lärkar

Allm. skogs- och prydnadsodlade träd, förvildade i Sverige sedan 1850-talet, under 1900-talet självföryngrade kring moderträd. Arttillhörigheten är sällan närmare kontrollerad.

[Av övriga Larix-arter nämns som odlad (fr.o.m. 1800-talets slut) främst Laris sibirica Led.: Norberg: Bjurfors (NILSS. 1903; SCHOTTE 1924a: 1915 22-årigt bestånd över 0,25 ha); Västanfors: Semla, planterad 1912–18 (TAMM 1924). I (N.) Sverige har odlingen "skjutit stark fart under 1950-talet" (KIELLANDER 1966). Trots vitsordad härdighet i N. Västmanland ännu aldrig meddelad som vildväxande - I Norberg: Bjurfors kronopark också Larix occidentalis Nutt.: 426 plantor utsatta 1911, varav 208 kvar 1924, flertalet krokiga, klykträd i mängd; "Toppskotten äro ofta svaga" (SCHOTTE 1924a).]

De följande arterna och deras hybrider odlas i olika omfattning och ofta i blandbestånd. Självsådda individ förekomer ofta rikligt men då småplantor är omöjliga att artbestämma är det oklart hur etablerade de olika arterna är. Dessutom utgörs det odlade materialet till stor del av ”förädlade” sorter av hybridursprung som kan vara mycket svåra att säkert identifiera. Stickprovskontroller i fält har visat att ungefär 75 % av förekomsterna utgörs av hybridlärk L. ×marschlinsii, 24 % av europeisk lärk L. decidua subsp. decidua och 1 % av övriga taxa. Samtliga förekomster av släktet redovisas på denna karta.

I början av inventeringen var mycket få medvetna om att det fanns mer än en lärk i landskapet. Därför noterades allt som europeisk lärk Larix decidua. Så småningom har även japansk lärk Larix kaempferi och hybridlärk Larix × marschlinsii uppmärksammats. Primäruppgifterna avser med säkerhet europeisk lärk, som härstammar från centrala och södra Europas bergstrakter, och som har planterats som skogsträd i små bestånd under mellersta och senare delen av 1900-talet. På senare tid har man i stället oftast planterat hybridlärk, som visat sig motståndskraftig mot lärkträdskräfta.
Självsådda exemplar av lärk påträffas ofta i friska till torra skogar, framför allt blandskogar. Eftersom de oftast inte är bestämda till art behandlas de här på släktesnivå.

Lärk har planterats på många ställen nära bebyggelse och på mycket liten areal som skogsträd i plantage. I allmänhet har den noterats som europeisk lärk, men arttillhörigheten har sällan undersökts. De flesta lärkträd som står i ren skogsmark, långt från bebyggelse torde dock vara europeisk lärk.

Av 11 sådana lokaler i Bjuråker med lärkträd som artbestämts av specialist (K.I. Christensen) var det på 10 lokaler europisk lärk L. decidua subsp. decidua och på en lokal hybridlärk, L. ×marsch­linsii.

Vid kalavverkningar lämnas ofta lärkträd kvar och ett rikligt uppslag av fröplantor kan då ofta ses på hygget efter några år. Hur lärkträden från början kommit ut i skogsmark är oklart. Möjligen är de planterade för länge sedan eller inkomna som förorening vid frösådd av gran eller tall. I Medelpads flora uppges att lärkträd möjligen kan vara spridda av bändelkorsnäbb.

Lärkarnas omslag från grönt till gult äger rum efter lövträdens lövfällning, men olika tidigt på olika träd. De står gula i mitten eller slutet av oktober och fäller sedan barren. På kvistar som tas in i mars slår barren ut med ovanlig fart.