sengröe

Gammal bofast art.

225 Poa palustris L.

This widespread species has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 122 and map 114). Outlying localities may be adventive. The knowledge of the Siberian distribution is incomplete (cf. Tolmatchev in Fl. Aret. URSS 2/1964, p. 151). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 33.

Sengröe är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den har även odlats som vallväxt. Arten växer både fuktigt och torrt, t ex på mineraljord i vassbälten, i strandsnår, betesmarker, diken, trädgårdsland, på övergivna åkrar, åker- och vägkanter samt ruderatmarker.

Sengröe har sannolikt ökat under 1900-talet.

Allm. på Närkeslättens stränder och i fuktängar m.m. En kraftig uttunning av förekomsten har noterats i Tylöskog (Segerström 1932), Hallsberg (Dalhielm 1985) och Svennevad (Kjellmert 1947).

Arten uppträder i driftranden i Hjälmaren där den efter sjösänkningen var ett viktigt inslag i lövblandskogen på den unga landvinningen (Julin 1929). Broddesons fann den längs flera km av dikena N om Örebro 1934.

Sannolikt ganska förbisedd under 1970-talet. Torde åtminstone i de Östra delarna av landskapet vara vanligare än vad lokaluppgifterna visar.

Arten är säkerligen åtskilligt förbisedd och ibland förväxlad med andra arter i släktet, framför allt P. trivialis och P. nemoralis som förekommer i liknande miljöer. - 72 (32).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833, som P. serotina).

Allmän t. o. m. Nedre Bergslagen; i Övre Bergslagen möjligen av något lägre frekvens, i stort sett bunden till dalstråken. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast, men troligen även någon gång odlad som vallväxt.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16%.
Kommentar: tämligen variabel och övervägande asexuellt förökad (apomikt) och sannolikt vore det möjligt att morfologiskt skilja de former som förekommer längs vattendrag i urbergsbygderna från de, måhända ursprungligen införda, former som ofta ses på ruderatmarker.

Sengröe uppträder vid stränder av ej alltför näringsfattiga sjöar, åar och bäckar, diken och dammar. Den växer i strandsnår eller bland vass, högväxta starrarter eller högörter, ofta mycket fuktigt eller i vatten. Men arten kan också förekomma på glest bevuxen, torr mark – trädgårdsland, skrotstenshögar, stenmurar, slaggvarp, banvallar och utfyllnadsmark. I ytterskärgården är den sällsynt men finns vid småvatten och på fågelgödslad grästorv.

Arten är i landskapet väl avgränsad från sin nära släkting lundgröe P. nemoralis, men småväxta former på torr mark har nog i någon mån tagits för denna under inventeringen.

Sengröe växer på fuktig, något näringsrik mark längs bäckar i fuktig lövskog, i skogsbryn och kärr. Den är även funnen på kulturpåverkade lokaler som diken, dammar, fuktiga åkerkanter och trädor. Ungefär hälften av fynden är från ruderatmarker: jordhögar, sandtag och avfallsanläggningar. Trots artepitetet (palustris = växer i kärr) kan gräset även växa torrt vilket fyndet söder om Runstens kyrka visar; där hittades sengröe i murfogen på en ruin.

På Öland är sengröe ganska sällsynt men förefaller ökande. Under inventeringen har den noterats på ca 30 lokaler vilket är långt fler än flitige Rikard Sterner lyckades med. De flesta fynden är som tidigare gjorda på den mellersta och västra delen av ön. Två frågor man ställer sig är om sengröe verkligen ökat på Öland eller om den tidigare varit förbisedd? Troligen är svaret på båda frågorna ett ja. Sengröe gynnas av den ökade näringstillgången i dagens landskap.

Sengröe står nära lundgröe P. nemoralis och det kan ibland vara svårt att skilja dem åt speciellt på torrare lokaler där sengröe blir ganska lågvuxen. Nils Hylander (1953) hänförde dem båda till sektionen Stenopoa där flera av arterna har asexuell fröbildning dvs. apomixi. Ett bra kännetecken är att sengröe har ytteragnar där den yttersta spetsen har en gulbrun färg. Hos lundgröe har ytteragnen en tydlig hinnkant utan gulbrun färg. Även kärrgröe P. trivialis kan förväxlas med sengröe men är frodigare och mera slakväxt. Kärrgröe har också hinnkantade ytteragnar. Den skiljs även på sina sträva bladslidor och att det översta bladet har ett långt, spetsigt snärp (4–10 mm). Sengröe har glatta bladslidor och snärpet hos det översta bladet är avrundat och endast 2–3 mm långt (Schou m.fl. 2009).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kanter av åar, kanaler, diken, sekundärt även på skräphögar (kanalrens?). Sengröe är mest frekvent inom öns jordbruksbygder, där förekomsterna följer kanalsystemen (se karta). Arten är sällsynt på nordöstra delen av huvudön samt på Fårö. Förmodligen har frekvensen inte förändrats, men jämförelser bakåt i tiden är svåra, eftersom Johansson (1897) endast angav att arten inte var allmän.

Sengröe växer dels fuktigt vid stranden av bäckar och sjöar, i alkärr, dammar och diken, dels torrare på vägkanter, banvallar, i grustag och ganska ofta i skräpmark.

Sengröen är flerårig och växer på fuktig gräsmark vid stränder av näringsrika sjöar och vattendrag, gärna på störd mark vid diken och stigar samt som ogräs i rabatter och trädgårdsland. Dessutom växer den nästan konstant i sand på järnvägsstationer och äldre grusgropsbottnar. Den har även prövats som vallväxt vilket gett den ökad spridning i landskapet.

Sengröe är svår att skilja från lundgröe. Bägge har fåblommiga småax, men sengröets är i förhållande till vippans och plantans storlek påtagligt fåblommiga. Nedom ledknutarna är dess strån beklädda med mycket små ”taggar” eller hår, som bara kan ses i mycket stark förstoring. Sengröe blommar i linneans eller mjölkens tid. Skott som ska blomma nästa år övervintrar till stor del gröna. Vanligen är det ett högvuxet gräs med stor vippa som växer tillsammans med andra gräs och högvuxna starrarter. I exponerat läge, på naken jord, kan man finna arten kortvuxen, brunröd i både blad, strå och vippa, med liten vippa och korta ledstycken, där slidorna räcker upp över ledknutarna, många och korta i rad. Snärplängd och hårighet under ledknutarna överensstämmer med utseendet på samma art växande i tät vegetation i närheten.