småsileshår

Gammal bofast art.

Larsson 1851.

Småsileshår är ursprunglig. Den växer främst, och ofta rikligt, i höljor på blöta torvmossar och på flacka, glesbevuxna stränder med finkornig mineraljord eller dy vid näringsfattiga sjöar. Ibland finner man den även på fukthedar och på vitmossdominerade gungflyn, men i den senare miljon är de övriga sileshåren vanligare. Åtminstone i norra Halland kan den uppträda rikligt i periodiskt uttorkade gölar nära havet.

Växtplatser, utbredning och frekvens som storsileshår men växer sankare, gärna på gungflykanten mot öppet vatten i gölarna. Den finns i Örebro län endast i kärr, aldrig på mossar (Backéus 1984). I Nysund har den setts på Skagerns sandiga stränder 1873 (Hartman, UPS), i Svennevad på ett 30-tal lokaler (Kjellmert 1947) men är där annars ovanlig i brist på lämpliga växtplatser.

1001 Drosera intermedia Hayne

This species displays Iittle variability. It belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 56 and map 38). The species is also reported from Cuba. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 195.

Småsileshår växer ännu blötare än de övriga siles­hårsarterna, nästan uteslutande på tidvis översväm­mad bar torv eller dy, ofta i kärrmarker med något rörligt vatten. Arten sprider sig vegetativt med sido­rosetter och ibland förekommer den i sådana mäng­der att vidsträckta ytor färgas röda. Små sileshår före­kommer ofta på fattigsjöarnas tidvis översvämmade moränstränder.

Europa, östra Nordamerika. I Sverige sydlig, upp till södra Norrlands kustland.

Svensk nordgräns i norra Ångermanland. Samtliga fram till 1978 kända lokaler sammanfattade av Mascher (1978a). - 8 (4).

Utbredningens huvuddrag som D. anglicas; i Bergslagen något mindre vanlig, dock överallt spridd-tämligen allmän. Ej systematiskt sökt och antecknad. Utbredningstyp: N2.

Det finns en obekräftad uppgift av småsileshår från Svartvikskärret i Böda sn, publicerad i Lüning (1984). I brist på belägg eller andra påtagliga bevis bedöms den som osäker.

Eisen & Stuxberg (1869), men Johansson (1897) konstaterade att denna art inte hade kunnat påträffas, ”ej ens i herbarier”. Senare uppgavs småsileshår av Alm (1923) utifrån belägg tagna i Lummelunda (förmodligen 1862, A. Schlegel i LD, ej kontrollerat senare) samt från Fårö (UPS). Fries (ms) angav Ullahau och Lauter, men kända kollekter från Fårö har alla förts till hybriden D. anglica × rotundifolia. Förmodligen gäller alla dessa uppgifter denna hybrid. Småsileshår är även angiven från källmyrsmiljö i Tajnungsmyr i Hangvar (Lundqvist 1933), säkerligen baserat på felbestämt storsileshår D. anglica.

Småsileshår växer på fuktig till våt torv, dy eller mineraljord på myrar, gungflyn och i fukthedar men även på stränder av näringsfattiga sjöar och småvatten. Ibland kan man också finna den i övergivna och igenväxande grustag. Det händer att den växer så tätt att den färgar partier av myren röda.

Namnet intermedia säger att småsileshåret till utseendet ligger mellan rund- och storsileshår, och enstaka gamla uppgifter har visat sig bero på förväxling med storsileshår eller dess hybrid med rundsileshår. Småsileshår är dock åtminstone när den blommar tydligt skild, med sin vid basen starkt krökta blomstjälk. Den har också i genomsnitt flera blad i rosetten än de bägge andra, och den blommar senare än dessa. Ännu i linneans tid syns inga blomknoppar. Först i ljungens tid blommar småsileshåret. När bladen på sensommaren är vissna, bruna och svåra att se mot den bruna jorden framträder i stället de ljusa, grönbruna omogna frökapslarna.