Katarina Stenman
Ale Stenar 2022-07-05
Taxasida
morot
Daucus carota
L.
morot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt
morot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- morot
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Daucus carota
Vetenskapligt namn, fullständig form
Daucus carota L.
norwegianBokmal
gulrot
norwegianNynorsk
gulrot
Finskt namn
porkkana
finlandSwedish
morot
Danskt namn
Gulerod
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-21
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Cloé Lucas
2023-09-27
Cloé Lucas
2023-09-27
Jan Ström
Betesmark/hällmark, Vissvass, Tyresö socken 2022-08-15
Jan Ström
Betesmark/hällmark, Vissvass, Tyresö socken 2022-08-15
Patrik Engström
Neptuni åkrar 2012-07-06
Patrik Engström
Ekerö kommun 2010-06-19
Patrik Engström
Ekerö kommun 2010-07-03
Katarina Stenman
Ale Stenar 2022-07-05
Katarina Stenman
Ale Stenar 2022-07-05
Katarina Stenman
Ale Stenar 2022-07-05
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2019-07-05
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Se vildmorot Daucus carota subsp. carota
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Se vildmorot Daucus carota subsp. carota och äkta morot Daucus carota subsp. sativus
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Se: vildmorot Daucus carota subsp. carota och äkta morot Daucus carota subsp. sativus
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Se vildmorot Daucus carota subsp. carota och äkta morot Daucus carota subsp. sativus.
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Se vildmorot Daucus carota subsp. carota och äkta morot Daucus carota subsp. sativus.
Flora över Dal
Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.
Kindberg & Sundblad 1854.
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
Se vildmorot Daucus carota subsp. carota
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1434 Daucus carota L.
This variable species occurs as a spontaneous or subspontaneous plant in Europe, N. Africa and partly Asia. Besides the common, widely cultivated vegetable, subsp. sativus (Hoffm.) Arcang., there are several subspecies distinguished (Fl. Eur. 2/1968, p. 374), each having a rather distinct distribution area in Europe. It is difficult, or often impossible to judge, whether an occurrence is indigenous or not. The species has been introduced and naturalized in N. America. With its present distribution the species s. lat. belongs to the discontinuous circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 202, 386 and map 194). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 322.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
De båda underarterna skildes inte av svenska botanister förrän i mitten av 1900-talet (Hylander 1945b, 1971). Innan dess såg man oftast vildmorot som en ´degenererad´ form av odlad morot; det är säkert detta synsätt som spökar när det i tidigare litteratur talas om ´förvildad´ morot när vildmorot rimligen måste avses.
Under inventeringen noterades arten kollektivt och endast få uppgifter specificerades till underart. Fälterfarenhet från olika delar av landskapet och en granskning av enskilda uppgifter indikerar dock att nästan alla uppgifter gäller vildmorot ssp. carota; morot ssp. sativa har endast angivits uttryckligen från en plats. Underarterna redovisas därför separat här; några få (högst ett tiotal) uppgifter kan oriktigt ha förts till ssp. carota, men de ändrar ingenting i beskrivningen av dess historia och förekomst.
Under inventeringen noterades arten kollektivt och endast få uppgifter specificerades till underart. Fälterfarenhet från olika delar av landskapet och en granskning av enskilda uppgifter indikerar dock att nästan alla uppgifter gäller vildmorot ssp. carota; morot ssp. sativa har endast angivits uttryckligen från en plats. Underarterna redovisas därför separat här; några få (högst ett tiotal) uppgifter kan oriktigt ha förts till ssp. carota, men de ändrar ingenting i beskrivningen av dess historia och förekomst.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Morot är en kulturväxt med ursprung i Gamla världen (se under arten). Den har säkerligen odlats i århundraden i Småland, och den finns upptagen under frasnamnet Daucus sativus radice lutea, på svenska morot, i Linnés (ms 1732) katalog över växter i faderns trädgård i Älmhult Stenbrohult. Även numera odlas morot mycket ofta, men eftersom den normalt skördas innan den går i blom ses den sällan förvildad eller utkommen. I vårt inventeringsmaterial är den dock något underrepresenterad eftersom arten redovisades kollektivt.
Funnen i 8 rutor; tidigare uppgifter från 1 ruta. Något förbisedd. – Kvarstående eller tillfälligt förvildad.
Funnen i 8 rutor; tidigare uppgifter från 1 ruta. Något förbisedd. – Kvarstående eller tillfälligt förvildad.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
På Öland förekommer två underarter: vildmorot subsp. carota och äkta morot subsp. sativus. I Danmark finns även strandmorot subsp. gummifer men den är ännu inte funnen i Sverige. Strandmorot känns igen på att plantans nedre del är långt styvhårig och att flocken inte drar ihop sig i frukt vilket den gör hos vildmorot.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Förvildad, tillfällig.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
I arten ingår tre underarter som funnits i västergötland, vildmorot subsp. carota, äkta morot subsp. sativus ovh jättemorot subsp. maximus, vilka redovisas under respektive underart.
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordafrika, Asien – därifrån införd till andra världsdelar. I Sverige i den sydöstra delen upp till Mälarlandskapen. I Sörmland tämligen allmän, men ojämnt spridd – sällsyntare i väster och i skärgårdsområdet – (19%). Den vilda moroten är, i likhet med den odlade, tvåårig men har en klent utvecklad, vitaktig pålrot. Den växer i Sörmland huvudsakligen på vägrenar men också i torr gräsmark, gärna i kalkområden. Någon gång växer den också i trädor, där den ibland kan vara mycket talrik. Vildmoroten är värmefordrande och anträffas därför mest i solexponerade lägen. Den är sannolikt sedan 1700-talet inkommen med utsäde och har från åkrar och vallar spritt sig ut i mer naturliga biotoper. Arten tycks ha blivit vanligare under 1900-talet. Thedenius (1871) anger den som sällsynt och meddelar för ”Nyköpings län” enbart ”Råby och Mälsåker”. Drygt 50 år senare betecknas den som flerstädes förekommande i Stockholmstrakten (Almquist & Asplund 1937), alltså i de östra delarna av landskapet. På avfallsplatser har också den odlade moroten subsp. sativus påträffats, vanligen spridd med utkastade rötter. Den är emellertid kortlivad och sprider sig inte i landskapet.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vildmorot är bofast i södra Sverige norrut till Uppland och har mer eller mindre tillfälliga förekomster även i Norrland. Utbredningen i Uppland är ojämn: tämligen allmän kring Mälaren inom området Uppsala–Enköping–Stockholm och lokalt vid ostkusten, men för övrigt sällsynt. 237 kartblad, 439 kvadranter.
Vildmorot växer i torra kulturmarker: diken, vägkanter, åkerkanter, stationsområden, övergivna grustag och skräpmarker. Den förekommer allmänt tillsammans med palsternacka längs huvudvägarnas vägrenar på Mälaröarna. Stundom finner man den på torrbackar och i betesmarker, där marken är trampad och vegetationen störd.
Förändring + 24 %. – Vildmorot har ökat på grund av att det blivit fler lämpliga kulturskapade lokaler.
Vildmorot växer i torra kulturmarker: diken, vägkanter, åkerkanter, stationsområden, övergivna grustag och skräpmarker. Den förekommer allmänt tillsammans med palsternacka längs huvudvägarnas vägrenar på Mälaröarna. Stundom finner man den på torrbackar och i betesmarker, där marken är trampad och vegetationen störd.
Förändring + 24 %. – Vildmorot har ökat på grund av att det blivit fler lämpliga kulturskapade lokaler.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Morot är en kulturspridd växt. Den förekommer i två underarter, vildmorot, ssp. carota, och den odlade äkta morot, ssp. sativus. Underarterna har inte skilts åt under inventeringen eller av tidigare botanister men av intresse är i första hand fynd av vildmorot. Det första fyndet rapporteras av Carl Johan Hartman och Claes Östling 1810 från Gävle hamn – »Bråbänken, vild, något olik den odlade«. Ytterligare några fynd har senare rapporterats från Gävle i närheten av hamnen.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Vi har fyra gamla och tre nutida uppgifter om morot. De tre nutida uppgifterna avser alla vildmorot subsp. carota (Hedwall & Ågren 2007). För en av de gamla uppgifterna anges ”förv.”, men sannolikt avser även den vildmorot, som då antogs vara en förvildad form av äkta morot subsp. sativus.