stånds

Gammal bofast art.

1841 Senecio jacobaea L.

This species occurs as a native plant in most of Europe and W. Asia. It has been introduced into N. America and New Zealand.

Stånds är en gammal, kulturberoende art. Den växer på torr och gärna sandig, ljusöppen mark - tätorternas vildvuxna gräsmarker, vägkanter, vägslänter, stationsområden, grustag och avfallstippar. Växten är giftig.

Sydlig torr- och friskängsväxt på mineraljord. Giftig läkeört.

Oftast tillfälligt införd med barlast, endast någon enstaka förekomst kvarlevande i nutiden. Även tillfälligt insådd (med vallfrö?). - 12 (7).

Larsson 1851.

51. 6; några fynd 1904–cirka 1930; åter funnen först 1977: Mälarområdet: Arboga "Arboga" cirka 1930 (A. O. Högrelius elevherbarium enligt Broddesson manuskript). Dock "ej tagit alla själf' enligt Broddessons anteckningar - gäller denna? Sankt Ilian Apalby, glänta i slänten mot Apalbybäckens bydamm, ett stort exemplar 1977–78 (!, UPS). - Skogslåglandet: Sala Mellan hyttan och prästgården, 1 ex. 1904 (B. Thorbjörnsson enligt DAHLGREN 1911). Surahammar Västsura [cirka 1913] (Du Rietz enligt SAMUELSSON 1925). - Nedre Bergslagen: Viker Bengtstorpet, åkerkant; Vikersberg 1912 (Bergdahl, BER).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast underarten S. j. subsp. jacobea i landskapet.

Stånds växer på torr till måttligt torr, näringsrik jord. Man finner växten i betesmark (ofta i sydsluttningar), på igenlagda åkrar och i bryn, men framför allt på vägkanter, industritomter och annan skräpmark. Förr uppträdde den ganska ofta som ogräs i fodervallar och är troligen delvis införd med gräs- och klöverfrö. Arten sprider sig för närvarande längs vägnätet, framför allt utmed större vägar.
Arten är giftig och äts inte av betande djur.

Stånds företräds på Öland av alvarstånds subsp. gotlandica, vanlig stånds subsp. vulgaris samt troligen även knappstånds subsp. dunensis. Majoriteten av fynden under inventeringen (ca 80 %) är bestämda till underart.

Ursprunglig, även inkommen.
Stånds representeras på Gotland av tre underarter: knappstånds ssp. dunensis, alvarstånds ssp. gotlandica och vanlig stånds ssp. vulgaris. Knappstånds har troligen inkommit med sjöfarten, och även vanlig stånds är en inkomling (eller en gammal kulturföljeslagare), men alvarstånds är ursprunglig på kalkmark. Under våra inventeringar hade vi inte tagit med knappstånds i inventeringsprotokollen, så den kom oftast att redovisas som vanlig stånds. Den helt dominerande underarten på Gotland, både i äldre tid och i dag, är emellertid knappstånds; vanlig stånds är säkert konstaterad bara från en handfull lokaler.

Stånds växer solöppet på frisk till torr, ofta skalhaltig, betad eller ohävdad gräsmark. Arten undviks av betesdjuren, då den är giftig framför allt för hästar. Därför ser man ofta högvuxen stånds blomma vackert i för övrigt hårt nerbetade natur- och kulturbetesmarker. Den växer även i ohävdade marker som igenväxande överbliven gräsmark, kring gårdar, i grustag och annan skräpmark samt kanske allra oftast i vägkanter och på banvallar.

Se vanlig stånds Jacobaea vulgaris subsp. vulgaris

Stånds är en sentida inkomling. Carl Johan Hartman (1818) skriver att stånds är bland de »sällsyntare vexter som förekomma omkring Gefle … inkomne med ballastsanden men sedan bosatte på flera ställen«. Från hamnen lyckades den sprida sig till angränsande stadsdelar vid Inre fjärden under 1800-talet (t.ex. Källö och Holmsund). Växten uppehöll sig länge i hamnområdet men tycks nu vara försvunnen. Den har senare dykt upp på några andra lokaler där den också lyckats hålla sig kvar en tid.
Stånds blommar samtidigt med mjölkört och älggräs.

Stånds är en perenn art med mycket långlivade plantor. Basala skott och blad övervintrar gröna. Stånds blommar från linneans till ljungens tid. Arten växer starkast i öppen miljö, men är hög och klarar sig bra även tillsammans med högväxta örter och gräs och under ett glest trädtäcke.