klofibbla

Gammal bofast art.

Tämligen allmän-spridd.

Klofibbla är kanske ursprunglig vid havsstränder (se nedan) men huvudsakligen är den en gammal, kulturberoende art. Man finner den ett- till tvååriga, konkurrenssvaga och ljusälskande växten på främst lätta jordar i kanterna av spannmåls- och potatisåkrar, men då och då även i grönsaksland, grustag, på vägkanter, avfallstippar och kyrkogårdsmurar. I Breared, Vargaslätten är den också funnen på jordtak (KG), vilket lär ha varit en vanlig biotop för arten i äldre tid. Artepitetet tectorum betyder ”som tillhör taken”.

1936 Crepis tectorum L.

This species occurs as a native and adventive plant in the N., C. and E. parts of Europe and E. and C. Asia. It has spread with farming, presumably from C. and E. parts of the range. It has been introduced into N. America. The closely related C. Asiatic C. bungei Ledeb. is also tentatively mapped.

Förr möjligen allm., numera starkt vikande särskilt som åkerogräs, f.ö. täml. sälls.–täml. allm. med exempelvis blott 2 lokaler i Rinkaby (Nilsson 1986) och en enda i Svennevad (Kjellmert 1947). I delar av Kilsbergen tycks den idag vara sälls.

Klofibbla ansågs vara ett svårt ogräs i myrodlingarnas säd i Mellansverige (Tolf 1903). Den gynnades starkt av svedjebruket (Frödin 1952) och fanns på torvtaken innan dessa försvann (Gellerstedt 1852, Hedera 1887, Stalin ms 1913–1916).

Nutida växtplatser är hällbrant, backberg, träda, grustag, åkerkant m.m. Kierkegaard antecknade på ett ark i OREB 1951 att växten såtts in med höstraps.

”Ingen växt är mer allmän, ei eller kan någon mer ändra sig, til structur och anseende. Botanisterne hafwa altså wid namnens tilläggande mäst irrat sig” (Samzelius ms 1758).

Spridd i hela landskapet.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Tämligen allmän(-spridd) i hela området i kulturområden eller eljest i anslutning till kulturanläggnar. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: B, granskare KAO. Såvitt känt förekommer endast vanlig klofibbla C. t. var. tectorum i landskapet.

Klofibbla företräds på Öland av underarterna alvarklofibbla subsp. pumila och subsp. tectorum (svenskt namn saknas); den sistnämnda med varieteten vanlig klofibbla var. tectorum och hällklofibbla var. glabrescens. Hällklofibbla växer på Gotlands hällmarker, vätar och torrängar (Johansson m.fl. 2016). Ibland har en speciell form av vanlig klofibbla som växer i sandiga, magra åkrar skilts ut, f. segetalis. Åkerformen har smala, nästan oflikade blad och få korgar. Skillnaderna mellan de olika underarterna och varieteterna visar en tydlig koppling till miljön och bibehålls till stor del när plantor jämförs i konstant odlingsmiljö. De mest särpräglade varianterna, som till exempel alvarklofibbla, kan därför tolkas som lokalt anpassade ekotyper (Andersson 1990, 1993).

Ursprunglig, även kulturföljeslagare.
Klofibbla representeras på Gotland av två varieteter: alvarformen hällklofibbla var. glabrescens, säkerligen ursprunglig, möjligen av reliktkaraktär från tiden efter isavsmältningen (Sterner 1938, Andersson 1990) och troligen endemisk för Gotland, samt vanlig klofibbla var. tectorum, som är ett introducerat åkerogräs. De beskrivs var för sig nedan.

Klofibbla växer solöppet på torr till frisk, gärna sandig, blottad eller glest bevuxen jord. Den förekommer som ogräs i åkrar och trädor, på vägkanter, grusplaner, industritomter, i grustag, stenbrott, på utfyllnader och ruderatmark men också på torrbackar, berghällar och i klippskrevor, även i innerskärgården.

Klofibblans bladrosett övervintrar grön. Den börjar blomma i ekorrbärets tid och fröspridning börjar i mjölkens tid. Blomningen är utdragen och kan ses ännu i ljungens tid.