kornvallmo

Kornvallmo är en ganska sent inkommen, kulturberoende och kalkgynnad art. Invandringen har skett genom barlast och frövaror. Dessutom har den förvildats från trädgårdar. Kornvallmo växer på liknande ståndorter som rågvallmo P. dubium ssp. dubium och ganska ofta tillsammans med denna. Arten är känslig för kemiska ogräsmedel (Fogelfors 1979).

I likhet med rågvallmo har kornvallmo ökat under 1900-talet och spridningen pågar fortfarande.

Enda uppgift: Sveg: Korskälla [Korskällhögen?] (16E 6d, 1903, EN enligt Birger 1908a).

887 Papaver rhoeas L.

Within this variable species may, according to FI. Eur. 1/1964, p. 248, four taxa be distinguished as species, of which P. strigosum (Boenn.) Schur occurs through most of the area. Being an anthropochorous plant P. rhoeas has been widely spread, for instance into Fennoscandia, N. and S. America, Australia and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 172.

Åkerogräs från Medelhavsområdet, prydnadsväxt och läkeört. De flesta förekomster i sen tid torde ha kommit från näraliggande prydnadsodlingar.

Ny bofast art, även odlad som prydnadsväxt.

Tillfälligt spridd, delvis troligen inkommen med barlast, någon gång möjligen även med utsäde. -5 (5).

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

(13); spridda fynd vid skilda tidpunkter, främst på Mälarslätten och i Skogslåglandet. Senast funnen vid ett par järnvägsstationer under 1950-talet (lokal 9, 11).

Status: ursprungligen troligen odlad som prydnadsväxt och förvildad, senare oavsiktligt införd med frövaror och nu sedan länge fullt bofast. Först uppgiven 1749 från Räng (Linné 1751) men f.ö. finns endast en handfull uppgifter från före 1900 och äldsta kända insamling är från 1859 (Ilstorp, CRot i LD). Dock finns enstaka äldre arkeologiska fynd från Sverige varför artens historia får betecknas som osäker (jfr KLun 2007).
Förändring och hot: ökning med 61–75 %.
Kommentar: trädgårdsformer med rosa eller fransiga kronblad och stundom fyllda blommor odlas ganska allmänt (och mer förr än nu) men ses endast sällan förvildade.

Kornvallmo växer på torr, öppen, sandig eller grusig mark. Man finner den kalkgynnade arten på utfyllnader, skräpmark, vägrenar och jordhögar samt i grusgropar. Den uppträder också på bangårdar och banvallar samt i hamnar. Däremot är den ovanlig som åkerogräs i landskapet. Arten odlas ofta som prydnadsväxt, även i former med vit, rosa eller mörkröd blomfärg eller dubbla blommor. Som förvildad ses den ofta på tomtmark, där den självsår sig, samt på avfallsplatser och tippar.

Arten är inte inhemsk i Sverige utan har sitt ursprung kring östra delen av Medelhavet. I Småland odlades den som prydnadsväxt redan under tidigt 1700-tal (fanns i Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult, Linné ms 1732 under namnet Papaver erraticum, flore pleno, på svenska dubbel walmo med iskurne blad). Långt in på 1800-talet betraktade man arten som en kulturväxt: den upptogs av Scheutz (1857) med tecken för odlad (och förvildad) och omnämndes av honom i floran över inre Småland (Scheutz 1864) endast som odlad; Westerlund (1852b) kände den bara som förvildad kring Kalmar.

Mot mitten av 1800-talet verkar arten ha börjat komma in med frövaror. År 1845 blev den funnen ´på ett gärde´ (dvs. en inhägnad åker) i Vimmerby Locknevi, och sex år senare blev den funnen i Vetlanda Karlstorp vid Pauliström tillsammans med nattglim Silene noctiflora (Goldkuhl & Westerlund 1851), vilket antyder förekomst som vallogräs. Med långa mellanrum har sedan åkerförekomster rapporterats ända in i vår tid. – Arten har även introducerats med barlast (Oskarshamn). Dess nutida spridning sker troligen framför allt med frövaror och via trafiknätet.

Kornvallmo publicerades för Sverige första gången under sent 1600-talet men har anor i landet sedan medeltiden (Nordstedt 1920). Arten förekommer i en stor del av Europa, norra Afrika och är spridd med kulturen. Kornvallmo har länge odlats i trädgårdar men även inkommit som förorening i frövaror.

På dagens Öland är växten lika vanlig i åkermiljöer som skräpmarker (jordtippar, komposter och sandhögar). Många är de besökare som runt midsommartid stannat för att fotografera sädesåkrar översållade med de röda blommorna. Kornvallmo växer även i vägkanter, gårdsmiljöer och som rabattogräs.

Kornvallmo var under början av 1900-talet en ganska sällsynt växt. I sin liggare antecknar Rikard Sterner 20 lokaler mellan 1904 och 1924. Som kontrast till detta är växten idag spridd över hela Öland. Enda undantaget är Stora Alvaret där fynd saknas förutom nära alvarbyarna och någon avlägset belägen horva. I Bödas barrskogar är det också glest med fynden. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att kornvallmo haft en tydligare ökning.

Till skillnad från spikvallmo P. argemone och rågvallmo P. dubium är kornvallmo självsteril och växten behöver korsbefruktas (Jonsell 2001). Kornvallmo är den i trion som på Öland blommar sist och blomningstiden är också mer utsträckt än hos de andra två. Stjälken har utstående hår; sällan är de tilltryckta och detta har ibland felaktigt uppfattats som en hybrid med rågvallmo. Även formen på kapseln kan variera, ibland är den långsträckt och smal som hos rågvallmo. Å andra sidan kan kapseln hos rågvallmo angripas av gallstekeln Aylax papaveris vilket gör den ansvälld och därmed lik kapseln hos kornvallmo. De övre bladen hos kornvallmo har vanligen en lång ändflik vilket gör växten lätt att identifiera, men ibland är de flikade hela vägen ut. Blomfärgen varierar, speciellt i odling, och delvis fyllda blommor förekommer. Variationer har dokumenterats några gånger under inventeringen.

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Inkommen, bofast.
Åkerogräs, växer i alla slags grödor, ofta i ”sprutmistor”. Ibland ser man tillfälliga massförekomster i höstsäd, i raps eller på trädesåkrar. Arten kan också uppträda i massor i störd jord på vägrenar eller åkerrenar. Den förekommer även i störd, gärna näringsrik jord i jordupplag, grustag, stenbrott och trädgårdsland. På Gotland en 1800-talsinkomling, som ännu i slutet av det århundradet förekom ”Täml. sälls. och sporad.” (Johansson 1897). Kornvallmo började förekomma mer allmänt först under 1900-talet. Troligen har den vid upprepade tillfällen kommit in som fröförorening i utsäde, kanske raps och betor, som började odlas mer allmänt vid denna tid. Sedan dess har arten av allt att döma hunnit bygga upp en ansenlig fröreserv och visar sig nu regelmässigt efter störningar i markskiktet i kulturbygderna. Numera är kornvallmo vanligare än sina släktingar, vilket även framgår av andelen i provrutorna.

Kornvallmo växer torrt och exponerat på utfyllnader, jordhögar, vägkanter, industritomter, grusplaner och andra skräpmarker, gärna på skalgrus. Den har ökat betydligt sedan förra inventeringen.

Kornvallmon är ettårig och förekommer på skräpplatser, i trädgårdsland och åkrar, ofta bland raps. Den tycks ha svårt att frösprida sig i Sörmland och vanligen tycks den vara tillfälligt inkommen med frövaror. Numera förekommer kornvallmo som ett avsiktligt inslag i gräsmattsfrö för vägrenar, ofta tillsammans med riddarsporrar, blåklint och klätt. Några av de senaste uppgifterna avser nog sådan insåning. Även bortsett från sådana förekomster verkar kornvallmon ha ökat i landskapet under senare tid.

Södra och mellersta Europa. Södra Sverige i åkrar, för övrigt mest tillfällig.

Kornvallmo påträffas liksom rågvallmo oftast som tillfällig kulturflykting. Även denna art har påträffats på åker på ett sätt som antyder förekomst i fröbank.