silvergran

Silvergran, som härstammar från södra och mellersta Europas bergstrakter, är den först introducerade ädelgranen. Den självföryngrar sig lätt, vilket man kan övertyga sig om vid besök i bl a Våxtorp ca 1,5 km S om kyrkan samt i Getinge Fröllinge ca 500 m N om slottet. I nedanstående siffra ingår endast förekomster med självföryngring.

Skogs- och prydnadsodlat Syd-och Mellaneuropeiskt träd, förvildat i Sverige en bit in på 1900-talet, självsår sig ofta rikligt kring odlade träd. V om Hjulåsen i Tysslinge, S om vägen i skogen vid Ängen, nedlagd 1912, sågs den ännu 1995.

Planterad som skogsträd och prydnadsträd och kvarstående eller tillfälligt förvildad.

3; självsådd på Mälarslätten: Medåker S Röfors, skogsdunge, talrikt självsådd 1956 (Almquist). Skultuna S Solberga 600 m N-ut, liten, starkt betesskadad buske vid blockbas i trädfri betesmark 1976(!). Tillberga S Hedensberg (SYLV. 1931: i parken "ståtliga exemplar av Abies alba och Abies nordmanniana. --- Massor av självsådda plantor [av Abies alba] förekomma flerstädes, från groddplantor för året till ungplantor i olika åldrar"). Parken sedan omdanad, slutligen delvis betad, varvid de självsådda plantorna försvunnit. Andra finns dock ännu i bokskog ca 500 m N herrgården, ca 20–40 cm höga (marbuskar?) (MALMG. 1972c).

Status: ganska ofta odlat prydnads- och skogsträd; ofta kvarstående och rikligt självsådd men ännu (?) knappast bofast. Fröföryngring har observerats på mer än hälften av lokalerna med planterad silvergran. Först uppgiven 1947 från Andrarum (THul i LD), men odlad redan 1870 (Lilja 1870).
Kommentar: B, granskare TTy och KAO.

Silvergranen är ursprunglig i mellersta och sydöstra Europas bergstrakter. Den planteras ganska ofta i skogsbestånd eller som prydnad. Arten självsår sig med lätthet, och småplantor och mindre träd påträffas ibland långt från moderträden. Som förvildad växer den gärna på frisk eller något fuktig mark i såväl löv- som barrskog. Den påträffas dessutom inte sällan på vägkanter, någon gång på öppen gräsmark eller på skräpmark.

Silvergran är ursprunglig i centrala och södra Europas bergstrakter. Den är vanlig i odling och som förrymd från trädgårdar. Silvergran växer med enstaka träd i barrskog, ädellövskog, hässlen och blandskog. Den ses också kvarstående på ödetomter. På flera lokaler anges föryngring med självsådda småplantor och den bedöms som bofast i landskapet. På Öland är den främst spridd uppe i norr, Böda sn, från de planteringar som utgått från skogsskolan vid Skäftekärr. För övrigt finns spridda fynd, främst från den västra kustskogen.

Silvergran har ljusbruna, håriga årsskott, som äldre blir de brunsvart håriga. Knopparna saknar kåda. Barren sitter horisontellt ordnade på vardera sidan om kvisten (som en bena). Barren är inskurna i spetsen, ovansidan är glänsande mörkgrön och undersidan har vitaktiga band.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, tillfällig. På flera av de rapporterade lokalerna är silvergran troligen planterad. På några få platser, t.ex. vid Skogsholm i Visby, där den förekommer (planterad) i ganska stora bestånd, har den emellertid frösått sig. Här fanns 1997 ett stort antal ungplantor, från decimeterhöga upp till ett par meter (16532- 63939- KW, BGJ).

Silvergran härstammar från Centraleuropa. I Bohuslän är den planterad som skogsträd på många platser. Enstaka träd eller små grupper av stora silvergranar växer ofta i skogsmark. Av de införda barrträden är det denna art som lyckats bäst med att etablera sig. Mycket ofta ser man föryngring i form av meterhöga plantor och ibland små träd i företrädesvis friska bland- och lövskogar även utan planterade silvergranar i närheten.

Silvergran finns planterad på många ställen i parker och på skogsmark. Den förvildar sig regelbundet genom självsådd och ofta hittar man småplantor i barrskog utan tydlig anknytning till äldre bestånd. Unga plantor av silvergran är ofta hårt betade av rådjur.

Ursprunglig i bergstrakter i Syd- och Centraleuropa, planterad som prydnads- och virkesträd. 
Silvergran har planterats som enstaka träd i parker och som skogsträd i bestånd. Den frösprider sig ofta, något som kan ge upphov till talrika småplantor där den får livsrum, framför allt på vägkanter, i skogsbryn, hagar m.m., men den klarar även skuggiga miljöer.