mjuknäva

Sannolikt inkommen med barlast, tillfällig. - 2 (2).

Larsson 1868.

Mjuknäva är starkt kulturgynnad men kan vara ursprunglig. Den ettåriga arten växer på mark som domineras av lågvuxen gräs/örtvegetation och ofta på sandigt/stenigt underlag, t ex hällrika betesmarker, gräsmarker vid havet, gärna med skalgrusinblandning, vallkanter, gräsmattor, stigar och vägslänter. Ibland finner man den också på mer eller mindre naken jord, t ex i åkerkanter och grustag samt på soptippar och gårdsplaner.

Åker- och trädgårdsogräs, i Sverige mest inkommet med vit- och rödklöverfrö (Kolk 1955).

Gammal bofast art.

1269 Geranium molle L.

This species originates from Europe and adjacent areas. It has been widely spread as a weed, for instance to parts of Fennoscandia, C. Russia, Iceland, The Faeroes, S. Africa, N. Japan(?), N. and S. America, Australia and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 263.

3; hittills smått bofast på en lokal nära Mälaren, eljest tillfällig på Mälarslätten: Arboga Rådhuset, gräsmatta 1936 (Frid., ARB; conf. !). Enligt Ham. manuskript tillfällig, ej återfunnen av Löfg. Hubbo Tillberga station, ny gräsmatta vid perrongen 1951 (Almq., S)†. Vare sig där eller i omgivningen 1978(!). Västerås-Barkarö Barkarö bygata 161, trädgård: först 1968 i kanten av nysådd gräsmatta, sedan i närliggande rabatter varje år med skiftande antal exemplar t.o.m. 1981(!). - [Arboga stad enligt LÖFG. (1977b) (det. Kjell.) = G. pusillum (det. !).]

Sydlig, i Skandinavien sydligt suboceanisk art, bofast i Götaland och längs Upplandskusten. Huruvida den på sin Barkarö-lokal gynnas främst av tämligen hög årsmedeltemp., varmt sommarklimat, milt vårklimat eller annat klimatdrag har inte kunnat utrönas. Har under det ovan angivna skedet regelbundet grott om sommaren, övervintrat som bladrosett, blommat och dött under mycket skiftande klimatår. Flera nya plantor också efter den långvarigt kalla vintern 1978–79. Trolig utbredningstyp: S12.

Mjuknäva växer på torr till frisk, ganska näringsrik mark i lågvuxen och gles vegetation. Den är vanligast på hällar i betesmark och på nött mark kring gårdar men påträffas även i välbetade torrängar vid havet, på åssluttningar eller i backkrön. Den är heller inte sällsynt på trädade åkrar och vallar, i nyanlagda gräsmattor och på skräpmark. Arten förekommer även som åker- och trädgårdsogräs men mindre ofta än sparvnäva G. pusillum.

Mjuknäva är vanlig i betade torr- eller friskängar och dyker ofta upp där marken sårats och jorden ligger öppen. Mjuknäva är frekvent förekommande som ogräs i trädgårdar och ses ofta i ruderatmiljöer (tippade jord- och stenhögar, industrimark, grusplaner och gamla sandtag). Även i vägrenar, åkerkanter och på gamla strandvallar hittar man mjuknäva. Växten klarar även att växa på de giftiga högarna med rödfyr vid Degerhamn, S. Möckleby sn.

Mjuknäva är en vanlig och spridd växt som hittas på hela Öland. Man behöver inte gå långt för att hitta växten vare sig man befinner sig på Stora Alvaret, i Mittlandet, sjömarken eller i tätortsnära miljöer.

Det finns en kvartett smånävor: mjuknäva, sparvnäva G. pusillum, duvnäva G. columbinum och fliknäva G. dissectum. Med blommor är de lätta att skilja åt. Duv- och fliknäva har båda foderblad med tydligt utdragen spets. Duvnäva har ganska stora, ljusröda blommor och blomskaft utan körtelhår. Fliknäva har mindre, mörkröda blommor (kortare än foderbladen) och blomskaft med körtelhår. Hos mjuk- och sparvnäva saknar foderbladen utdragen spets. Sparvnäva har små, bleklila blommor, stjälkar och blomskaft är korthåriga. Mjuknäva har något större, rosenröda blommor där stjälkar och blomskaft har korta hår och körtelhår kombinerat med långa, utstående hår.

När plantorna inte blommar kan det vara svårare, bladens flikighet skiljer mellan arterna men är vansklig att bedöma. I tidskriften Daphne finns en artikel hur man skiljer de fyra smånävorna utifrån hårigheten på rosettbladens skaft (Zachrisson 2002). Mjuknäva har bladskaft med korta hår blandat med körtelhår och dessutom långa, utåtriktade hår. Sparvnäva har korta, utåtriktade hår och körtelhår men saknar långa hår. Fliknäva har hår som är snett nedåtriktade, längst ner på bladskaftet är de i stället snett uppåtriktade, körtelhår saknas. Duvnäva har hår som ligger tätt tryckta till bladskaftet, körtelhår saknas.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer på kalksten och sand: torr ängsmark, hällmark och fårsvingelalvar; även i mer kulturpåverkade miljöer: åkerkanter, gårdsmiljöer, glesa gräsmattor, skräphögar och annan ruderatmark. Troligen oförändrad eller svagt avtagande frekvens sedan slutet av 1800-talet; om Johanssons (1897) bedömning ”Allest.” hade gällt även i dag borde andelen provrutor ha varit högre.

Mjuknäva växer solöppet i torr till frisk, sandig och lågvuxen gräsmark, helst nära havet och ofta på skalhaltig jord. Man finner den i naturbeten, hällmarker, på kusthedar, torrbackar och i övre delen av havsstrandängar. I äldre bebyggelse vid kusten är den mycket vanlig på gårdsplaner, utefter småvägar och stigar samt i gräsmattor, som kan lysa alldeles ljusrosa på försommaren.

Först inkommen med barlast till Gävle hamn, senare med andra transporter.