pipdån

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

Pipdån är en gammal, kulturberoende växt. Den ettåriga arten växer på liknande kulturståndorter som toppdån och ganska ofta finner man dem tillsammans. Vi känner inte till några förekomster i naturlig vegetation.

I naturlig vegetation har pipdån setts i hällskreva i barrskog och på grovt grus i bäck. Vanligare växtplatser är hygge, åkerkant, vägdike, trädgårdsland, hage, m.m.

Pipdån fanns i stor mängd i Kvismardalens havreåkrar (Östman 1902) men namnet innefattande hos honom ev. flera arter.

Spridd i hela landskapet, sällsyntare än G. bifida, särskilt norrut.

En uppgift från Bjurholm Stor-Sexberget N Bredträsk (Ericsson 1982) avser G. bifida (Ericsson i brev).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i S. Västmanland och Skogslåglandets kulturbygder; ovanligare i Bergslagen, dock spridd-tämligen allmän ända upp i Övre Bergslagens lågtrakter. Känd från alla delområden. Den avtagande frekvensen N-ut (som blir mer påtaglig i Dalarna) torde vara betingad av temperaturklimatet. Utbredningstyp: U.

1586 Galeopsis tetrahit L.

This species is nowadays widely distributed in Europe. The distribution outside Europe is uncertain because G. tetrahit and G. bifida are not always distinguished from each other (cf. no. 1587). Therefore, it seems questionable whether G. tetrahit occurs eastwards through Siberia. It is considered to have been introduced into N. America (Fernald, Manual), but it is possible that G. bifida is the only species to have been introduced there (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 234). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 378.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer allmänt.

Pipdån växer på frisk, näringsrik mark och är vanlig i diverse ruderatmiljöer som jordhögar, stentippar, gamla sandtäkter och komposthögar. I åkrar med fodermajs, korn, potatis eller bruna bönor är arten också ett ganska vanligt inslag. Ibland hittas den i gårdsmiljöer, på grusplaner och längs markvägar. På havsstränder är den sällsynt, stränderna ska då helst vara vass- eller tångrika. Vid några tillfällen är pipdån funnen i betesmarker, då på trampade ställen med viss kvävepåverkan. Den är även noterad från en alsumpskog, en torr tallskog samt ett hygge.

Pipdån är vanlig längs västra kusten, från Högsrum sn i norr till Ventlinge i söder till. På östra sidan är det betydligt glesare med fynd. På sydöstra Öland saknas den nästan helt liksom utmed västra stenkusten. Längst i norr är pipdån spridd i Böda–Högby–Källa sn. Av lätt förklarliga skäl saknas den helt på Stora Alvaret. Det förefaller som pipdån minskat något på dagens Öland. Detta kan tyckas märkligt eftersom det inte direkt råder brist på jordtippar i landskapet, dessutom har näringsbelastningen i landskapet ökat. Eftersom den är ganska storväxt bör den knappast vara förbisedd. Men troligen har den minskat i åkermiljöer och ruderatlokalerna har inte förmått kompensera för detta bortfall. Uppstädning av gårdsmiljöer har också missgynnat pipdån.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Åkerogräs, i såväl lättare jordar som lerjordar, oftast i åkerkanterna; ibland mycket riklig. Pipdån visar sig också tillfälligt i störda, näringsrika miljöer som gödselhögar, jordutkast och i schaktjord. Arten har en uthållig fröreserv: i ett fall tillfälligt uppblossande rikligt i trädgårdsland på mark som sex år tidigare var åker (Vall, BGJ).

Spridd över hela Gotland, dock mindre allmän längst i söder och i norr. Dagens frekvens motsvarar Johanssons (1897) bedömning, ”H. o. d.” (tämligen allmän).

Pipdån växer liksom övriga dån på öppen, näringsrik kulturmark, mest i åkrar, trädor, kring ladugårdar och uthus, på åkerrenar och vägkanter men också på hyggen, i grustag, på industriområden, utfyllnader och andra sorters skräpmark. Dessutom förekommer den på havsstränder, även om toppdån där är det vanligaste dånet.

Pipdån liknar toppdån och torde ha en liknande livscykel. Arten blommar från linneans till ljungens tid. Eftersom blommornas form och färgteckning anges som viktiga skiljekaraktärer har pipdån sökts där blommande dån har påträffats, men arten har visat sig vara ovanlig, i kontrast till överallt närvarande toppdån.