skuggnäva

Hård 1935.

1268 Geranium pyrenaicum Burm. fil.

This species is considered as originating from the mountains of S. Europe. It is widely spread by man to other parts of Europe and beyond that area, for instance to N. America. The distribution of var. depilatum Somm. & Lev. in Caucasus is mapped separately (vertical hatching). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 263.

Den fleråriga skuggnävan är sedan början av 1800-talet bofast vid kyrkogårdsmuren i Hasslöv. Från landskapet finns dessutom ett par tillfälliga fynd.

Arten finns i omgivande landskap men har sin tyngdpunkt i Skåne och östra Sverige upp till Mälardalen. I Skåne växer den i lövskogsbryn, på renar och vid gårdar. Åtminstone i detta landskap samt på Öland har skuggnäva ökat under de senaste decennierna (Weimarck & Weimarck 1985; Sterner 1986).

Prydnadsväxt från Medelhavsområdet, förvildad i Sverige sedan 1810-talet.

Ny bofast art; förmodligen inkommen med gräsfrö.

Utbredningstyp osäker.

Skuggnäva är ursprunglig i Medelhavsländerna. I vårt landskap är den troligen från början förvildad från odling som prydnadsväxt (numera odlas den dock inte). Den växer på frisk eller torr, mullrik jord på gårdsplaner, kring uthus, i trädgårdar och häckar samt på utkast och annan skräpmark.

Växten var under hela 1800-talet en sällsynthet i Småland; spridningen har tagit fart först under 1900-talet och pågår än (påtagligt t.ex. i trakten av Tranås).

Skuggnäva är ursprunglig i sydvästra och västra Europa, vidare österut till Turkiet och Kaukasus. Till Sverige har den inkommit i början av 1800-talet, ursprungligen odlad som prydnadsväxt och möjligen även med orena frövaror. Numera är den naturaliserad upp till Svealand.

På Öland är den främst funnen i vägkanter samt ruderatmarker såsom jordtippar, gamla grus- och stenbrott. Skuggnäva växer även som ogräs i trädgårdar, gräsmattor och åkerkanter. Ibland är den noterad i betesmarker och på ohävdade strandvallar.

Skuggnäva har haft en tydlig expansion, främst från 1960-talet och framåt. Från primärfyndet i mitten av 1800-talet och de närmaste hundra åren stod växten och stampade innan den plötsligt exploderade och intog större delen av Öland; expansionen fortsätter än idag. Skuggnäva är spridd på dagens Öland men saknas i princip helt på Stora Alvaret. Däremot har den lyckats erövra de vägar som korsar alvarmarken, från väster till öster. Bitvis kan man rita ut det öländska vägnätet efter skuggnävans förekomster. Växten är fortfarande ovanlig i de östra socknarna Sandby och Stenåsa men kan förväntas inta även dessa "vita fläckar". De västra socknarna, från Räpplinge i norr till Ås i söder, hyser däremot många förekomster av skuggnäva. Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Inkommen, kanske även förvildad, bofast.
Vägkanter, gårdsmiljöer, skräp- och jordhögar samt annan ruderatmark; även åkrar, grustag, gräsmattor samt torr ängs- och gräsmark (här också i relativt högt gräs). Ännu är arten i viss mån koncentrerad till öns tätorter och hamnlägen, och den är fortfarande ovanlig i vissa delar av Gotland. Skuggnäva är förmodligen inkommen, kanske med gräsfrö, möjligen också med sjöfarten (Johansson & Larsson 1997). Den samlades på gräsplaner i DBW:s botaniska trädgård i Visby från 1878 (K. Lönnroth i UPS) och framåt; det finns också ett tidigt fynd i Slite hamn i Othem (Johansson 1897). En annan möjlighet är att arten rymt från trädgårdar. Vi har inga belägg för att den odlades på Gotland på 1860-talet eller senare, men vi kan inte utesluta att den exempelvis ursprungligen odlades i DBW:s botaniska trädgård i Visby och därifrån spred sig till trädgårdens gräsmattor. Längre fram i tiden har arten säkert både flyttats in i trädgårdar från naturen och rymt från trädgårdar ut i naturen.

Plantor med vita blommor finns noterade från Katthammarsvik i Östergarn (”uteslutande hvit-blommig” enligt KJ i UPS; Johansson 1910b); senare även Grötlingbo, 1987 (IN i UPS). Se även Larsson (1994).

Johansson (1897) betraktade skuggnäva som till synes fullt naturaliserad men ”Sälls.” och uppgav endast 10 växtplatser; ytterligare två fanns hos Johansson (1910b). Arten var således ännu ovanlig tidigt på 1900-talet, men den har ökat starkt därefter och denna utveckling fortsätter.

Skuggnäva förekommer sparsamt och oftast tillfälligt i Bohuslän, men på enstaka lokaler har den dröjt sig kvar mycket länge. Förmodligen är den förvildad från odling eller möjligen inkommen som adventivväxt. Den växer på ödetomter, vägkanter och skräpmark, mest i södra delen av landskapet. 

Skuggnäva har av Lidman (1925) uppgivits från Gullgruva i Ljusne, funnen 1906. Den insamlades 1980 i Bäling i Jättendal, och rapporterades därifrån åter 2009 (Norman 2009b), där den då växte längs 7 m av väggen på en sedan länge tom ladugård. I närheten finns gårdens trädgård. Hur skuggnävan har hamnat på denna plats vet man inte.