kamomill

Endast ett, tidigare opublicerat fynd är känt: Tännäs: Funäsdalen ovanför Turisthotellet. Fyndet gjordes 1981 av Kjell Eriksson, Borås (brev).

1807 Chamomilla recutita (L.) Rauschert

Syn.: Matricaria recutita L., M chamomilla L. p. p. This species probably originates from S. and SE. Europe. From there it has spread intensely towards W and N and partly eastwards into Asia and to N. and S. America, Australia and New Zealand. The present distribution has a circumpolar tendency (Hultén, Circumpol. Il, p. 228 and map 220).

Kamomill är en gammal, kulturberoende annuell som kan förekomma rikligt i åkerkanter och på trädesåkrar, särskilt i lerområden. Dessutom ser man den ganska ofta men mer eller mindre tillfälligt i vägkanter, på jordhögar, avfallstippar och andra ruderatmarker.

Arten har sannolikt ökat i jordbruksområden under senare delen av 1900-talet.

Gammal bofast art.

Säkerligen mest tillfällig, senast sedd i landskapet 1966. - 12 (11).

Läkeväxt och lerjordsogräs av skiftande frekvens, bl.a. saknas kamomill utanför kulturpåverkade miljöer i Skogsbygden, men är f.ö. mestadels spridd–täml. allm. Den uppträder numera mest i bl.a. trädor, vallar och åkerkanter, men i allt mindre omfattning.

Massförekomster över flera hektar var förr vanliga och förekommer ännu, bl.a. på en träda vid Backa i Glanshammar 1993. Små men ymn. bestånd växer på omgrävda jordhögar. Vid Stensmossen i Skagershult växte arten ute i myren på en vitmossetuva 1991.

Odling förekom förr, vilket särskilt anmärktes av Kjellmert (1947) från den enda Svennevad-lokalen ss. ”förvildad”.

Myrin 1832.

F.n. allmän på Mälarslätten och i Ö. och nedre Skogslåglandet; spridd-tämligen sällsynt högre upp, här ofta tillfällig enligt ett par meddelare. Okänd i Grythyttan, Hjulsjö och Ljusnarsberg (förbisedd?). Som bofast i Skandinavien sydlig (tillfälligtvis funnen långt upp i Norrland), lergynnad ("Lehmzeiger" enligt OBEROORFER 1962). Dessa omständigheter viktigast för dess ojämna fördelning. Uttunning mot V och NV inträder ungefär vid omslaget till lättjordsdominans. Utbredningstyp: S2.

Kamomill är ursprunglig i östra och södra Europa men känd i vårt land sedan medeltiden. Förr förekom den i odling för sina påstådda medicinska egenskaper.

Kamomill växer på öppen, näringsrik och sandig–lerig mark. Fynden är jämnt fördelade mellan åkermiljöer och ruderatmark (främst jordtippar). Kamomill förekommer också i vägkanter, som ogräs i trädgårdar och på gårdsplaner. När grävningar sker och näringsrik, öppen jord exponeras är den ofta snabbt på plats.

Kamomill anmärktes i Sterner (1938) som ovanlig och sparsam på nordligaste och västra Öland. Idag är kamomill mer jämnt spridd i odlingslandskapet, även på de västra delarna, men saknas fortfarande nästan helt längst i norr, Böda sn. På Stora Alvaret är arten endast noterad vid några alvarbyar. Rikard Sterner påpekade att kamomill sällan växte tillsammans med åkerkulla Anthemis arvensis, en slutsats som verkar stämma än idag. Som åkerogräs har kamomill troligen minskat men delvis kompenserat detta genom att växa i diverse ruderatmiljöer. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare, bofast.
Upprepade fynd har gjorts i hamnar, så det gotländska beståndet kan ha fått påspädning denna väg. Arten har också odlats i trädgård (Fårö, Marpes 1886, J. Schenholm i VI), och vissa förekomster kan därför vara förvildade. Kamomill har på Gotland alltid varit sällsynt och sporadisk i åkrar, på vägkanter och på ruderatmark, oftast på sand. Bara 14 äldre växtplatser har noterats.

Kamomill är en gammal kulturföljeslagare, som kanske tidigare odlats som läkeväxt. Den växer på öppen, torr till frisk, kväverik och gärna lerig mark i åkrar och trädor, på åkerrenar och vägkanter samt på jordhögar, utfyllnadsjord och tippar.

Kamomill är en gammal följeslagare till jordbruket. Växten uppges också ha odlats som medicinalväxt. Den kallades förr »lukttuppa« i landskapet. I Ovansjö nämndes den även »söttuppa« eller »sötkulla«. I Gävletrakten angavs den som sällsynt och mycket sporadisk 1848 men 1863 uppgavs den finnas flerstädes. Ett rätt stort antal lokaler har senare rapporterats. Arten har troligen varit vanligare förr men ändå sällsynt. I Vi i Ockelbo har den rapporterats som åkerogräs av flera generationer botanister.

De vanligaste följeväxterna är baldersbrå och gatkamomill (44%). Andra följeslagare är harkål, timotej, maskrosor, lomme och våtarv. Kamomillen blommar vackrast innan baldersbrå slagit ut och samtidigt som lingon, prästkrage och ängsklocka. Vårgroende individer blommar senare.

Vi känner 21 gamla lokaler för kamomill, ganska jämnt fördelade över landskapets jordbrukstrakter. I ett fall uppges barlast, i ett annat järnvägsmark som växtplats. Under vår inventering har vi hittat den på åtta ställen. På ett av dessa är den insådd på en vägslänt i skogen, ytterligare tre är intill vägar. Trots mycket lång sporadisk närvaro i landskapet tycks den inte kunna bilda livskraftiga populationer här. Mellan 1904 och 1990 finns inga observationer.

8 aktuella lokaler i 6 församlingar. 21 gamla fynd i 16 församlingar.