klotgräs

Sydlig vattenväxt på bottnar och stränder i näringsfattig grund sand- eller mobotten, mkt sälls. och begränsad till ett sjösystem i Lerbäck, förr även i Tisaren och Vättern. Varierar starkt i mängd år från år (Hallin ms) och tycks få frukter endast som ”torrlagd” (Sernander 1907b, !).

På lokalerna i Vättern, N om linjen Olshammar–Harge, ej sedd på länge. Förr fanns ett dussin Vätternlokaler, delvis i Närke, alltid steril och mattbildande (Stålberg 1938, 1939, 1951). Den forna lokalen vid Åsbrokajen i Tisaren är nu en stinkande, oljig soppa av giftig kreosot.

76 Pilularia globulifera L.

This distinct species is endemic to Europe. In several localities it is probably extinct, which is especially pointed out for the British Isles by Perring & Walters in Atlas Brit. Fl. 1962, map 26/1. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 19.

Klotgräs är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i och vid näringsfattiga vatten på flacka, steniga/sandiga stränder med gles vegetation och gärna med en viss pålagring av dy. I sjöar förekommer den från medelvattenlinjen ner till ett par meters djup. Exempel på kulturpåverkade ståndorter är sänkta sjöar, relativt nygrävda dammar, diken samt betespåverkade stränder och gölar.

Klotgräs är en liten, oansenlig växt som är lätt att förbise, utom då den i vissa dammar och gölar genom massuppträdande bildar en karakteristisk, ljusgrön zon på grunt vatten eller ibland till och med flytande ”öar” på fritt vatten.

Arten har försvunnit från många gamla lokaler på grund av torrläggning eller igenväxning genom upphörande strandbete. Å andra sidan tycks den ha ganska lätt för att etablera sig i nyskapade småvatten.

Gammal bofast art. 

Hartman 1889.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: under 1900-talets första hälft känd från något fler lokaler än i dag men har säkert alltid varit sällsynt.

Klotgräset har en sydvästlig utbredning i landet men når Voxnan i Dalarna och Hälsingland. Dess naturliga ståndorter i Småland är långgrunda, tidvis översvämmade stränder, särskilt vid klara och näringsfattiga sjöar och åar, där den växer på sand eller grus med inblandad dy. Den förekommer ner till ett par meters djup, men de pillerlika sporkapslarna utvecklas bara på blottlagda stränder och i grunt vatten. Växten lossnar ibland från underlaget och kan då bilda stora, flytande mattor av karakteristiskt ljusgrön färg. Den gynnas i sjöar och dammar som regleras på ett sådant sätt att sjöbottnen exponeras under eftersommaren och hösten; många aktuella lokaler är av denna typ. Arten är konkurrenssvag och gynnas på vegetationsfria ställen. Den utvecklas därför väl på betade stränder. När vegetationen sluter sig kan tidigare massförekomster försvinna mycket snabbt. – Särskilt förr växte arten gärna i dammar, t.ex. kvarndammar, där den troligen gynnades av vattenståndsväxlingar och rensningar.

När arten inte finns i massor kan den vara svår att få syn på. I vegetativt tillstånd känner man igen den på att de yngsta bladen (i spetsen av de långt krypande jordstammarna) är spiralformigt hoprullade. De utvuxna bladen är inte alldeles raka utan svagt och oregelbundet böjda (som uträtade järntrådar).

Uppgiven av Rosén & Wahlenberg 1821 från (i övers.) ’dyiga kärr i Martebomyr och liknande ställen i Fröjel’. Eftersom inga belägg var kända för K. Johansson tog han inte med arten i sin flora (Johansson 1897). Ingen ny information har tillkommit.

Klotgräs växer i näringsfattigt sötvatten, på sand, dy eller torv på sjöstränder, i dammar och småvatten, gärna i betade miljöer och där kreatur trampat. Ibland bildar växten stora, täta, lysande gröna mattor, ibland finner man den endast som enstaka revor på sandbotten. Arten är svårupptäckt då den växer på djupare vatten. En mycket kraftig minskning under senare delen av 1900-talet kan märkas. Många gamla växtlokaler nära kusten är förstörda genom utdikning och bebyggelse. Sjöarna i de inre delarna av landskapet har delvis ändrat karaktär beroende både på igenväxning och på försurning.

Klotgräs är endast funnen vid Tisnaren och några andra sjöar längre ned i Nyköpingsåns vattensystem. I norra Östergötland kompletteras den sörmländska utbredningen av förekomster vid Tisnaren och närliggande sjöar (Genberg 1977). Området är en utpost för arten och tycks vara tämligen isolerat från övriga förekomster. Klotgräset växer främst på moig botten, vanligen på cirka 0,5 m djup, men även ovan vattenlinjen. Arten har sökts på många rosettväxtbottnar i området, men bara hittats på några få av dessa. Den sörmländska förekomsten är känd sedan 1860-talet. Klotgräset tycks ha minskat under 1900-talet. Det beror säkert främst på igenväxning med vass och beskuggning med al efter upphörd strandhävd. Arten är lätt att förbise och det är möjligt att den kan finnas på fler lokaler i trakten.

Klotgräs upptäcktes som ny art för Hälsingland den 27 juli 1984 (Delin 1986d). Mats Dynesius fann den under inventeringen av Voxnans botaniska naturvärden som gjordes med syfte att få älven skyddad mot utbyggnad för vattenkraft. Mats och Anders Delin stod på den delvis blottlagda älvbottnen vid Sågbäckens mynning i Rullbo. Mats undrade över ett litet ”gräs” som stack upp ur dyn, bara ett par centimeter högt. Han tog upp en bit av det och vi kunde tillsammans se att det i några bladvinklar satt klot. En annan karaktär, som nog bidrog till att Mats reagerade på ”gräset”, var att en del strån (blad) hade krökta spetsar. De hade ormbunkslikt rullat ut sig och rätat på sig, men inte blivit fullt raka.

Samma år hittades klotgräs på ytterligare tre ställen i Voxnan, ett uppströms, vid Ormsjön, och två nedströms, vid Malungen. På bägge de senare lokalerna fanns arten mycket rikligt. Därefter har flera lokaler hittats i älvsträckan ovan Rullbo, bland annat vid Holmsjön.