säv

Gammal bofast art.

Allmän

Säv, som är ursprunglig men något kulturgynnad, är vanligast i näringsrika vatten men förekommer också i näringsfattiga. Den högvuxna säven bildar glesa bestånd från strandlinjen och ut till 1-2 m djup i sjöar, åar, dammar och märgelhålor. I sjöar med Phragmites-vassar bildar den vanligen en yttre zon mot det fria vattnet.

Vattenväxt, allm. i hela området i näringsrika sjöar och vattendrag, men sälls. i Garphyttetrakten i Kilsbergen 1994.

Säv av ”Scirpus lacustris-typ” uppträdde i södra Kilsbergen för omkr. 9 000 år sedan enl. lämningar från senglacial–förboreal tid (Florin 1969). Den är känd från lager under sjönötstorven vid Vilstaängen i Hackvad och Tärnsjömyren i Skagershult (Post 1909a, Sandegren 1920) och senare från flera Närkelokaler (Tolf 1893).

Allmän i kustlandet, avtar inåt landet. Inlandsutbredningen är dock otillfredsställande utredd varför ingen tillförlitlig bild härav ännu kan ges. Följande noteringar är nämnvärda:

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

390 Scirpus lacustris L.

Syn.: Schoenoplectus lacustris (L.) Palla

This species forms together with closely related taxa a complex which, as the S. maritimus complex (no. 389), needs critical investigation (Hultén, Circumpol. I, p. 182). For S. tabernaemontani C. C. Gmel., see no. 391. S. lacustris occurs in most of Europe and N. Africa and eastwards through Asia, uncertain how far. In N. America it is replaced by S. acutus Muhl. Together with S. tabernaemontani these species show an almost circumpolar distribution (Hultén, op. cit., p. 182 and map 171).

Säv och blåsäv

Perenna, beståndsbildande graminider (jordstam!) med upp till 3 m höga, till synes bladlösa strån i täta ruggar. Gröna, trinda, nedtill oftast cm-tjocka strån (kan vara grövre). Stråna är fyllda av porös märg. I toppen med en grupp skaftade, mörka axsamlingar stödd av ett litet stödblad.

I lugna vatten. I princip finns säv i färskvatten och blåsäv i brackvatten, men säv kan längst i norr gå ut i havet, och blåsäv finns sällsynt i invatten i kalktrakter.

Förväxlingsrisk:
Omisskännliga!
Havssäv (Bolboschoenus maritimus) (längs kusten utom i norra Norrland) har vasst trekantiga strån med långa blad och ett långt stödblad under blomställningen.

Scirpus lacustris; kolvass, sjösäv

Säv förekommer i insjöar, åar och dammar från strandkanten ner till två meters djup. Den växer helst på sand- och grusbotten på relativt lugna platser: i sjöar i vikarna, i åar t.ex. i krökarnas innersidor, i avsnörda åfåror och nära utloppen. Arten är näringsgynnad. Stora, vidsträckta bestånd finner man i näringsberikade vatten, t.ex. sjöar som sänkts eller som ligger omgivna av åkrar. I magrare vatten bildar den ofta en gles, yttre bård till vassbältet (Phragmites australis) i blandning med gäddnate Potamogeton natans och näckrosor Nymphaea och Nuphar. – Någon gång kan arten växa i myrgölarnas näringsfattiga vatten. Däremot är den är aldrig med säkerhet sedd i brackvatten i landskapet – där ersätts den av släktingen blåsäv S. tabernaemontani.

Säv växer på dyiga bottnar i ganska näringsrikt sötvatten. Den är ovanlig på Öland och är rapporterad från en större sjö, ett alvarträsk, ett skogskärr och en grävd damm; däremot är den på ön aldrig funnen vid havet. Arten gynnas av ökad näringstillgång och är påtagligt stabil på ett par lokaler medan den inte gått att återfinna på andra. Dräneringen av landskapet har ändå medfört att den försvunnit från större våtmarker och en viss minskning bedöms föreligga.

Säv skiljs från blåsäv S. tabernaemontani på de släta axfjällen, treflikat märke och att ståndarknapparna har en hårig spets. Blåsäv har axfjäll med gott om röda papiller, två märkesflikar och helt kala ståndarknappar (Schou m.fl. 2017). På avstånd känns säv igen på sina högresta plantor som är mörkgröna till färgen medan plantorna hos blåsäv är mindre och blågröna till färgen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
I djupt vatten: träsk, åar, bäckar, kanaler, diken och dammar. Hittas i djupare vatten än blåsäv, vilket framgår av kartan, där förekomsterna av säv följer t.ex. delar av Gothemsåns förgreningar. Martinsson (1997) angav säv som ett betydande inslag i ”kärr av vass-säv-typ”, med en uppskattad areal av 258 hektar på Gotland, samt i ”högvassar av sjösäv-typ” med 7 hektar, men då tillkommer dessutom arealer vid sjöar. Johanssons (1897) ”Flerst.” motsvarar mindre allmän. Detta innebär förmodligen att säv ökade något under 1900-talet. Möjligen kan flera och djupare kanaler ha bidragit till ökningen.

Säv växer vid stränder av sjöar och vattendrag på sand eller grusbotten ner till någon meters djup och kan bilda stora bestånd, vanligen utanför bladvassen. Den förekommer inte vid saltvatten men kan växa i sjöar nära havet.

Säven växer i insjöar, från stranden ut till flera meters djup. I näringsrika sjöar kan den ibland bilda vidsträckta renbestånd, men ofta växer den i ruggar blandad med vass. Säv uppträder ibland också i åar och större slättsjödiken, nästan alltid i närheten av sjöar. Den är i Sörmland aldrig funnen i havet, där den ersätts av blåsäven.

Sävens frön flyter kortare tid än en timme, gror under vatten och utvecklar i den miljön bäst sina blad (Coops & van der Velde 1995). Arten har fingergrova svarta jordstammar med rik förgrening på några centimeters djup i bottenmaterialet. De är ganska motståndskraftiga mot is- och vågerosion, men kan blottläggas eller rivas bort på exponerade stränder. Sävens långa platta och veka undervattensblad når ibland till ytan och syns då lätt från båt. Tydligare syns de vid snorkling. Stråna hålls upprätta i vattnet av sin mycket luckra märgvävnad som ger dem stor flytkraft. De är något mindre motståndskraftiga mot vind och vågor än vass. Strån kan ryckas loss och flyta bort, eller skadas så att de står lutande. I höstfärgernas tid skiftar sävstråna från grönt till guldgult men går snart över i en mindre vacker gråbrun färg. De vissna sävstråna bryts i stycken som flyter länge och kan samlas i stora drivor. Kanadagäss betar säv genom att bita av stråna 1–2 dm ovan ytan. I stora sydsvenska fågelsjöar minskar både säv och vass mycket kraftigt (Sondell 2008). Det är i första hand de späda årsskotten som är attraktiva för både kanadagäss och grågäss.

Sävens blomning inträffar under ekorrbärets, linneans eller mjölkens tid, troligen beroende både av väder och vattennivå. Svärdslilja, skogssäv och topplösa blommar ungefär samtidigt. I en viss blomställning utvecklas först märken. När de är vissna och bruna utvecklas ståndare, som har styva strängar, lika grova som knappen. I ljungens tid finns omogna frukter.

Sjöfräken, säv och vass är de tre arter som oftast dominerar på upp till 2 meter djupt vatten i sjöar, både i skogslandet och i jordbrukslandskapet. Vassen går dock både längre upp på land och längre ut på djupare vatten än säven. På ändå djupare vatten avlöses de av näckrosor, gäddnate, andra natearter och igelknopp med långa flytblad. Säv och vass är ovanliga vid vattendrag, även där de utvidgar sig till sjöar eller sel .En orsak till att säv, vass och fräken är sällsynta i lagunsjöar (avor, vågar) vid älvar framfördes av Lohammar (1938), nämligen frostsprängning. Ett exempel på det från Hälsingland kan vara Kyrksjön i Ljusdal (Stridh 2003e). Sjöarna Storryggen och Notryggen i Los har sedan decennier varit reglerade som vattenmagasin med en amplitud på cirka 2 m. Där saknas säv, och vass och sjöfräken är ovanliga. Flytbladsväxter och gungflyarter klarar sig där bättre.