jättebalsamin

Odlad prydnadsväxt från Himalaya, förvildad i Sverige sedan 1928. Täml. sälls. men under spridning. Ännu ovanlig i Skogsbygden, t.ex. praktiskt taget okänd i Kilsbergen. I Lillkyrka och Svennevad kvarlever vildväxande bestånd ännu efter ett halvsekel.

Utkommen vid stränder, diken, i ädellövlundar m.m. i anslutning till trädgårdsutkast. Med hjälp av de utslungade fröna sprider den sig i närområdet och på avstånd genom driften i sjöar och vattendrag, bl.a. i Hjälmaren. Jättebalsamin förekommer årligen rikl. på komposthögar i Örebrotraktens grustag (Lindström).

Jättebalsamin är en ettårig, kvävegynnad ört som kan bilda vidsträckta och mycket täta bestånd på fuktig eller blöt, näringsrik mark, främst utmed vattendrag och diken samt vid dammar. Ganska ofta växer den också på skyddade havsstränder med sötvattensutflöde och i rikare kärr och fuktängar i jordbruksbygder. I mindre omfattning finner man växten på gödselstäder, soptippar och utkastplatser. De allra senaste åren har den också börjat dyka upp i fuktstråk på kalhyggen, t ex i Fjärås vid 6B 5g 17 16, kanske gynnad av kväveurlakningen.

På grund av sin ståtliga växt och de stora, egendomliga blommorna i olika röda och skära nyanser blir arten ofta insådd vid gårdar och hus, även långt in i skogsbygden. Från bebyggelsen tycks den lätt kunna sprida sig vidare.

Jättebalsamin härstammar från Himalaya och infördes till Europa 1839. Den odlades som prydnadsväxt i Sverige redan i början av 1840-talet och rapporterades vildväxande första gången 1917 (Söderberg 1949; Witte 1941). I Halland tycks den ha börjat öka ordentligt först under 1960-talet. På några decennier har den spritt sig till stora delar av landskapet och blivit fullständigt naturaliserad. Spridningen pågar fortfarande.

Ny bofast art; odlad som prydnadsväxt och förvildad, samt mer el. mindre etablerad bl.a. i diken och längs åar.

På senare år utkommen från trädgårdar sedan arten blivit allt vanligare som prydnadsväxt. Under spridning. - 8 (7).

Förvildad.

Tolv lokaler på Mälarslätten, en i Östra Skogslåglandet Utbredningskarta hos WITTE (1941) visar stor frekvensövervikt i Götaland och Svealand. Preliminärt kan antas, att arten som vildväxande lättast bibehåller sig i Västmanlands tempklimatiskt mest gynnade, Sydöstra delar. Uppges i Svensk Trädgårdsförenings Årsskrift 1846 vara frostöm och kunna frysa bort innan fröna hunnit mogna. Tänkbar utbredningstyp: S6.

Sommarannuell, upp till 2 m hög ört med rörlika stjäkar som, trots att de är mycket kraftiga, är halvgenomskinliga (sätt handen bakom). Trots sin storlek är den löst rotad: växten ser ut att stå ovanpå marken, med några “plaströrsliknande” rötter letande sig ner i marken runt om. Grenar och blad motsatta eller i kransar om 3. Blad karaktäristiska: långskaftade, smalt elliptiska, närmast lansettlika, med lång, utdragen spets och fint, tätt och jämnt sågtandad kant. Tänderna har en liten krökt spets som längst ned på bladet gradvis övergår i några mörka, långa glandler på sidorna av bladskaftet. Har ej stipler, men ofta stipellika bladskott i bladvinklarna. Blommar rikligt med flerblommiga, spretande klasar, med röda, rosa eller vita, zygomorfa blommor som är stora nog att rymma en humla. Blomman hänger under dess fästpunkt i skaftet (“hänger upp och ned”). Frukten är en räfflad, mjuk, spetsig kapsel som exploderar när man rör i den, varvid de stora fröna slungas några meter bort.

Jättebalsamin är en förvildad trädgårdsväxt som ökar starkt. Den är nu allmän i sydvästra Sverige, särskilt vid diken och åar i jordbrukslandskapet, men det är osäkert hur långt norrut den kan upprätthålla livskraftiga populationer.

Förväxlingsrisk:
I blom och frukt omisskännlig.
Blekbalsamin (I. parviflora) är mindre och vekare, men bladtänderna liknar jättebalsaminens. Blommorna är gula och bara 1 cm långa.
Springkorn (I. noli-tangere) är mindre och vekare, och har tunna blad med glesare, låga, rätt avrundade tänder. Blommorna är gula och 3 cm långa.
Notera: grova, rörliknande, ännu stående stjälkrester från fjolåret kommer från andra växter. Jättebalsaminens vattenstinna stjälkar sprängs nämligen vid frost, och blir till slemmiga “slamsor” – Urk!

Jättebalsamin härstammar från västra Himalaya. Den ettåriga arten är snabbväxande och har vackra blommor varför den odlats en del. Jättebalsamin växer på fuktig–våt och näringsrik mark. På Öland växer den mest tillfälligt på jordtippar, komposter och ödetomter. Den är även funnen vid ett tillfälle på en tångvall vid havet. På några lokaler är den uppgiven från lövskog där den möjligen kan fortleva och etablera sig. I stora delar av Sverige uppträder jättebalsamin invasivt. Där växten naturaliseras längs åar, i sjökanter och glesa skogar riskerar den ursprungliga floran att trängas bort.

Jättebalsamin är vanligare idag än vad tidigare inventeringar visat. På de flesta lokaler är den tillfällig men på några har den längre kontinuitet. Vid Mellby, Segerstad sn, är den uppgiven 1979 och där håller den sig kvar på jordtippar strax öster om byn. I norra delen av Gårdby samhälle växer den sedan 1980 i en tallskog men har inte spridit sig ytterligare. Miljöer som åar och sjöar saknas i princip på Öland varför jättebalsamin har svårare att naturalisera sig i någon större utsträckning. Men vid Möllstorp läge, Algutsrum sn, där den växer i en fuktig och något kalkfattig skog kan den bli problematisk på sikt.

Jättebalsamin är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta eller sätta ut i naturen (Naturvårdsverket 2019). Ett alternativt öländskt namn på växten är vattenpojkar (Anne Wilks muntlig uppgift 2020).

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, tillfällig.
Odlad; förvildad nära gårdar och i stadsmiljö, på utkast och i grustag. I naturlig miljö ofta kvar över flera år, noterad från frisk till fuktig skogsmark eller åstränder.

Jättebalsamin är en odlad prydnadsväxt från Himalaya, som lätt förvildas. Den är kvävegynnad och växer fullständigt naturaliserad på näringsrik, fuktig eller blöt, lerig mark utmed bäckar och på åstränder, där den lätt sprider sig längs vattendragen. Den klarar också utmärkt torrare växtplatser och kan bilda stora bestånd i skogsbryn, på jordhögar, vägkanter, utfyllnader, industritomter och tippar. Sedan första fyndet för drygt 70 år sedan har arten spritt sig över hela landskapet och blivit en vanlig syn på många håll. Jättebalsamin hör till de växter som kallas invasionsarter, det vill säga inkomlingar som sprider sig starkt och hotar att tränga ut annan växtlighet.

Fröna av jättebalsamin kan gro samma år som de bildats, före de sista nattfrosterna. De utvuxna plantorna dödas sedan av frosten. De bestånd av arten som årligen återkommer på en lokal kommer ur frö som har övervintrat. Plantorna hinner växa till manshöjd, blomma och sätta frö under en sommar. Fröna sprätter ut ur frökapslarna, men flyger bara någon meter. De plockas av nötväckor, som sätter dem på längre avstånd från beståndet, troligen mest på trädstammar, men en del hamnar på marken. Huvuddelen av en lokal population blir kvar där den etablerat sig, på mycket välgödslad mark, i vägdiken, på avloppsslam, kompost eller driftmaterial på strand. Jättebalsaminen klarar sig även i konkurrens med frodigt sly som ofta finns på de stränder och i de kantmiljöer i kulturmark där arten kan hittas. Som flera andra från varmare klimat införda arter blommar jättebalsamin mycket sent, från början av ljungens tid till dess frost förstör blommorna. Dessa är ljust eller mörkt rosa, alltid i flera nyanser inom ett bestånd. De har en stark doft med inslag av vax. Hela plantan är mycket frostkänslig, som Dahlia eller squash.
Frö av jättebalsamin har länge sålts för odling som prydnadsväxt (Larsson & Martinsson 1998). De första noteringarna av arten i Hälsingland gjordes av Zander Säfverstam 1962 i Hudiksvall, dels vid havet nära bangården, dels i Sofiedal, ymnig i ett dike. Den finns nu på många lokaler på och nära tomter, trädgårdsutkast och komposthögar, som vid Friggesunds avloppsreningsverk i Bjuråker, vid avfallsanläggingar i Hudiksvall och Ljusne och på slam från avloppsbrunn i Södra Sandvik, Ljusdal. Den har på flera ställen setts växa naturaliserad på strand eller annan fuktig mark i kulturlandskapet, mest i närheten av bebyggelse. Jättebalsamin har också på ett par ställen setts växa rikligt på hyggen på fuktig bördig skogsmark, men även i ganska torrt läge i sydsluttning, som i Hästnäs i Bjuråker. Den växte där främst i traktorspår och hade efter ett par år minskat i antal. Arten har under 2000-talet snabbt blivit allt vanligare, dyker upp på nya ställen och är nu invasiv. Lokaler där närheten till vatten skyddar mot både sena nattfroster på våren och tidiga på hösten verkar vara särskilt utsatta.