knägräs

Knägräs är ursprungligt men starkt kulturgynnat. Det växer i klipp- och hällmarksterräng, skogsbryn, näringsfattiga naturbetesmarker samt på stigar och utmed mindre vägar.

Förr allm. i ängar och hagar, numera på tillbakagång och mest anträffad på näringsfattig mineral- och torvmark, även på kalk och grönsten. Fynd har gjorts på hällar, i blockrika områden och på varp. Den uppträder i barr- och ädellövskog, kärrkanter och stränder m.m.

”Massvis mellan järnvägen och sjön” fanns vid Bäcksjön i Viby 1928 (Broddeson ms) och ”vid alla skogsstigar i trakten” av Vinterhagen i Kil 1934. Vid badet SÖ om Röfors i Ramundeboda fanns 1989 ett ymn. bestånd om 50 m² i den gräsrika tallskogen intill stranden och knägräs växte ymn. i skogsvägmitten längs 200 m V om Brodal i Götlunda 1991, men stora bestånd är f.ö. aldrig meddelade.

Gammal bofast art.

Allmän

240 Danthonia decumbens (L.) DC.

Syn.: Sieglingia decumbens (L.) Bernh., Triodia decumbens (L.) Beauv.

This species was originally mainly restricted to Europe. It is adventive in N. America (indigenous in Newfoundland according to Fernald) and New Zealand and in outlying localities in, for instance, N. Fennoscandia. It is reported among the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 130 and map 111). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 37.

Tämligen allmän inom ett område på V. Mälarslätten, f.ö. spridd-tämligen sällsynt. En ökad frekvens - åtminstone förr - mot Värmlandsgränsen spåras i Hällefors. Gynnad av sandigt och kalkrikt underlag men förekommer oftare på annan mark. Den ojämna fördelningen sannolikt en följd av spridningsomständigheter (spridning ofullbordad). Utbredningstyp: pU.

Flerårigt kortväxt tätt tuvat gräs. Strå nedtill knäböjt, ibland nästan liggande med långa stråblad, upp till 4 dm långt. Bladen är grågröna upp till en dm långa. 2–4 mm breda och gleshåriga på ovansidan. Spetsarna är svagt kupade. Unga blad är vikta utan inrullade kanter. Snärpen är helt omvandlad till vita hår. Bladslidorna är något plattade. Vippan är gles med få småax med skärmfjäll som är av ung. samma längd som de korta småaxen. De täta tuvorna är ofta lätta att känna igen på håll p.g.a. att många döda fjolårsstrån alltid finns kvar.

Förväxlingsrisk:
Omisskänligt gräs.
Se endast upp för sterila exemplar av blåtåtel (Molinia caerulea) som även den har hårsnärp. Denna växer dock oftast fuktigt, har lösare tuvor och blad utan svag kupad spets som har inrullade bladkanter som unga.

Sieglingia decumbens

Knägräs växer i låg vegetation på näringsfattig, torr till frisk, ej alltför skuggig mark, mycket ofta tillsammans med stagg Nardus stricta. Oftast påträffar man arten i mager, ogödslad betesmark, men den förekommer även i gles skog, i hällsprickor och på berghyllor samt på havsstrandängar. Knägräset trivs utefter stigar och småvägar och kan liksom stagg ännu efter ett par mansåldrar stå kvar och visa var dessa gått fram.

Knägräs har en bred ekologisk nisch och växer på torr–frisk, mager och ofta något kalkfattig mark. Den är vanlig på alvarets betade torrängsryggar; de avsattes som moränryggar under senaste istiden och har sedan svallats av havsvågorna varvid de urlakats på kalk. Mätningar i Sterner (1938) visar en pH-amplitud på 4,1–6,3 för knägräsängen, upp till pH 7,8 för enstaka plantor. Någon gång ses knägräs i de jordfyllda sprickor som genomlöper kalkstenshällen eller i kanten av vätar. Glesare tallskogar, tuviga fuktängar och sandgräshedar nära havet kan också duga som växtmiljöer.

Knägräs är en vanlig växt på Öland och speciellt tätt mellan noteringarna är det på Stora Alvaret. Men fläckvis är det glest med fynd som från Greby alvar och slottsalvaret, Räpplinge sn. Förklaringen kan i detta fall möjligen vara en sämre täckning under inventeringen. Barrskogarna uppe i norr, Böda sn, saknar nästan helt fynd. Kanske är skogarna där alltför skuggiga för gräset? Knägräs är fortfarande vanligt på Öland men missgynnas om betet upphör eller näringsämnen tillförs marken. På grund av sitt lågvuxna växtsätt blir gräset lätt utkonkurrerat av högre växtlighet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Friska till fuktiga, gärna betade gräsmarker, strandängar, glesa skogar, ofta noterad i ängen. Någon gång i kalkgräsmyr, fuktig ängsbarrskog, vätkantskog eller på stigar. Johanssons (1897) ”Allm.” stämmer bra ännu i dag, så frekvensen är troligen oförändrad.

Knägräs växer på frisk till torr, mager mark med lågt växttäcke i naturbeten, hagar, på åkerholmar, torra havsstrandängar samt i gräshed, utefter stigar och på klipphyllor i hällmarker, oftast tillsammans med ljung och en. Dessutom finner man den i gles tallskog, i grustag och på vägkanter.

Knägräs växer i torr till någorlunda frisk, mager gräsmark i klippängar och ogödslade beteshagar samt även på hedmark. Särskilt vanlig är den vid skogsstigar ofta tillsammans med stagg som har liknande ekologi. Genom sitt låga växtsätt är den gynnad av slåtter och bete och har minskat med de hävdade markernas tillbakagång.

Knägräs är en ursprunglig art i landskapets flora. Växten uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Arnell (1924b) angav den som allmän på Iggön och i Hedesunda, i övrigt har bara enskilda lokaler meddelats. Totalt finns 23 namngivna gamla växtplatser.

Växten gynnas av bete och är en mycket bra signalart för magra ogödslade gräsmarker präglade av mångårig hävd. Den har ekologiska likheter med stagg och uppträder liksom denna även längs gamla körvägar och brukningsvägar med mager hedartad växtlighet. Många fynd har också gjorts i kraftledningsgator. Arten har i enstaka fall även noterats i gamla, magra, utarmade åkrar.

Knägräs finns också vid havet och vid större insjöar och vattendrag. Växten är här knuten till strandens övre fasta del och återfinns ofta i mellanrummet mellan skog och strand. Vid havet hittas den oftast i botten av skyddade vikar med sötvattenutflöden – både torrt i sand och fuktigt i övergångar mot myrmark.

Den i särklass vanligaste följeslagaren är blodrot (53%) följd av rödven, stagg, ljung, lingon, ängsvädd, blåtåtel, fårsvingel, brunört och höstfibbla.

Knägräsfrön vilar i fröbanken (Thomp­son 1986). Knägräs blommar i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid. Ibland söker man dock förgäves efter ståndarknappar och märken i småax som senare utvecklar fullmatade frön. Av dessa flyter ganska många under mer än en vecka. Arten bildar täta tuvor av korta skott, motståndskraftiga mot slitage. Skott som ska bilda strån och blomma nästa år övervintrar till största delen gröna, något mer blåaktiga än många andra gräsblad, ungefär som timotejblad. Bladutvecklingen på våren är sen i förhållande till vårbrodd.