skugglosta

265 Bromus ramosus Huds.

This species is restricted to Europe. However, it is also reported from W. Asia, but there it may have been confused with B. benekeni (Lange) Trim. (no. 266). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 41.

(Bromus ramosus)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har under hela 1900-talet varit känd från mellan 15 och 20 aktuella lokaler. Flera av populationerna är dock mycket individfattiga. Nationellt rödlistad (VU).
Kommentar: B, granskare GHm och KAO.

Bromus ramosus

Skugglosta förekommer i vårt land huvudsakligen i Skåne samt på Öland och Gotland. Scheutz (1857) publicerade Schedonorus asper från ´Husqvarna in montibus. Prof. Fries.´ Uppgiften hade han hämtat ur Elias Fries’ opublicerade Flora Smolandica (E. Fries ms), där Bromus asper anges från ´Husqu. berg´. Dessa namn är synonymer till skugglosta, men på den tiden skilde man inte mellan skugglosta och strävlosta B. benekenii. En förekomst i Huskvarnabergen ter sig inte orimlig – båda arterna finns på Omberg – men i brist på mera konkret information måste uppgiften betraktas som osäker. Den citerades i 1800-talslitteraturen och omnämndes ännu hos Hylander (1956; under strävlosta).

En uppgift om denna krävande skogsart från den välkända skräpmarken vid Växjö Bergunda Räppe station (Trolander 1928 under namnet Bromus ramosus) är mycket osannolik.

Skugglosta förekommer endast i Europa där den främst växer i de västra och centrala delarna. I Sverige är den funnen i Skåne, på Omberg (Östergötland), i Stockholms skärgård samt på Öland och Gotland.

Skugglosta växer på kalkrik mark i ädellövskog och örtrik barrskog. Den är hårdare knuten till gammal inägomark, troligen förr brukad som trädbärande löväng, än släktingen strävlosta B. benekenii. Trots sitt namn finner man inte skugglosta i tät och sluten skog, utan den ses mest i gläntor, skogsbryn och längs stigar. Den gynnas av försiktig röjning och kan då kolonisera hyggen och gläntor. Gräset är beteskänsligt.

Utbredningen följer i stort den för ädellövskog med lång kontinuitet, det vill säga längs öns västra sida, från Köping och söderut till Glömminge sn. Den saknas nästan helt på östra Öland med enstaka förekomster i Långlöt, Runsten och Gårdby sn. Tidigare fanns fåtaliga bestånd längre söderut ner till Vickleby sn, men idag är den endast återfunnen på en lokal söder om Mittlandet. Större förekomster i Mittlandet finns vid Rönnerum (Högsrum sn) och Ismantorp (Långlöt sn), men framför allt i kustädellövskogen vid Borga hage och Solliden (Räpplinge sn). Norr om Borgholm saknas i stort sett fynd tills vi kommer till de rika lövskogarna i Hornsjöns omgivningar, Högby sn. Längst i norr i Böda Ekopark påträffas arten i ängsgranskogar och längs de skogsbilvägar som löper igenom dem. Inga kvantitativa inventeringar har gjorts, men traktvis är skugglosta minskande, då tidigare växtplatser som stigar, gläntor och fägator nu växer igen med sly. Slutavverkningar av gammal ädellövskog missgynnar också arten. Trots detta är skugglosta idag noterad i fler socknar än av Sterner (1938). En orsak kan vara att skogsbetet idag nästan har upphört. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Skugglosta kan vara svår att skilja från strävlosta. Skugglosta blommar på Öland nästan en månad senare än strävlosta, i slutet av juli – mitten av augusti. Båda arterna är högvuxna, men skugglosta har en luftigare, mer allsidig vippa med endast två mycket långa vippgrenar nederst. Innersta småaxet sitter långt ut på vippgrenen. Strävlosta har tre eller flera vippgrenar nederst, varav en mycket kort, och det innersta småaxet kan sitta nära strået. Strävlosta har vidare en mer ensidigt slokande och sammanhållen vippa. Går vi in på detaljer så är skugglostans småax bredast ovanför mitten, sett från ryggsidan, medan strävlostans är bredast strax nedanför mitten. Behåringen längs ytteragnens kant slutar innan mitten på skugglosta, medan den går hela vägen hos strävlosta (Waldenström 2016). Båda dessa kännetecken är i allmänhet mycket pålitliga, men enstaka exemplar kan trotsa bedömning. I Frankrike behandlas de som en enda art med två underarter. Plantan står oftast kvar över vintern och kan även då bestämmas med ledning av vippans utseende.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till något fuktig lövskog, ängsbarrskog och granskog, ofta på gamla strandvallar, i kalksluttningar och vid järnåldershusgrunder. Johansson (1897) förde arten till gruppen ”lundväxter”.

Mest funnen på öns södra och sydvästra delar samt i öster och nordöst; arten saknas i ett brett område däremellan. Före 1950 var endast åtta växtplatser kända på ön, varför skugglosta förmodligen ökade under senare delen av 1900-talet, troligen som en följd av minskat utmarksbete.