oxbär

I släktet finns två arter som är ursprungliga i landskapet, rött oxbär C. scandinavicus och svartoxbär C. niger. Rött oxbär C. scandinavicus har nyligen brutits ut ur oxbär C. integerrimus; det senare namnet binds till mellaneuropeiskt material. Det svenska namnet oxbär ersattes av ett nytt svenskt namn, tyskt oxbär (Hylmö 1993).

De övriga arterna, som härstammar från Kina och angränsande områden i nordöstra Asien, har under 1900-talet börjat odlas som prydnadsväxter. Några av dem tycks förvildas ganska lätt, dels genom fröspridning med fåglar och dels från utkast. Genomgående gäller att de förvildade arterna är otillräckligt rapporterade och de fåtaliga uppgifterna ger inget underlag för frekvensbedömning. I landskapet finns säkert fler än de nedan angivna arterna. Samtliga upptagna arter är apomiktiska, dvs de bildar frö utan föregående befruktning.

De i Sverige vilda och förvildade arterna av oxbär sätter frö utan befruktning (s.k. apomixi), vilket innebär att det finns många snarlika arter (se Hylmö 1993). I Sverige är endast svartoxbär C. niger en gammal bofast art, medan de övriga arterna har spridit sig från odling under senare delen av 1900-talet, bl.a. med fåglars hjälp. Före den aktuella inventeringen förekom endast två uppgifter av förvildade oxbär i Blekinge, nämligen tyskt oxbär C. pyrenaicus från Karlshamn 1897 och flockoxbär C. multiflorus från Jämshög 1929.

De flesta oxbär sätter frö utan befruktning (apomixi). Det leder till att även små ärftliga avvikelser lätt bevaras och förökas, och släktet innehåller därför ett ganska stort antal konstanta typer, som numera uppfattas som arter. I Sverige räknade man länge bara med en ursprunglig art, oxbär C. integerrimus (tidigare C. vulgaris), men numera skiljer man ut fyra (Hylmö 1993). Av dessa förekommer två i Småland, svartoxbär C. niger och rött oxbär C. scandinavicus (namnet C. integerrimus har knutits till en i Mellaneuropa ursprunglig och där vittspridd art). Dessutom finns det ett stort och ständigt ökande antal förvildade arter, i Småland nu minst 14. Denna förvildning är en mycket sentida företeelse.

Såväl de inhemska arterna som vissa av de förvildade är svårskilda. Till stor hjälp i arbetet med oxbären har Bertil Hylmö († 2001) varit. Han har bestämt många av våra belägg, och en med färgbilder rikt illustrerad artikel (Hylmö 1993) har bidragit väsentligt till att klarlägga arterna. Eftersom släktet varit otillfredsställande behandlat i flororna har både vilda och förvildade arter ända in i senaste tid rapporterats som ´oxbär´ eller ´C. integerrimus´, vilket sedan gärna schablonmässigt har tolkats som rött oxbär C. scandinavicus. Denna art är dock en raritet i landskapet. Det i Småland mest spridda inhemska oxbäret är svartoxbär, och förvildade arter av oxbär är i landskapet betydligt vanligare än de båda ursprungliga.

För ett relativt stort antal fynd, särskilt äldre sådana, saknas belägg. De förtecknas här på släktesnivå. Under C. niger och C. scandinavicus nedan behandlas bara uppgifter som med stor säkerhet hör till dessa arter.

Släktet oxbär förekommer på norra halvklotet i Europa, norra Afrika och Asien. Det huvudsakliga utbredningsområdet är Himalaya med angränsande delar av Kina (Yunnan och Sichuan). I Sverige finns fyra ursprungliga arter: alvaroxbär C. canescens, skånskt oxbär C. kullensis, svartoxbär C. niger och rött oxbär C. scandinavicus. Dessutom förekommer en lång rad oxbär i odling som lätt sprider sig ut i det fria, främst genom hjälp av fåglar (ofta trastar) som äter bären. Släktet är vanligen apomiktiskt dvs. sätter frö utan föregående befruktning. Detta innebär att många "typer" uppstår med små men konstanta skillnader dem mellan, numera anses de ofta vara skilda arter (Fryer & Hylmö 2009). Många oxbär är eller håller på att etablera sig på Öland och flera visar invasiva tendenser.

Cotoneaster hylanderi

Detta oxbär står nära svartoxbär C. niger. Arten är beskriven från Öland (Vickleby) och anses vara endemisk för ön (Fryer & Hylmö 2009). Cotoneaster hylanderi skiljs från svartoxbär på ljus–mellangröna blad, röda blomknoppar, vita ståndare och ståndarknappar, och rubinröd–svart frukt. Svartoxbär skiljs på mer mörkgröna blad, vita–blekrosa blomknoppar, rosa ståndarsträng och frukt som initialt är rödbrun innan den går över i svart. Inga säkra fynd finns från Öland frånsett holotypen samlad i Vickleby, oklart exakt var, 10 juni 2001.

Oxbärssläktet representeras i Hälsingland dels av den spontana arten rött oxbär C. integerrimus, dels av två efter 1900-talets mitt förvildade arter, spärrgrenigt oxbär C. divaricatus och häckoxbär C. lucidus. Det förefaller självklart att bär på både vilda och odlade buskar äts av fåglar och sprids med dessa. Den typen av spridning brukar äga rum över ganska korta distanser, men medför att även de förvildade arterna kan spridas till ganska naturliga ståndorter. Med hänsyn till spridningshistorien är det sannolikt att också de tre äldre uppgifterna (varav två möjligen från samma lokal) för obestämda oxbär avser rött oxbär.