mossviol

Uppgiven från Blekinge utan lokal i Weimarck (1963); ej inkluderad i Holmgren (1942) och inga belägg sedda.

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

1334 Viola epipsila Ledeb.

This species includes subsp. epipsila in Europe and W. Siberia and subsp. repens (Turcz.) W. Beck. in C. and E. Siberia and northwestern N. America. The distribution of subsp. repens in N. America is less extensive towards east and south according to Porsild and Cody 1980, map 817. The species lat. has a distribution which is almost circumpolar. However, it is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 122 and map 104). See further no. 1333. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 289.

Mossviol växer i lövkärr, vid sjö-, å- och bäckstränder, i kalksumpskog, bäckdråg m.m. Den sågs rikl. i strandvassen på landvinningen vid Hamrarna i Götlunda 1983 och har noterats från Markkärret i Almby (Gellerstedt 1852). Den var ”vanlig” där (Jansson 1943) och samlades även i omgivande skog åtminstone in på 1990-talet.

Mossviol, som tidigare troligen varit bofast i landskapet, är inte rapporterad under inventeringen. Eftersom de senaste uppgifterna är från 1900-talets början är den sannolikt utgången. Arten är kalkgynnad och enligt äldre uppgifter växte den i alkärr och artrika bäckdalar.

Växten har nog alltid varit sårbar i landskapet på grund av det ringa antalet lokaler och genom att den befinner sig i utkanten av sitt utbredningsområde. Förändringar i form av t ex torrläggning och byggnation kan under sådana omständigheter lätt leda till att en art försvinner.

Mossviol är vanlig i norra Sverige men förekommer sällsynt även i den södra delen. Enligt Hansen (1981) minskar arten i Danmark och är där numera sällsynt.

Trivialart, förekommer även på större skärgårdsöar.

Först uppgiven av Thedenius (1839–42).

Har med säkerhet varit spridd i hela område, troligen (fastän förbisedd) tillfinnandes i alla delområden. Nu starkt reducerad på Mälarslätten genom torrläggning, bebyggelse m.m.; också sällsynt i Sydöstra. Skogslåglandets slättbygder. För övrigt (tämligen sällsynt-) spridd (ingenstans tämligen allmän). Utbredningstyp: N1 (fdU).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %. Uppgiven från drygt 35 rutor vid förra inventeringen och från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet kontinuerligt känd från mellan 10 och 40 aktuella lokaler.
Kommentar: B, granskare KAO. Det skånska materialet skiljer sig bland annat genom grövre växt och större blommor från de i norra Sverige allmänt förekommande formerna och har därför ibland urskilts som ett eget taxon (V. scanica Fr.).

Mossviol finns i hela landet men är i södra Sverige ganska ovanlig. I vårt landskap växer den på våt, närings- och basrik mull- eller torvjord, särskilt på platser med rörligt vatten. Den uppträder i alskog, örtrik löv- och gransumpskog samt käll- och strandkärr. Ibland finner man den vid bäckkanter.

Mossviol växer i stora delar av Sverige men blir vanligare norrut i landet. Den föredrar fuktig, mullrik mark, gärna med rörligt grundvatten. Den finns några uppgifter från Öland men de dementeras i Sterner (1986) och något granskat belägg har inte gått att finna. Nu vore det inte helt omöjligt att mossviol kan växa någonstans i de rikare, sumpiga ängsgranskogarna på nordligaste Öland.

Mossviolen liknar kärrviolen till växtsätt och förekomst, men är i regel mer näringskrävande. Den växer i örtrik alskog samt i lövkärr och strandängar på näringsrik mark. Arten är svår att upptäcka efter blomningen och förväxlas då även lätt med kärrviolen. Utbredningsbilden är därför oklar. Bara i ett fåtal fall finns belägg insamlade.

Norra och östra Europa. I Sverige nordlig men förekommer i nästan hela landet.

Mossviol är ursprunglig. Arten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848. Drygt 25 gamla lokaler är kända varav hälften ligger i nordvästra Gästrikland.

De vanligaste följeväxterna är älggräs (43%), glasbjörk, blodrot, kabbleka, vitsippa och grenrör. Mossviolen blommar i slutet av vitsippstid samtidigt med gullviva och de flesta andra violer.

Det kan vara svårt att skilja mossviol från kärrviol. Mossviolen är dock i alla delar något större, har de fjällika högbladen på blomskaftet ovan mitten (kärrviolens sitter nära mitten), har större blad med mer markerad spets och har hår på nerverna på bladens undersidor. Stiftet på den halvmogna frukten sticker rakt ut på kärrviol, men är på mossviol krökt nedåt, vinkelrätt från axeln. Dessa arter hybridiserar, men hybriderna är inte i alla avseenden intermediära. Vissa hybridplantor kan ha lågt sittande högblad och håriga bladundersidor. På andra plantor kan det vara tvärtom. Mossviol kan även växa mycket nära kärrviol utan att det finns mellanformer som kan tydas som hybrider (t.ex. i Arbrå, Mörks).

Mossviolens jordstammar kryper i mossa och förna. De kan även växa i tuvor av styltstarr, på vars sidor och krön skott med ett eller två blad och en blomma utvecklas. Tillsammans med dvärglummer, slåtterblomma och tätört koloniserar mossviolen den vertikala kant, som is och vatten eroderar fram i en bäckstrand, i rotfilten på och mellan blocken. De nämnda tre arterna kommer dit som sporer eller frön, möjligen även mossviolen. Mossviolen blommar i vitsippans eller skogsstjärnans tid. Den kan fortsätta att blomma, men samtidigt ha mogen frukt, i ekorrbärets tid. Inget grönt övervintrar.