rundsileshår

Gammal bofast art.

Rundsileshår är ursprunglig. Den växer framför allt i kärrens och högmossarnas vitmossmattor. Andra ganska vanliga ståndorter är naken torv, ständigt fuktig mineraljord vid sötvattensstränder samt fuktiga skogs- och myrmarksvägar. Ibland finner man den också vid havsstrandsgölar och i fukthedsvegetation innanför dyner.

Rundsileshår är en karaktärsväxt för mossarnas och fattigkärrens vitmossemattor. I blötare delar växer den tillsammans med de två andra sileshårsarterna men rundsileshår trivs också på torrare myrpartier och tuvor. Som ensam sileshårsart finns den därför kvar i många av Sörmlands dikade skogsmossar. I rikkärrsmiljö förekommer rundsileshår regelbundet på ristuvor. Dessutom växer den ofta vid fattigsjöar på blottade mineraljordsstränder och som kolonisa­tör på fuktiga sandtagsbottnar, i sandiga skogsvägsdi­ken, på fuktiga skogsstigar och liknande kulturska­pade växtplatser.

Europa, Sibirien, Nordamerika. I Sverige genom hela landet.

Trivialart

Allmän

Läkeväxt, allm. i myrtrakter, av lägre frekvens i bl.a. Lillkyrka, Rinkaby och Ödeby (Nilsson; !). Växer som de andra sileshåren på gungflyn, men även på fuktiga grustagsbottnar, i vägdiken och rikkärr.

I Mossbymossen i Kumla/Ekeby är den funnen i 3 000-åriga lämningar (Florin 1961).

999 Drosera rotundifolia L.

This widespread species displays little variability. The population on Corsica is distinguished as var. corsica Briq. and that on New Guinea as subsp. bracteata Kern. & v. Steenis. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. II, p. 104 and map 96). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 195.

Allmän i SkogsIandet och Bergslagen; spridd inom Mälarslättens skogsområden, växer i de flesta kvarvarande kärr. Endast en känd lokal på Mälaröarna: Ängsö: Fageröns V-del, hällkar (Nordin enligt WALLD. 1955). Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Thedenius (1839): "I kärr vid Kålsätt."

Rundsileshår växer på fuktig, näringsfattig och öppen sandmark eller i tuvor med vitmossor Sphagnum sp. Den ses i fattigkärr men också i medelrika kärr. Rundsileshår har i ett fall dragit nytta av åtgärder i kulturlandskapet och dykt upp på bar, fuktig sand när överliggande jordlager schaktats bort för anläggande av golfbana.

Rundsileshår är mycket ovanlig på Öland och i dagsläget endast känd från fem lokaler (se nedan). Intressant är att rundsileshår dök upp på lokalen vid Algutsrum sn, drygt 70 år efter att den senast sågs i området. En tydlig minskning har skett sedan Sterner (1938) beroende på utdikningar och torrläggning av landskapet med åtföljande igenväxning av magra lokaler där rundsileshår tidigare växte. Detta har främst drabbat lokalerna på västra Öland, från Köping sn i norr till Mörbylånga i söder. Frånsett en enda lokal är rundsileshår helt bort från dessa västliga socknar. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Ursprunglig.
Främst på vitmosstuvor i källmyrar; även i mossa på torvholmar. Noterad under Projekt Gotlands flora från Lojsta hed till Fårö. Högström (1999c) noterade rundsileshår i vitmossa på 30 lokaler. Johansson (1897) angav, förutom Fårö, även Fardume träsk i Hellvi och Rute, Hejde samt Stangmyr, Stånga. Johansson bedömde att rundsileshår fanns ”Knappt h. o. d., mest på sandområdena”. Det kan vara en överskattning, eftersom det vid slutet av 1800-talet fanns belägg och tryckta uppgifter från bara sju socknar. Troligen minskade rundsileshår under 1900-talet, beroende på att våtmarker utdikades.

Rundsileshår växer torrare än övriga sileshår på tuvor och mattor av vitmossor eller på naken torv i kärr, på gungflyn och höljor i mossar. Arten förekommer också i diken och fukthedar samt på humusblandad mineraljord på stränder till näringsfattiga sjöar, dammar samt i igenväxande grustag. Detta är det sileshår som går längst ut vid kusten, och man träffar ofta på rundsileshår i småkärren även på de mindre öarna.

Rundsileshår är ursprunglig. Den bedömdes som allmän i Gävletrakten på 1800-talet och även i Gästrikland som helhet vid 1900-talets början. Arten är inte lika känslig för torrläggning som de övriga sileshåren och har troligen inte minskat i samma omfattning.
Den i särklass vanligaste följearten är tranbär (46%) följd av rosling, ljung, vattenklöver, pors, tuvull och trådstarr.

Rundsileshår koloniserar gärna fuktig mager jord, till exempel grus som lagts upp i en bank vid högt flöde i en bäck. Likaså ser man arten etablera sig på jord i en vägskärning intill en källa, på tämligen torr botten av ett grustag, och tillsammans med ängsvädd på forsbotten som torrlagts genom bygget av Norränge kraftverk. På sådana platser finns inte storsileshår. På stranden av ett femtio år tidigare övergivet flottningsmagasin i skogslandet i Ängersjö koloniserar rundsileshår ovanför och torrare än storsileshår. När plantan har etablerat sig förefaller den bli perenn. Den etablerar sig även i tjockt täcke av enbart vitmossa, där man kan finna rosetter som är mindre än en centimeter i diameter.
Rundsileshårets skott övervintrar (liksom övriga arter i släktet) med i toppen en krans av hårt knutna bruna anlag till nästa års blad. Det ser ut som en liten sedumplanta. Vinterståndaren framträder då tydligare än skottet. I linneans tid finns blomknopp, i mjölkens tid utslagna blommor. Blomställningen innehåller flera blommor, men bara en blomma i taget slår ut. Den öppnar sig en solig morgon och sluter sig på eftermiddagen eller om det mulnar. Jämförd med storsileshår har blomman bara drygt hälften så stor diameter och blomytan är ungefär en tredjedel av storsileshårets. Pollen är vitt (på storsileshår gult). Bladen vissnar redan på sensommaren.