segstarr

Gammal bofast art. 

522 Carex extensa Good.

This species occurs on most of the European sea shores (except N). It has been sparsely introduced into eastern N. America and S. America (Buenos Aires) and S. Africa. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 67.

Segstarr finns i Sverige främst vid Östersjökusten men med enstaka förekomster vid Skånes västkust (Hulten 1971). Tidigare även i Bohuslan men där nu utgången (ELj).

Segstarr växer i havsstrandängar lågt i zoneringen (i dess nedre, blötare delar). Mera sällan påträffas arten på grusiga eller steniga stränder.

Segstarr växer på dyiga, gärna steniga lerbottnar i det nedre strandområdet nära vattenlinjen, oftast tillsammans med salttåg Juncus gerardii, havssälting Triglochin maritima och strandkrypa Lysmachia maritima. Den klarar att växa betydligt blötare än den närstående glesstarr C. distans. Segstarr är även funnen på klapperstenstränder, innanför vassbälten, i gamla vattenfyllda stenbrott som ligger utmed kusten, strandnära kärr samt i sprickrika kalkstenshällar som från strandlinjen fortsätter under havsytan. Häften av lokalerna har ett svagt–måttligt bete medan resterande är ohävdade.

Dagens utbredning omfattar främst den steniga kusten på nordvästra Öland i Böda sn. Även längs nordöstra Ölands flikiga, ofta välbetade kust klarar sig segstarr kvar på sina gamla lokaler. Arten har bara enstaka förekomster på södra halvan av ön. Segstarr har minskat tydligt jämfört med tidigare inventeringar. Speciellt uttalad är minskningen utmed västra kusten söder om Borgholm. Tidigare fanns delvis sammanhängande förekomster från Räpplinge sn i norr till Vickleby i söder. Orsakerna till minskningen är landskapsförändringar när strandbetet till stor del upphört. Övergödning av havet medför dessutom att stränderna numera täcks av ett tjockt lager med ruttnande, fintrådiga alger. Dessa driftvallar ockuperar idag den nisch där segstarr vill växa dvs. alldeles nära vattenlinjen. På norra Öland är kusten mer exponerad varför ansamlingen av alger inte är lika påtaglig. Dessutom rensas stränderna med ojämna mellanrum av havsisens skjuvningar, ett fenomen som troligen blir mer sällsynt framöver när klimatet förändras med varmare och isfria vintrar som följd. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal bofast.

Ursprunglig.
Betade strandängar, främst i rödsvingelbältet på övre landstranden och ofta tillsammans med glesstarr C. distans (Englund 1942). Johansson (1897) skrev ”Flerst. på stränderna, mest på ö. sidan” och angav samtidigt endast 17 kända växtplatser. Englund redovisade 236 lokalprickar efter sina inventeringar 1928–36. Jämförelsen med fynden under Projekt Gotlands flora visar på en kraftig nedgång under slutet av 1900-talet, förmodligen beroende på igenväxning efter minskande bete. Orsaken till att Johansson har motsvarande frekvens som i dag kan vara det att betet var hårt vid denna tid, vilket kan ha undertryckt bestånden.

Segstarr är ganska vanlig vid Östersjökusten men tycks idag saknas på västkusten norr om Skåne. Under inventeringen aktivt eftersökt på primärlokalen utan resultat.

Segstarren växer främst på klapperstränder med inslag av finare jordmaterial strax ovan medelvattenlinjen tillsammans med strandaster och brådmålla. Den står vanligen i gles vegetation men ibland även i tätbetade strandängar och då säkert kvarstående efter landhöjning. Segstarren tycks vara ungefär lika vanlig nu som tidigare, även om arten lokalt försvunnit från en del lokaler efter upphört bete.