murruta

Klippspringor på amfibolit.

46 Asplenium ruta-muraria L.

This rather variable species occurs in Eurasia and N. America. In N. America it is represented by subsp. cryptolepis Claus. & Wahl. The subsp. dolomiticum Lovis & Reichst., endemic to Europe (the Dolomites), is not taken into consideration here (cf. Atlas Fl. Eur. 1/1972, map 96). The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 164 and map 156).

Murruta är en kalkberoende och ljuskrävande ormbunke som inte är sedd i Halland under 1900-talet.

Inhemsk i naturlig vegetation på berg och block av urkalk.

17; sällsynt; kalkbunden. Frånvaron i Salas kalkområden beror på spridningsslump. Dock tänkbart, att den finns där men undgått uppmärksamhet, växande på någon otillgänglig brottvägg. Utbredningstyp: Kalk.

Förmodligen gammal bofast art.

Myrin 1832

Först uppgiven av Thedenius (1839): Hede: Ulvberget, samlad 1836.

Murrutan är en kalkkrävande ormbunke som i vårt landskap är mest känd från Kalmar, där den växer i springor i murbruks- eller cementfogar i gamla tegelmurar. Men den har också, i Hultsfred Virserum samt Västervik Dalhem och Loftahammar, naturliga förekomster i bergspringor i lokalt basrikare berg. Dessutom finns en tidig uppgift från Vetlanda Alseda, men här är inte miljön känd.

Den kalkälskande ormbunken ses främst på de centrala delarna av Stora Alvaret med dess stora karstområden. Även småalvaren norrut hyser små förekomster av murruta. För övrigt är det främst på ruiner och murverk samt i gamla stenbrott utmed västra stenkusten man finner arten. Rikard Sterner anmärkte att västra landborgen med dess branter var en viktig miljö för murruta men dagens inventering har få fynd från liknande lokaler. Det mesta av landborgsbranten är idag igenväxt med svårgenomträngliga snår som skuggat ut ormbunken. Idag är murruta funnen i samma antal socknar som anges i Sterner (1938). På någon lokal kan ormbunken möjligen vara odlad (gäller förekomst i Glömminge sn).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Under gotlandsresan 1741 fann Linné murruta (Linnæus 1745b, 26 juni, 3 juli) dels på väg från Stenkyrka till Hangvar: ”Ruta muraria, et species Asplenii, som i Apothequen brukas, och hit in tils uth ifrån förskriwits, wäxte äfwen på desse skallote Flisor…”, dels från Torsburgen: ”Ruta muraria i alla Bärgskrefwor i sådan myckenhet, at hon kan fournera alla Apothequer uti Swerige”.

Fullständigt bunden till kalksten. Växer på plan häll, i karstspringor, på klippor och raukar, på klippytor i stentäkter, på kyrkor och på Visby ringmur. På norra Gotland ibland mycket riklig på klapper.

Mindre allmän längst i söder på Gotland; saknas (med något undantag) i ett bälte norr därom till och med Eksta–Hemse–När, allmän på mellersta Gotlands hällmarker från Klinte till Östergarn, mindre allmän i mellersta Gotlands morän- och sandområden, allmän på norra Gotland (saknas på Gotska Sandön). Utbredningen följer förekomsten av hård kalksten i markytan, och Johanssons (1897) uppgift ”Allm. på Gotlands hällmarker” stämmer bra även i dag.

Murruta växer framför allt i sprickor på en form av grönsten, som är mörk, nästan svart och som följer Gullmarens innersta del och Örekilsälvens dalgång och Kärnsjön. Den förekommer också på tunna skikt av kalcit, som avsatts på berget. På Marstrandsön finner man den i gamla murar, som är fogade med kalkbruk. Den lilla ormbunken växer som tuvor i små skrevor och sprickor, oftast i ljusexponerade lägen, men den förekommer också något skuggigt. Ofta växer arten i otillgängliga bergbranter och klippstup. En udda lokal är funnen, där murrutan förekommer rikligt i skalgrus bland stenar och block på havsstrand.

Förekomsten på en kalkkörtel i Henriksdalsbergets nordbrant återupptäcktes på 1950-talet (Haldén 1950).

Murruta är en kalkkrävande ormbunke som växer i springor på kalkhällar eller i bergbranter med kalkrikt sippervatten, vanligen i solexponerat läge. Hybriden med gaffelbräken förekommer sällsynt där föräldrarna växer tillsammans – (3 fynd).

Murruta förekommer i sprickor och skrevor på kalkberg och har sina uppländska förekomster där hällar av urkalksten går i dagen.

Murruta är säkerligen ursprunglig på den sedan länge kända lokalen vid Gråberget norr om Bönan. Förekomsten kan dock på grund av landhöjningen inte vara mer än ca 1000 år gammal.

Kalkbrottslokalerna i Torsåker kan vara etablerade efter avslutad brytning men kan också vara rester av gamla förekomster på de ursprungliga kalkhällarna.