rutor

Omkr. 9 000-åriga lämningar av rutor är kända från södra Kilsbergen (Florin 1969).

Många rutor som påträffades under vår inventering för Hälsinglands kärlväxtflora hade varken blommor eller frukter. Båda arterna samlades därför från olika lokaler och odlades för att studera hur de kunde särskiljas. De blommade rikligt och följdes under 3–4 år (Delin 1994a). Ingen karaktär i blad eller andra vegetativa delar kunde säkert skilja arterna åt. Endast ståndarsträngarna på blommor mitt i blomningen och märkena på de mogna frukterna gick att använda. Backruta har hängande ståndare, ängsruta styvt utstående. Backrutans märken sitter direkt på de mogna frukterna, medan ängsrutans är skilda från frukten av en hals. På de nedersta bladen på ängsruta finns ibland ett tunt genomskinligt fjäll, som sitter på bladskaftets översida där primärsegmentens skaft fäster. Det finns bara på vissa blad och tyvärr inte på alla ängsruteplantor. Det kan finnas ett år och saknas nästa år på samma planta. Detta fjäll finns aldrig på backruta.

Slutsatsen av denna undersökning var att en stor del av våra fynd av antingen back- eller ängsruta fick lov att presenteras kollektivt som ’ruta’. Småningom har det visat sig att många storvuxna gulblommiga rutor som växer i det nuvarande eller övergivna odlingslandskapet nära Ljusnan är backrutor. En av dessa populationer, vid Sand i Järvsö, diskuterades under Svenska Botaniska ­Föreningens Botanikdagar 2012 i närvaro av en mängd botanister. Den var gulblommig och omkring 80 cm hög och kallades av flera av deltagarna för ängsruta, men hade hängande ståndare. Enligt Flora Nordica är den en backruta.

Svårigheter av detta slag anas även i Härjedalens kärlväxtflora (Danielsson 1994). Där står under ängsruta: ”Jag är tveksam om ängsrutan tillhör Härjedalens flora. Den uppgavs av Sjöstrand (1833) som fann den vara allmän. Han torde dock ha missuppfattat arten; för backruta uppger han nämligen inga egna lokaler.” Om backruta skrev Danielsson (1994): ”… växer mestadels i gammal betesmark, gärna i röjningar intill vattendrag…. bildar vegetativt ofta omfattande bestånd.” Även vid vegetationsinventering vid våra nordligaste älvar visade det sig svårt att särskilja back- och ängsruta (Nilsson m. fl. 1988).

På torra backar växer populationer av ruta som är så lågvuxen och smalbladig att den inte leder tanken till ängsruta. De visar sig också vid blomningen vara backruta, oftast med mer violett i blomman.

Kartan över backruta visar enbart den arten, kartan över ruta visar mer back- än ängsruta och kartan över ängsruta kan innehålla några felbestämda backrutor.