kransslinga

Kransslinga är ursprunglig. Den näringskrävande arten gynnas av gödande utsläpp och bildar vanligen kraftiga och täta bestånd i näringsrika vatten. De vanligaste växtplatserna är mer eller mindre avsnörda (meander-)gölar och höljor vid större åar. Dessutom finns den ibland i bäckar, mindre sjöar, dammar och havsstrandsnära småvatten samt blöta kärr.

Andersson 1978.

1373 Myriophyllum verticillatum L.

This variable aquatic plant is widely distributed in Eurasia and N. America. Same lower taxa are distinguished (cf. Fernald, Manual 1950, p. 1074). The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol Il, p. 120, 348 and map 112). It is considered native in S. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 302.

Vattenväxt, sälls. utom i Hjälmaren där den dock i Glanshammar och Rinkaby är på tillbakagång genom igenväxning (Nilsson 1986). Den är känd från näringsrika sjöar, dammar, åar och anslutande diken. Förr sågs den också ”i smärre vattengropar der från stora landsvägen en liten väg leder till Hesselkulla” i Vintrosa 1862 och vid ”Örebro, i vattengrafvar vid jernbanan åt Arboga” 1873 (Hartman, UPS/MWa).

Kransslinga uppträdde som dominerande undervattensväxt eller i massförekomst vid Åviken i Askersund 1973 (Berta Andersson 1975), i Sörsjön i Lerbäck 1963–1998 (Hallin), i Lortviken i Asker 1992 och i Källviken i Kvismaren 1980 och 1981 (Hytteborn 1982).

I Kumla har omkr. 4 500 år gamla subfossila lämningar hittats i Mosjöbotten (Florin 1961).

Gammal bofast art.

Spridda lokaler runt Mälarens stränder (enligt Edv. Alv. mycket allmän), längs Arbogaån och S därom samt i Östra Skogslåglandets eutrofbygder. Nyupptäckt i Övre Bergslagen (troligen bofast). Kanske stadd i spridning. Utbredning trofiskt betingad. Utbredningstyp: S3.

Grunda vikar, fjärdar, sjöar och tjärnar, smärre vattendrag. Även vid sötvattenutlopp i djupt inskurna havsfjärdar. Mest på relativt grunt, näringsrikt vatten med dybotten eller dyblandad sandbotten, kan bilda tätvuxna bestånd.  - 17 (14).

Kransslinga växer naturligt på lugna ställen i näringsrika sjöar och åar, helst på lerbotten, ej sällan i helt eller delvis avsnörda åslingor. Växten är kulturgynnad och en stor del av dess lokaler utgörs av diken och dammar. Den påträffas oftast på grunt vatten eller på måttligt djup, ibland till och med på våt jord t.ex. i betesmark i anslutning till en å eller något småvatten. Arten har påträffats i brackvatten nära mynningen av större åar, t.ex. Mönsterås Ålem Pataholm S om Alsteråns mynning (5G2h 0231) 1998 (ÅW JC) och har ett par gånger blivit funnen i större hällkar i skärgården: Oskarshamn Döderhult Kuggön 1928 (R. Sterner i S) och Västervik Loftahammar Väderskär 400 m S kapellet (7H4c 4203) 1986 (StK).

Kransslinga växer på mjukbottnar i ganska näringsrika vatten. Den finns endast ett äldre fynd från Öland (se primärfynd) men det är oklart hur den växte på lokalen. Något överraskande var därför när kransslinga hittades i en mindre bevattningsdamm söder om Ölands Folkhögskola. Det är oklart när dammen grävdes men slänterna runt den är tydligt igenväxta. En större damm ca 200 m längre åt nordost som är mindre igenväxt grävdes någon gång i mitten av 1980-talet.

Till skillnad från hårslinga M. alterniflorum och axslinga M. spicatum är kransslinga försedd med turioner (övervintringsskott). Det innebär att den kan övervintra även i vatten som bottenfryser under vintern.

Gammal, bofast?

Ursprunglig.
Kransslinga växer i naturliga åar och bäckar, liksom i kanaler och diken; någon gång även i bryor och dammar. På flera ställen i avrinningsområdena för Sandaån, Löså–Histillesån och Gothemsån växer kransslinga utmed långa sträckor i kanaler och åar. I Gothemsån är kransslinga noterad i Viklau, Halla, Roma, Dalhem, Hörsne, vid biflödet från Källunge samt från Lina myr till Nyholm i Gothem, där den växer närmast heltäckande. Utbredningen på ön sträcker sig från Mästerby, Sanda och Västergarn över mellersta Gotlands slättområden till Gothem. Detta stämmer mycket väl med Johansson (1897), som anger ”På mellersta Gotl. flerst.” med angivna lokaler inom samma område. Johansson (1897, 1910b) har även fynd från Brogardsmyr (Vänge myr) i Vänge och Dede å i Follingbo, Barlingbo och Roma, varifrån vi saknar uppgifter.

Kransslinga växer i näringsrika vatten på lera eller dy. Oftast växer den i mindre sjöar och dammar, men man finner den även i våta kärr. På öarna förekommer den ibland i nästan igenvuxna stora hällkar eller små sjöar, då gärna tillsammans med bredkaveldun, hästsvans och kråkklöver. Som de flesta vattenväxter har kransslinga minskat i Göta och Nordre älvar och dessutom även i Tanum.

Kransslingan övervintrar liksom knopp­­­slingan som turion, medan resten av plantan dör. Turionen kan hittas infrusen i is tidigt på våren och utvecklas normalt till en slinga om den får ligga i vatten inomhus. Blomning har inte observerats.