rotfibbla

Rotfibbla är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den växer på öppen mark med mer eller mindre glest och lågvuxet fältskikt - sandhedar, vildvuxna gräsmarker, naturbetesmarker, åkerkanter samt trädes- och ödeåkrar, gräsmattor, vägrenar, körvägar och övergivna grustäkter.

I likhet med åkerfibblan har rotfibblan en sydvästlig utbredning i Sverige.

Vid en jämförelse mellan vart inventeringsresultat och Ahlfvengrens uppgift ”allmän i södra Halland” tycks arten ha ökat sin utbredning i landskapet under 1900-talet. Vad detta beror på vet vi emellertid inte.

Gammal bofast art.

Tillfälligt införd bl a med barlast. - 2 (2).

1882 Hypochoeris radicata L.

This variable species occurs as a native and adventive plant in mast of Europe (except N and E) and adjacent parts of NW. Africa and Asia Minor. It is most frequent towards W. Europe. The occurrences in C. and N. Fennoscandia are casual. The species has been introduced into S. Africa, N. and S. America, Australia and New Zealand.

I Närke inkommen med gräsmatts- och “ängsfrö” i sen tid.

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

Rotfibbla är i Norden en sydvästlig art; norr om Småland är den till största delen en sentida, tillfällig inkomling. Den växer på torr, näringsfattig grus- och sandjord. Man ser den oftast på grusiga vägkanter, på vallåkrar, i gräsmattor och på utfyllnadsmark. Ibland växer den också i naturbetesmark, särskilt i åssluttningar, på backar och nära havsstranden.
Arten förefaller vara under långsam spridning. Exempelvis var den okänd för Köhler (ms 1917) från Oskarshamn, där den nu är ganska vanlig, och nästan alla förekomsterna mellan Vättern och östgötagränsen har upptäckts efter 1977.

Rotfibbla växer på torr, sandig–grusig och något kalkfattig mark. Den är troligen ursprunglig i glesare skogar med tall eller björk, på sandiga–steniga stränder och dyner. Idag är den främst funnen på kulturpåverkade lokaler som betade torrängar och sandgräshedar, slitna gräsmattor, grusvägar, åkerkanter och trädor, gamla sandtag och grusplaner. Rotfibbla är vanlig i ruderatmiljöer med tippade sandhögar.

Rotfibbla är främst funnen i de västra socknarna Räpplinge och söderut till Smedby. Sandiga områden i de östra socknarna Bredsättra och söderut till Sandby hyser också en del förekomster. Liksom andra arter som är knutna till sand är den ovanlig på sydöstra Öland. En sträcka på ett par mil norr om Borgholm har idag liksom förr en svårförklarlig utbredningslucka. Rotfibbla har ökat något jämfört med Sterner (1938). Den gynnas av åtgärder i odlingslandskapet som röjningar av betesmarker och skogar samt tillskapande av grusiga ytor på parkeringar och liknande miljöer. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Inkommen (?).
Öppen, torr, sandig miljö: torräng, gräsmattor och annan gräsmark, väg- och dikesrenar, körvägar, ruderatmark, betesmark, vallåkrar, skogsgläntor och hyggen. Ojämn utbredning på Gotland; inom delar av västra och sydöstra Gotland är rotfibbla allmän. Johansson (1897) räknade rotfibbla till gruppen ”Sandväxter” och nämnde att den möjligen nyligen inkommit till ön. Han uppgav tio växtplatser och bedömde rotfibbla som sällsynt; sedan dess har arten ökat, men den saknas fortfarande i nästan hälften av kartbladen. Johanssons (1897) bedömning att arten är inkommen till Gotland under 1800-talet förefaller trolig med tanke på att den upptäcktes sent och sedan har expanderat. Hur arten i så fall kommit till Gotland är okänt.

Rotfibbla växer på torr, sandig eller grusig, hävdad eller måttligt igenvuxen gräsmark i naturbeten, på sandhedar, torrbackar, i hällmarker och i övre torrare delar av havsstrandängar. Man finner den också i gräsmattor och på vägrenar samt ibland i grustag och skräpmark. Delvis är den spridd med gräsfrö.

Rotfibblan är en flerårig art som sprids med gräs mattefrö. Den upptäcktes först på 1890-talet. Arten gynnas av gräsklippning och har under 1990-talet blivit allt vanligare i gräsmattor.

Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige upp till Sörmland.