knölklocka

Kindberg & Sundblad 1854.

Birger (1908a) var den förste som rapporterade arten: Lillhärdal: Åkersberg, förvildad 1897–1907 (16E 2b). En lokal har tillkommit: Hede västra infarten (17D 5g, 1989, SK). Arten blommade där och var förrymd från en trädgård.

1756 Campanula rapunculoides L.

This species occurs as a native and adventive plant in most of Europe (except S) and adjacent parts of Asia. It is mainly of southeastern origin. It has spread during the last few centuries westwards and northwards. Thus, it is not native in the British Isles and Fennoscandia. It has been introduced into N. America and New Zealand.

Knölklocka växer på torr till frisk, kulturpåverkad mark. Den är ett vanligt trädgårdsogräs som dessutom växer på väg- och åkerkanter, kyrkogårdar, stationsområden och andra ruderatmarker. Ibland kan den också förekomma ganska rikligt i betesmarker och då och då även i vallkanter samt på kulturpåverkade stränder och strandhedar.

Knölklocka började odlas som rotgrönsak på 1700-talet och senare även som prydnadsväxt. Den har förvildats och ökar fortfarande i frekvens i hela landskapet. Spridningen sker ofta genom att bitar av jordstammar följer med jord- och växttransporter. Sannolikt frösprids den också med gräs- och vallutsäde.

Åkerogräs, prydnadsväxt och grönsak. Linné nämnde Närke som en av två lokaler i den första svenska litteraturuppgiften. Den första preciserade lokalen i Närke var Latorps alunbruk i Tysslinge (Gellerstedt 1831) vilket tyder på att den då var nyinkommen och ännu ovanlig.

Hartman (1866) såg den här och där i västra och sälls. i mellersta Närke. Expansionen har fortgått in i vår tid med 42 lokaler i Viby (Nilsson 1978). Kjellmert (1947) fann blott 2 lokaler i Svennevad. Vid Lanna i Hidinge antecknade Broddeson (ms) ett par massförekomster 1939 och 1940, bl. a. vid Vreta kalkbrott.

Många av de nutida bestånden finns på ödetomter, i trädgårdar, på banområden, vägkanter, i potatisland, grustag m.fl. Sernander (1933) ansåg att arten vid Viby prästgård var ”kvarstående från odling, möjligen sedan 1830–1850-talen”. Han fann den också som trädgårdsogräs vid rektorsgården i Örebro, ”möjligen inkommen från Viby genom Gumaelius”.

Broddeson (ms) använde uttrycken ”naturligtvis förvildad” och ”säkerligen förvildad” om bestånd 1937 vid Axbergshammar i Axberg och Reträtten S om Örebro. Vid Nordhult i Askersund rabattodlades knölklockan 1989. Möjligen hade den en gång odlats också vid ett 1900 övergivet torp vid skjutbanan N om Garphyttan i Tysslinge där Sundkvist antecknade den 1994.

Ny bofast art; tidigare odlad som köksväxt samt eventuellt även som prydnadsväxt och förvildad.

Troligen under spridning i landskapet. -72 (33).

Spridd-lokalt allmän i kulturområden i hela landskapet (jämför kartan). En av de få arter som f. n. delvis har en klumpartad anhopning av förekomster i vissa trakter - utan tvivel beroende främst på spridningsslump. Utbredningstyp: pU.

Knölklocka anses ursprunglig i delar av Europa förutom Brittiska öarna och Fennoskandinavien. Troligen har den tidigare odlats i Sverige för sina ätliga rotknölars skull och från denna odling sluppit ut i naturen. Den kan också accidentellt ha kommit in från utlandet vid senare tillfällen som förorening tillsammans med växter avsedda för trädgården.

Knölklocka är ett notoriskt besvärligt ogräs i trädgårdar och svår att utrota. Fragment av rotknölar som kommer ut i det fria etablerar lätt nya bestånd. Idag växer arten på Öland främst i vägrenar och på ruderatmarker. Den är även noterad i åkerkanter, torrare betesmarker och på kyrkogårdar.

Knölklocka har expanderat sedan Sterner (1938) då knappt 15 lokaler uppgavs, flera av fynden gjordes då på kyrkogårdar. Idag finns arten spridd över Öland och vanligast är den på västra sidan, från Borgholm i norr till Ventlinge sn i söder; norrut blir det glesare med fynden. Undantaget är Löttorp, Högby sn, där det är tätt med fynduppgifter. Sydöstra Öland är fortfarande påfallande fattigt på lokaler. På Stora Alvaret saknas växten förutom några enstaka rapporter från vägkanter. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en tydlig ökning sedan Sterner (1938) och att expansionen ännu ej är avslutad.

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Inkommen, bofast.
Kvarstående och spridd i trädgårdar som ett svårutrotat ogräs, förvildad i vägkanter, åker- och dikeskanter, på jord-, skräp- och sophögar samt i sand- och grustag. Förmodligen inkommen med plantor eller med vallfrö under tidigt 1800-tal (jfr Edqvist & Karlsson 2007). Vitblommande knölklocka uppträder ibland bland huvudformen enligt Larsson (1994) men är ovanlig (och kan förväxlas med hjärtklocka C. alliariifolia).

Arten var ännu rätt ovanlig i slutet av 1800-talet, då Johansson bedömde den som ”Flerst.”, ungefär motsvarande mindre allmän. Knölklocka ökade starkt under 1900-talet och är säkerligen under fortsatt spridning på Gotland.

Knölklocka är kanske från början odlad både för sina ätliga rotknölar och som prydnadsväxt, men den kan även ha kommit in med vallfrö. Den sprider sig med utlöpare och följer med utkast och transporter till nya platser. Arten växer i kulturmark, på ödetomter och kyrkogårdar men framför allt på vägkanter och utefter gångstigar i samhällen samt på grusplaner och skräpmark av olika slag.

Knölklockan är förvildad från odling. Den rapporterades första gången 1848 och angavs då som sällsynt kring Gävle, men 1863 uppgavs den förekomma flerstädes. Arten uppgavs av H.W. Arnell (1902) vara gammal och allmänt odlad eller förvildad vid herrgårdar men sällsynt vid bondgårdar. Knölklockans rötter är ätliga och blir i god jord stora som morötter. Arten har förr odlats som grönsak men det är osäkert om sådan odling förekom i landskapet.
De vanligaste följearterna är röllika (30%), stormåra och kvickrot. Knölklockan börjar blomma med rosor, olvon och linnea men huvudelen av blomningen sker med mjölkört, åkervädd och gulmåra.

Knölklocka blommar i slutet av mjölkens och i ljungens tid, sist av de vilda klockorna. Inga gröna delar övervintrar. Rotsystemet är vittförgrenat, med tunna vita jordstammar. Från dessa utgår vita morotslika pålrötter. De har inte direkt kontakt med stammen och når inte upp till markytan och förbises därför lätt om man försöker rensa bort knölklockan från sin trädgård, vilket kan vara befogat. Den heter i Danmark havepest = trädgårdspest.