puktörne

Askersund Lerbäck station 365 560, bangård, en stor tuva 2002 Nilsson (OREB); (Eriksson 2003).

Hallsberg Sköllersta Backa 480 739, nedlagd, gräsbevuxen och betad tipp, 20 ex 1989 Nilsson (OREB).

Örebro Glanshammar Eriksberg 1901 K. Ericson & H. Albin-Hellbom (LD, S/AHa).

Tillfälligt införd med barlast. - 5 (4).

Puktörne är en kulturgynnad växt som sannolikt är ursprunglig. Under inventeringen är den funnen på ett par torrbackar, i en naturbetesmark, på ett stationsområde och på några torra, sandiga/grusiga vägrenar.

Puktörne, O. spinosa ssp maritima, är belagd från Gävle hamn 1901 (O Sjöberg i S, !AM Hansen) och 1921 (Ahlner 1929, SAh i S, !AM Hansen).

Hård 1935.

1224 Ononis repens L.

This species is mainly restricted to Europe. Many occurrences, especially the northernmost ones, are adventive on waste places. It is sparsely introduced into eastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 232.

Gammal bofast underart.

(O. repens)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: mellanformer mellan denna och busktörne O. s. subsp. spinosa har samlats en handfull gånger i äldre tid. Vitblommiga former är mycket sällsynta.

O. repens
Puktörne finns spontant i större delen av Europa, och växten är nog ursprunglig eller en gammal kulturföljeslagare åtminstone i Skåne och Halland samt på Öland och Gotland. Längre norrut är den i varje fall i huvudsak kulturspridd i sen tid och ofta obeständig. Den växer på torr, solöppen, grusig och sandig mark och gynnas om övrig vegetation är gles.

I Småland finns nästan samtliga tidigare lokaler för puktörne vid eller i anslutning till hamnplatser. I några fall är det klart att växten kommit in med barlast, och detta kan mycket väl vara det enda dåtida introduktionssättet (en viss sekundärspridning kan ha skett). Idag är puktörnet en trafikplanta med förekomster på vägkanter och banvallar samt i hamnar. I Västervik Hjorted och Oskarshamn Misterhult lever den kvar från barlasttiden; på den senare lokalen har den funnits i minst 53 år. Dessa lokaler bör betraktas som kulturminnen.

Puktörne växer i varma lägen på torr–frisk, gärna sandig mark som är hävdad genom bete eller slåtter. Vanliga växtmiljöer är stäppartade naturbetesmarker, vägrenar och åkerkanter. Sällsynt är den funnen utmed kusten på stränder med sand eller klappersten där den även kan växa på själva driftvallen. Påfallande ofta är puktörne noterad från ruderatmiljöer som jordtippar och stenhögar. Bland udda biotoper kan nämnas puktörne som marktäckande ris i en sandig tallskog samt på tuvor i ett hästbetat axagskärr.

Puktörne växer främst inom Mittlandet samt de tre nordligaste socknarna: Böda, Högby och Källa. Utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1938). Växten saknas nästan helt på Stora Alvaret förutom längst uppe i den nordvästra delen samt några fynd i vägkanter. Några fynd har tillkommit och några har bortfallet. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Vägrenar, dikeskanter och åkerkanter, stigar och körvägar, ibland i grustag och i ruderatmark; även torr till frisk ängsmark, gärna betad. Puktörne trivs såväl i lerjord som i lättare, sandiga jordar. Från åkrarna, där puktörne var ett besvärligt ogräs på Linnés tid, har det blivit fördrivet; dagens plogar har inga problem med puktörnets rötter. Plantor med vita blommor förekommer sporadiskt (Fries 1932), under vår inventering har sådana antecknats i Hablingbo (JP), Sanda (BGJ), Lummelunda (BL) och Rute (JP).

Puktörne är i dag allmän på Gotland. Johansson (1897) beskrev frekvensen som ”Täml. allm.”, så arten blev vanligare under 1900-talet. En orsak till ökningen är troligen minskad hävd av vägrenar och åkerkanter.

Puktörne förekommer mycket sparsamt i Bohuslän men är seglivad på sina lokaler. På primärlokalen har den hållit sig kvar i över hundra år men är numera försvunnen. På en annan plats har den funnits i snart hundra år. I äldre tid tycks den ha kommit in med barlast, till sin nyaste lokal har den spritts med transport av sand.

Puktörne är en flerårig växt men i Sörmland har den vanligen varit kortlivad. I Oxelösunds hamn där ruderatmiljön bevarats har den emellertid hållit sig kvar i över 100 år.

Alla de sex gamla fynden av puktörne utom ett gjordes på barlast från segelfartyg eller på platser där barlast kan ha lossats. Det avvikande gjordes 1914 på Storön i Storsjön i Harmånger (och Bergsjö), förmodligen på jordbruks­mark. Nu är arten påträffad på tre lokaler i Sandarne och Söderala. Det första moderna fyndet gjordes 1990 i Lervik, Sandarne vid en för länge sedan nedlagd brädgård, även där på barlast med flinta och krita, någon meter från havsstranden, mellan stranden och en stig. Platsen är numer glest trädbevuxen. Vid återbesök 2003 (Ågren m.fl. 2004) var barlasten blottad i slänten mot stranden, och på den nakna jorden fanns flera fröplantor av puktörne tillsammans med fröplantor av getväppling och humlelusern. Beståndet av puktörne fanns då inom en yta på 4 × 3 meter, ungefär samma utbredning som 1990. Övriga följearter var nyponros, käringtand, rödklöver, lönn, gulmåra, röllika, hundäxing, ängssvingel och bergslok.