rutlåsbräken

Birger (1908a) uppger att rutlåsbräken skulle finnas i Härjedalen. Detta är enligt Smith (1920) felaktigt. Uppgiften avser i stället höstlåsbräken B. multifidum.

25 Botrychium matricariifolium A. Br.

This species occurs in Europe and N. America. An occurrence in Patagonia is described as subsp. patagonicum (Christ) Claus. Two (or more) populations in the interior of N. America are distinguished as subsp. hesperinum Maxon & Claus. The species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 64 and map 46). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 10.

Rutlåsbräken är mycket sällsynt i Halland men är funnen i både naturliga och kulturpåverkade biotoper, vilket framgår av nedanstående lokalupprakning. Den tycks trivas bäst på sandig mark med kort och ganska gles grässvål.

Växten är starkt hotad genom sin sällsynthet och genom det ringa antalet individer på varje lokal.

Gammal bofast art.

Få äldre miljöuppgifter. Artens livsrum torde ha minskat i och med fäbodvallarnas nedläggning, upphörande bete osv. Numer tydligen mycket sällsynt, endast två sentida observationer i landskapet.

Bofast? Uppträder sporadiskt. Sydlig art i starkt påverkad vegetation i hagar eller friska bryn och gläntor, helst på sand, grus eller kolbottnar. Hidinge-fyndet i naturlig vegetation?

Starbäck (ms) som studerade låsbräkenarterna i Närke, antecknade beträffande artens ekologi: ”... lik B. lunaria, ofta samväxande, mindre konkurrenskraftig, växer öppnare, i mattor av Rhytidiadelphus, Pleurotium och Hieracium pilosella. Regniga sommaren 1957 särskilt gynnad, ev. genom torråret innan...”.

Kindberg & Sundblad 1854.

[4]; mycket sällsynt, som det tycks sporadisk (-tillfällig?): Mälarområdet: Arboga Gärdselbäcken, sandig stigkant, 1 ex. 1955, sedan aldrig mer (Kjellmert enligt MALMG. 1972a). Samma lokal avses av HAM, & WALLD. (1958): "Arbogatrakten". Måhända bör ett litet frågetecken sättas för uppgifter, ity Almquist samma år exkurerade på samma fläck och endast fann B. lunaria. Kanske = skott av sistnämnda med flera sporaxbildningar; dylika tagna på platsen 1953 (Fridell, ARB, 3 skott). Rytterne Åholmen, bebyggelseområdet (MALMSTRÖM 1969). Aldrig återfunnen (!, Nordin m.fl.). - Bergslagen: Järnboås "på gården vid - Hultatorp" [1952] (Binn. i brev till Hamrin 1952). Ljusnarsberg Kungsgruvan 1909 (SAM. 1920b så som B. ramosum).

Utbredningstyp osäker.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: sammanlagt uppgiven från ca 45 lokaler men har aldrig haft mer än 10 aktuella lokaler samtidigt varför frekvensen framstår som stabil över tiden. Antalet ovanjordiska individ varierar mellan åren och på flera av de aktuella lokalerna är arten inte årsviss. Nationellt fridlyst.

Rutlåsbräken är en sällsynt art med ett svårförutsägbart uppträdande; dess ekologiska krav är dunkla. Den anträffas oftast på öppen, hävdad eller nött mark som betesmarker, tidigare åkermark, grusplaner, markhällar och skogsbryn, ofta i torra lägen. Men den är även funnen på mera naturliga ståndorter, i Västervik Lofta i en bergbrant och i Alvesta Alvesta i en lövlund med hassel, alm och lönn. I landskapet förefaller den inte vara kalkgynnad.

Rutlåsbräken uppträder oftast enstaka men i Alvesta och Jönköping Bottnaryd har större bestånd blivit funna. I Vimmerby Frödinge sågs den tillsammans med låsbräken B. lunaria och höstlåsbräken B. multifidum, men i övrigt har arten sällan noterats i sällskap med släktingar.

För Smålands del kan en tillbakagång inte dokumenteras. Snarare verkar den vara en opportunist, som dyker upp på lämpliga platser för att försvinna om och när biotopen förändras. Efter år 2000 har arten setts på fyra platser, i Alvesta Alvesta, Eksjö Höreda, Oskarshamn Kristdala och Misterhult.

Den enda aktuella lokalen på Öland är en naturbetesmark på gamla, delvis kalkpåverkade och numera bundna sanddyner. I Sterner (1986) anges tre äldre lokaler som alla förefaller ha varit av samma karaktär. I övriga Sverige är rutlåsbräken även känd från lövskogar samt klippbranter (Naturvårdsverket 2014). Växten är känslig för torrperioder under försommaren, något som ofta drabbar Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig eller kanske, mer troligt, sent inkommen, tillfällig. På Fårölokalen sågs rutlåsbräken från 1979 fram till 1984 (Petersson 1999b), sedan dess ej sedd. Säkerligen var den för sin fortsatta närvaro beroende av hävd i form av gräsklippning i området. Åren efter upptäckten tilltog den starkt i antal, då växtplatsen hävdades.

Rutlåsbräken är fridlyst.

Rutlåsbräken växer på sina aktuella bohuslänska lokaler i ädellövskog i klåvor nära havet. Arten kan mycket väl vara förbigången, eftersom den är ytterst svårupptäckt och inte heller visar sig varje år.

Rutlåsbräken växer i två till synes helt olika miljötyper. Dels förekommer den i lundar med sparsamt fältskikt, gärna i skuggiga klippskrevor, dels växer den på torr sandig gräsmark. Arten kan förekomma tillsammans med månlåsbräken på båda lokaltyperna. Den är mykorrhizaberoende och både den varierande ståndorten och samförekomsten med månlåsbräken hänger nog samman med värdsvampens ekologi. Torra år är bladen småväxta eller helt outvecklade. Antalet noterade individer på lokalerna kan därmed variera starkt från år till år. Rutlåsbräken minskar möjligen på grund av ändrad markanvändning, men det är i så fall svårt att belägga. Arten har förgäves eftersökts på äldre lokaler, men är i stället funnen på flera nya. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Rutlåsbräken förekommer främst i yttre delarna av mellanskärgården och längre ut där barrskogen har svårare att etablera sig. Den växer gärna på utstickande uddar och mindre öar med en lundartad vegetation vilken domineras av lövträd som ask och hägg eller i det närmaste saknar träd och istället domineras av busksnår. I regel utgörs växtplatserna av sydexponerade och relativt örtrika strandnära busksnår, oftast utbredda låga enbuskage, men ibland även av idegran, olvon eller hägg. Så gott som alltid växer den under buskar där jorddjupet är grunt, vilket i kombination med beskuggningen minskar besvärande konkurrens i fältskiktet. Dessutom påträffas arten ibland i torra, naturliga gräsmarker, gärna i anslutning till hällmark eller på sand och ofta tillsammans med låsbräken.

Ofta är förekomsterna relativt individfattiga, men på några av skärgårdslokalerna förekommer den i rikliga bestånd. På Möja Roskär räknades t.ex. 178 ex 2001 och på Grankobben 230 ex 2002 (JED, A. Nissling). I åtminstone två fall har arten även återfunnits på äldre lokaler, dels Ljusterö Måskobb där den först hittades 1928 (I. Fröman, S) och återfanns 1997 och dels Hjälpskär där den hittades 1912 (A. Hülphers, S) och återfanns 1998 (A. Nissling, JED).

Rutlåsbräken och nordlåsbräken är de näst efter stor låsbräken sällsyntaste låsbräkenarterna i Hälsingland. Rutlåsbräken uppträder på många av lokalerna i litet antal och med små exemplar. Bäcke­skogsvallen i Ljusdal är ett undantag. Våra erfarenheter av arten kommer huvudsakligen därifrån (Johansson & Delin 2010) och från en lokal i Gryttjesbergen i Delsbo (Wernersson & Stridh 2003).
Rutlåsbräken är den av låsbräkenarterna som varierar mest i antal på en lokal från år till år (Wernersson & Stridh 2003). Den kan dyka upp ganska oväntat. På Bäckeskogsvallen låg en rishög kvar efter avverkning vid slutet av 1970-talet. Den avlägsnades 2002. Under grenarna fanns jord utan mossa, men med enstaka plantor av gräs och ärenpris. 2003 växte där 45 plantor av rutlåsbräken. 2004 fanns 120 plantor. Även topp- och månlåsbräken växte där. Samtidigt fanns arten även i gräset på många andra delar av vallen (Johansson & Delin 2010).

Av de karaktärer som kan användas för att skilja de svåra arterna mån-, nord-, topp- och rutlåsbräken från varandra har vi haft stor nytta av att rutlåsbräken har en avvikande grön färg både på blad och på omogna sporgömmen. Den är mer gråaktigt, blåaktigt eller matt grön än de övriga, som alltså är mer gulaktigt gröna. Skillnaden syns naturligtvis bäst när de växer tillsammans men är tillräckligt stor för att kunna användas även som kännemärke när man har enbart rutlåsbräken i synfältet.

Rutlåsbräken sprider sina sporer under för- och högsommaren, samtidigt med månlåsbräken, men före topplåsbräken (Wernersson & Stridh 2003). Anteckningar om öppnade sporkapslar finns från andra halvan av juli. Rutlåsbräken tål torka sämre än månlåsbräken.