spjutmålla

Heintze 1915.

Spjutmålla är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer främst på tånggödslade havsstränder, ibland i ganska täta bestånd. Mer eller mindre tillfälligt ser man den också vid gödselplattor, på ladugårdsbackar och avfallstippar.

Gammal bofast art.

Havsstränder "koloniserar den tjocka förnan på skyddade sedimentstränder" (Ericson 1978), förr införd med barlast . - 14 (6).

Spjutmållan ger inte intryck av att ha varit mer än möjligen lokalt allmän. Hartman (1866) namngav 3 lokaler i norra Närke. Ännu under 1970–1980-talen fann Nilsson (1986, ms) den på 7 näringsrika driftvallar längs Hjälmarstranden i Rinkaby. Idag är den sälls. och på tillbakagång, främst genom upphörd gödselhantering.

[14]; nu mycket sällsynt; sedan 1924 blott fyra fynd, varav tre under 1970-talet Ytterst få eller inga lokaler torde återstå oupptäckta. Sannolikt gynnad av temperaturklimatet i S och Ö, i hur hög grad i förhållande till områdets övriga delar är dock osäkert, då utbredningen syns ha varit ofullbordad. Utbredningstyp: S3?

695 Atriplex hastata L.

Syn.: A. latifolia Wahlenb., A. prostrata Bouch.

This polymorphic, widespread species occurs on the seashores and in waste and saline places inland. A special type in SE. Poland and adjacent areas is distinguished as subsp. polonicum (Zapal.) Aellen. This species is easily spread by man and probably introduced into N. America and certainly into Argentina and New Zealand. The present distribution is of the discontinuous circumpolar type (Hultén, Circumpol. Il, p. 198 and map 190).

(A. prostrata subsp. prostrata)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med mer är 75 % (åtminstone i inlandet).

Spjutmålla växer på havsstränder, gärna på och vid uppkastade tångvallar. Den kan även växa närmare strandlinjen i bältet med rödsvingel Festuca rubra. På hävdade strandängar påträffas spjutmålla ibland i högre liggande partier som är trampade och gödslade av betesdjuren. Olika ruderatmiljöer är också relativt vanliga såsom gödselupplag, tippade högar med jord, sand eller rötslam. Sällsynt är spjutmålla funnen i åkerkanter dit den har kommit med tångtäkt eller tippat sjögrus.

Spjutmålla är vanlig längs större delen av Ölands kust och är funnen i samtliga kustrutor förutom en; Ängjärnsudden norrut, Böda sn. Stranden på sträckan består av grovblockig sten vilket inte är gynnsamt för spjutmålla. Spridda inlandslokaler finns men de utgör knappt 10 % av fynden. Spjutmålla klarar sig även i ohävdade sjömarker där den främst växer på nyligen uppkastade driftvallar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Arten är tånggynnad och förekommer på havsstränder: framför allt växer den på driftvallar med tång, på sandstrand och på klapper, men även på strandängar, betade såväl som obetade, nära stranden. I det inre av Gotland är den sällsynt och växer främst vid gödselstäder men är även noterad i diken, på kanalkanter, vid bevattningsdammar och soptippar. Spjutmålla är mycket allmän på stränderna; andelen provrutor från vilka den noterats är förvånansvärt hög med tanke på att förekomsten huvudsakligen är begränsad till stränderna.

Spridd från Sundre till Gotska Sandön, Fårö, med marginellt färre antal km²-rutor jämfört med strandmålla A. littoralis, som har likartad utbredning. Englund (1942) uppgav spjutmålla från 488 strandavsnitt (331 för strandmålla). Han betraktade strandmållans utbredning som (i övers.) en ’något blek kopia av spjutmållans’. I dag är förhållandet snarast det omvända, men på norra Gotlands klappervallar är spjutmålla även i dag den vanligare arten av de två.

Spjutmålla är som de flesta mållor näringskrävande och växer dels på havsstränder, dels på kväverik kulturmark. På havsstränder finner man den oftast i eller i närheten av tångdriften såväl i skyddade och exponerade lägen på block- och stenstränder som på strandängar. I jordbrukslandskapet växer den vid gödselstäder, på ladugårdsplaner, fyllnadsjord, vägkanter och tippar.

Spjutmållans frukter är dolda mellan två triangulära gröna hylleblad, och faller av tillsammans med dessa vid mognaden. Dessa triangulära paket samlas i massor under plantorna medan de fortfarande har gröna blad. De flyter också många dagar, men hyllebladen svartnar och hela paketet sjunker inom tre veckor. Spjutmålla var en av de sex första arter som koloniserade Svartstenarna i Idenor, när den ön kom ur havet (Sahlin 2012a). Majoriteten av frukterna torde dock stanna på växtplatsen och bilda en fröbank med mycket stora frömängder, att döma av de täta bestånd som kommer upp i vissa vikar vid lämpliga groningsförhållanden. När tallpollen ryker, i skogsstjärnans tid, grönskar spjutmållan snabbt och täcker stora ytor på tångbankarna. Den har blomknopp i linneans tid och blommar i mjölkens tid. Där plantorna står glest ligger grenarna ut åt sidorna och plantan blir mycket låg. Där beståndet är tätt skjuter plantorna i stället i höjden och bildar mycket kompakta bestånd som kan bli en halv meter höga. Bladen har mild och god smak, något saltare än spenat. Plantan, och den lokala populationen, anpassar sig lätt till de lokala och tillfälliga växlingarna i miljö, till exempel påbyggnad av en tångbank under sommaren. Populationen ger på hösten intryck av att uppkommit i omgångar från frö eller genom tillväxt av existerande plantor. Olika generationer får olika utseende. Kraftigt rödtonade stjälkar kan utvecklas inom ett visst bälte i en population, kanske på grund av torrt och varmt väder under en fas i deras utveckling. På hösten blir hela plantor på magrare mark kraftig röd- eller rosatonade. I lingonens tid finns både omogna kvarsittande frukter och mogna, som har fallit av och ligger massvis under plantan, skarpt kontrasterande mot den mörkbruna tången. I lärkarnas tid återstår bara trasiga rester av blad och mörka stammar, samt frukterna.