myskmadra

Gammal bofast art.

1518 Galium odoratum (L.) Scop.

Syn.: Asperula odorata L.

This species occurs mainly in Europe and two rather isolated Asiatic areas, viz. the C. Asiatic mountains and E. Asia. It has been introduced locally into eastern and western N. America.

Lundväxt, läke- och kryddört, sälls.–spridd på Närkeslätten, i Skogsbygden täml. sälls. eller felande. Många bestånd finns på insprängda moränkrön i Hjälmarstrandens landvinningar och i kalkrika ängsrester. Broddeson (1930a) kände till 6 lokaler i Närke, vilka nu mångdubblats, utan att växtplatserna i verkligheten ökat nämnvärt.

I naturlig vegetation växer den värmekrävande myskmadran i bl.a. Kilsbergens Ö-branter vid Västra Trolldalen, Ullaviklint, Lövbrickan, Lunnajön, Skyttebo m.fl. NV om Solberg vid Ånnaboda i Tysslinge växte den inom 30 m² nedom en brant i en hassellund i trivialbarrskog (Löfgren 1994).

Myska är sannolikt ursprunglig endast på Hallandsåsens nordsluttning, där den växer beståndsbildande på frisk, mullrik mark i ängslövskog. Arten odlas ibland som prydnadsväxt och förvildade bestånd förekommer mer eller mindre tillfälligt på spridda platser i landskapet.

Tämligen allmän inom Västeråsfjärden med Ridöarkipelagen; spridda lokaler i övriga Mälarområdet. bort till Kung Karl (Reutersbergs hästhage, där den genom reservatsvård tycks ha blivit bortbetad) och "Arboga" 1891 (G. Hartelius, GB), där den likaså (sedan mycket länge) är utgången. Två kända förekomster i kalkområdet i V. Bergslagen, kanske av reliktnatur. Sydlig, edafiskt fordrande art. Utbredningstyp: S10.

Larssons (1859, 1868) uppgifter om arten som tämligen allmän i Dals-Ed, Fröskog och Edsleskog synes vara ganska överdrivna. En uppgift från Åmål (S 1898 HWm) är sannolikt felaktig (jfr Hård 1935).

Sydlig krävande lundväxt, inga säkra nordligare förekomster i landet. - 12 (5).

Myskmadra växer i ädellövskogar, hassellundar och ängsgranskog. Även blandskog och glesare ekskog kan hysa myskmadra. Sällsynt växer den i tallskog på sand, i vägkanter och någon gång på tippade jordmassor. Växten odlas ibland och är vid ett tillfälle funnen som kvarstående på en ödetomt.

Myskmadra växer framför allt längst uppe i norr inom Böda sn. Rika lokaler finns också i Halltorps hage, Högsrum sn. Jämfört med Sterner (1938) har en viss ökning skett vilket kan förklaras av ett minskat skogsbete. Detta är tydligt i Halltorps hage där myskmadra växer rikligast i de områden av reservatet som inte betas. En del av nyfynden kan vara spridda från trädgårdsodling. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Myskmadra innehåller kumarin. När växten torkar mörknar den och en angenäm lukt framträder. Växten ansågs förr fördriva mott och mal. Bladen kunde användas för smaksättning och förbättring av vin.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig.
Skuggigt, i torr till frisk, mullrik skog: granskog, ängsbarrskog (med gran och hassel), lövskog och ängen samt i Gotska Sandöns morer. Förvånansvärt ofta noterad på rösen, stensträngar, husgrunder och fornåkrar från järnåldern. Någon gång noterad som kvarstående efter odling. Genom belägg och litteratur har 66 äldre lokaler identifierats från Gervalds i Vamlingbo till St. Idemoren på Gotska Sandön, Fårö. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.”, motsvarande dagens mindre allmän. I våra inventeringar har betydligt fler växtplatser rapporterats. Troligen är denna ökning bara skenbar, ett resultat av en fullständigare inventering. Snarare kan det allt intensivare skogsbruket ha påverkat artens miljöer negativt.

Myskmadra växer som spontan i halvskugga till skugga på frisk till fuktig, mullrik jord i ädellövskogar eller gammal, örtrik granskog, i raviner, sluttningar eller vid bergrötter, där marken påverkas av basrika bergarter eller skalgrus. Arten odlas också i trädgårdar och på senare år i offentliga planteringar, varifrån den sprider sig till lövskogsbryn och vägkanter.

Myskmadran utvecklar under gynnsamma omständigheter två intill varandra sittande cirka 3 mm stora gröna, senare bruna, frukter med krokhår. Varje frukt innehåller ett hårt svart frö. Den ena av de bägge frukterna kan vara förkrympt och sitta vid basen av den andra frukten, som är välutvecklad. Man finner också ofta blomrester där ingen av de bägge frukterna är utvecklad, utan båda består av ett knappt millimeterstort rudiment med korta och tilltryckta krokhår eller inga krokhår alls. Välutvecklade frukter sitter på ett skaft som intill frukten smalnar av koniskt till ett mycket bräckligt parti, så att frukterna lätt lossnar. Krokhåren är på välutvecklade frukter krökta mer än 180 grader, som gör att de fäster bra i kläder och päls. Vid Krokbäcken i Lingbo sågs sensommaren 2012 flera stora kloner med tusentals skott, utan en enda välutvecklad frukt. Samtidigt var ungefär hälften av frukterna i Hamnäs i Skog välutvecklade. I slutet av augusti 2013 fanns vid Krokbäcken återigen mest rudimentära frukter, men några tiotal välutvecklade frukter fanns också, möjligen på grund av varmare sommarklimat detta år. I Stockholmstrakten tycks välutvecklade frukter vara vanligare. Myskmadran växer vanligen i kloner, många skott tillsammans inom ett skarpt avgränsat område, ofta med tätt stående skott. På sensommaren ser man från skottbaserna utgående utlöpare med en eller två dm längd, som har bladrosetter med kortare och mer rundade blad än på de blommande skotten. Dessa utlöpare och deras blad övervintrar gröna, medan de skott som har blommat visserligen går gröna in i vintern, men småningom under vintern vissnar. De övervintrade skotten utvecklar uppstigande stammar med uppåt allt större bladkransar samtidigt som vitsipporna utvecklar sina blad.
Myskmadran blommar i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid, i övergången maj–juni. Blommorna är stora och lysande, särskilt i jämförelse med myskmårans, vilket antyder att de skulle kunna vara insektspollinerade.