarande en relativt vanlig växt på Öland, speciellt på sydvästra delen av ön och inom Mittlandet. Jämfört med kartan i Sterner (1986) förefaller dessa områden idag hysa fler förekomster liksom socknarna norr om Borgholm. Endast delar av sydöstra Öland gapar idag nästan tomma på fynd. Lägg särskilt märke till hur de tidigare rika förekomsterna i Sandby sn inte kunnat återfinnas. En anledning är att jordbruket på denna del av Öland är koncentrerat på mjölk- och köttproduktion; i vallar och fodermajsåkrar växer inte storjungfrukam. Sammantaget en viss minskning främst som åkerogräs jämfört med Sterner (1938). Storjungfrukam har dock förmått hitta nya miljöer (campingplatser och glesa gräsmattor) vilket inte var känt i Sterner (1986). Jämfört med Sterner (1986) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Gammalt åkerogräs, främst i sandiga eller grusiga, glesa rågåkrar; även med raps och vete. Arten växer också i glesa åkervallar och trädor; den är ovanligare på beten och ruderatmark. Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Fårö, men lokalerna ligger glesare på nordöstra Gotland. Johansson (1897) angav storjungfrukam som ”Allm.”. Jämfört med dagens förhållanden innebär detta att arten minskade under 1900-talet, förmodligen p.g.a. besprutning och tätare grödor.

Jungfrukam är i Sverige en sydlig art, som förekommer tillfälligt i Bohuslän. 

Jungfrukam är en liten ettårig art som i södra Sverige vanligen påträffas som ogräs på sandig åkermark.

Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige bofast främst i Götalands kusttrakter.