lentåtel

300 Holcus mollis L.

This species is mainly restricted to Europe. Its dispersal has been favoured by clearings in the rural landscape. Northwards it is often casual. It has been sparsely introduced into India and China and into N. America, in this case probably more than the map shows. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 46.

Vallodlad och spridd–täml. allm. i hela området. Växtplatser är bl.a. vägkant, park, ödetomt, tallmo, källund, fuktig alsluttning, sandslänt och grustag. Spridningen fortgår trots pågående igenväxning.

Verkliga massförekomster över 10 000-tals m² fanns vid bl.a. Brandsjöhult i Hammar i övergivna hagar, vallar och runt åkrarna 1991, samt från trakten V om Emmetorp i Lännäs på granplanterade åkrar 1993. Vid Bavlinge och Hagen i Svennevad sågs stora bestånd i bl.a. tallplanterade åkrar och bäckkärr, och liknande bestånd fanns på flera platser i Asker, Ekeby, Kvistbro och Sköllersta m.fl. 1992 och 1993.

Lentåtel lever länge kvar i övergivna sandjordsträdor och i granplanterade åkrar. Vid ödetorpet Ymningsåsen i Kil, nedlagt 1945, fanns växten kvar 1989 (Asklund).

Lentåtel är sannolikt ursprunglig. Den är emellertid mycket kulturgynnad och bildar med hjälp av underjordiska utlöpare täta och ibland mycket vidsträckta bestånd på liknande ståndorter som föregående art, dock näringsrika våtmarker undantagna. Särskilt i skogsbygden kan arten ibland bli mycket dominerande i igenväxande ängsmarker, på fuktiga, obrukade åkrar och på vägrenar.

Arten har ökat kraftigt under 1900-talet och spridningen pågar alltjämt.

Sannolikt gammal bofast art.

Hård 1935. (Myrin 1832).

Kulturspridd, nyinvandrad. - 6 (4).

Arten uppgavs först av Danielsson (1973): Linsell: Nybodbron vid en koja (16D 7i 3- 2-, 1972, BD i UPS).

6; sällsynt-mycket sällsynt, funnen i alla regioner. Utbredningstyp ännu osäker.

Lentåtel växer på torr eller frisk mulljord i gles lövskog, skogsbryn och snår. Sedan mitten av 1900-talet har den befunnit sig under stark spridning till olika kulturståndorter, i början mest igenlagda mossodlingar, senare alla slag av övergivna åkrar samt gamla slåtterängar, vägslänter och skräpmark. Arten är mindre näringsfordrande än luddtåtel H. lanatus. Den anträffas ofta i vida, sparsamt blommande bestånd. På grund av sina långa och kraftiga utlöpare är den ett svårt ogräs i öppen jord (´bär sig åt som kvickrot, fast värre´ enligt BD från nordöstra Småland).

Arten anses inhemsk i Skåne, Blekinge och Halland men är i Småland troligen införd med utsäde och gräsfrö. De kända lokalerna var mycket få ända till 1860-talet men blev sedan raskt fler, troligen med begynnande odling. Arten rekommenderades för fleråriga vallar i Kronobergs län av E. Fries (1821).

Lentåtel är troligen ursprunglig på delar av Öland i glesare tallskogar och ohävdade, friska strandängar. Gräset har även inkommit som foderväxt och från odling spridit sig ut i landskapet. Många av dagens lokaler i kanten av sandiga åkrar och vägrenar härstammar troligen från denna odling. Lentåtel växer även i allehanda ruderatmiljöer som jordhögar, stentippar, sandtag, grusplaner vid vindkraftverk och brännfläckar efter röjningar. Den föredrar något kalkfattig mark och gynnas av viss igenväxning.

Lentåtel är ojämnt spridd med huvudförekomst i Böda sn där den är vanlig och traktvis beståndsbildande i glesa tallskogar. I liknande miljöer längs mellersta Ölands västra kust är den också spridd. I den östra delen av landskapet är arten ganska sällsynt med glesa förekomster. En av anledningarna till den ojämna utbredningen är att gräset föredrar kalkfattig grund. Trots att lentåtel under inventeringen hittats i fler socknar (20) än den som redovisats i Sterner 1938 (14) är det tveksamt om arten har ökat påtagligt. Den svaga ökningen kan delvis förklaras med bättre inventeringstäckning samtidigt som lentåtel har gynnats av igenväxning och upphörd hävd. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Lentåtel växer genom sina utlöpare i glesa, mattliknande bestånd. Stråets ledknut har en krans av snett nedåtriktade borsthår. Luddtåtel H. lanatus växer i tuvor och strået liksom ledknutorna är jämnt klädda med korta, mjuka hår.

Gammal och inkommen, bofast.

Inkommen (?), bofast.
På sand i åkerkanter, beten, sandmark, gles tall- och aspskog, något fynd på dikad torvmyr. Sällsyntare på norra Gotland. Johansson (1897 s. 43) anförde lentåtel bland ”kulturgränsens växter” och markerade (med frågetecken) att den ”i allra senaste tid” blivit införd till ön. Han angav lentåtel som ”Sälls.; på sand”. Bara 17 växtplatser anges fram till 1927. Tydligen ökade arten något under 1900-talet.

Lentåtel växer oftast ganska torrt i betesmarker, på trädor och åkerrenar, i vägkanter, grustag samt i hedartade skogsbryn och gläntor. Den bildar med hjälp av utlöpare ofta stora bestånd med i regel få blommande strån. Arten har förmodligen odlats som foderväxt i magra marker och har ökat sedan förra inventeringen, mest i norr.

Lentåtel är inkommen med vallodlingen under 1800-talet och 1900-talets början. Den växer nästan uteslutande på åkerrenar, mest på magra jordar. Arten sprider sig vegetativt med krypande jordstammar och bildar därför alltid mer eller mindre vidlyftiga bestånd. Ibland finner man den på liknande sätt på närliggande vägkanter. Inga tecken på sekundär fröspridning har rapporterats från Sörmland. Förekomsterna är ofta gamla. Vid Edesnäs på Utö finns den ännu kvar efter 150 år, men arten kan vara svårupptäckt då hela bestånd ofta saknar vippor.

Lentåtel växer i mycket tydliga kloner, som utvidgas långsamt och vanligen har något eller några tiotal meters diameter. I byn Romberg i Los täckte den dock nästan all öppen mark, som bestod av märkligt platta sandfält, på nära 500 m ö.h. Inom klonen kan den vara mycket dominant, men genom den långsamma spridningen uppträder den sällan invasivt. I Småland är den däremot invasiv (Burén 2012). Bladen behåller mer av sin gröna färg än de flesta gräs under vintern. Lentåtel blommar i mjölkens eller ljungens tid, men har inte setts sprida sig med frö.

Lentåtel rekommenderades för stadigvarande äng i Anvisning till jordbrukets förbättring (Anonym 1840). Den verkar också ha införts på många ställen där jordbruk då bedrevs. Den finns nu nästan bara på igenväxande äldre jordbruksmark, mest i de skogsbygder där allt jordbruk nu är nedlagt, mycket sällan på de i dag brukade markerna och ganska sällan på vägkanter. Arten är även funnen i skog, troligen där någon vinterväg har gått fram.