höstlåsbräken

Ofta tillsammans med andra arter i släktet men växer även i fuktigare miljöer än dessa.

Myrin 1832.

Höstlåsbräken är sannolikt ursprunglig. Den ljuskrävande, konkurrenssvaga och betesgynnade arten växer på sandiga, betade eller obetade havsstrandhedar med lågvuxet fältskikt. Den är i likhet med flera andra låsbräkenarter oregelbunden i sitt uppträdande och vanligen finns endast några få exemplar på varje lokal. Den är mycket lätt att förbise, men eftersom den sterila delen av bladskivan övervintrar, kan man med fördel leta efter arten tidigt på våren, då de gröna bladen syns relativt väl mot den i övrigt ganska nervissnade växtligheten.

Höstlåsbräken är starkt hotad av den allt frodigare växtligheten på våra stränder.

Nordlig art, mkt sälls. eller utgången. Förr 6 lokaler i Skogsbygden och 3 på Närkeslätten. Artens viktigaste växtplatser, betad skog, kolbotten, svedjefall och ung landvinning finns inte kvar i det moderna landskapet.

9; mycket sällsynt, sedan 1920-talet endast två fynd (lokal 8, 9). Funnen i alla regioner, varför Utbredningstypen, om arten kan betraktas som naturaliserad, kanske är U. Skälet till sällsyntheten okänt. Sannolikt epökofyt (möjligen efemerofyt; knappast idiokorofyt). Utöver några knapphändiga ståndortsuppgifter (dikeskant, ängsren, hage) är artens ekologi inom området okänd.

Det stora antalet observationer före 1965 (23) i jämförelse med aktuella noteringar avspeglar möjligen att arten är i försvinnande. Goda lokaler är Sveg: Storfäringens f d järnvägshållplats (17E 0c 0- 1-, !) i gamla gräsmattor och Älvros: Frukten (16E 6h 1- 1-, !) på en starkt igenväxande betesmark nära Ljusnan. På båda dessa lokaler förekom 1986 också topplåsbräken. Den rikaste lokalen ligger dock i Lillhärdal: Olingsjövallen (16E 0e), där det 1985 växte ett hundratal exemplar (LS). Arten är dock svårobserverad innan den utvecklar sina sporangieställningar, vilket sker ganska sent på sommaren.

Hot. Hotbilden är densamma som för topplåsbräken. Arten är hänsynskrävande.

27 Botrychium multifidum (S. G. Gmel.) Rupr.

This polymorphic species occurs in Eurasia and N. America. Several subspecies and varieties are distinguished. The distribution of four of them is mapped here, as also B. ternatum (Thunb.) Sw. in the area from Japan to Himalaya. The present species (or closely related species) is also reported from Patagonia, Australia and New Zealand. For the complicated taxonomy and synonymy see Braun in Index N. Amer. Ferns 1938, Clausen in Mem. Torrey Bot. Club 19/1938, and Hultén, Amphi-atl., p. 272. The species s. lat. belongs to the amphi-atlantic plants according to Hultén, I. c. and map 253, although it has a tendency towards circumpolar distribution. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 11.

I vår tid är höstlåsbräken sedd på torr, grusig eller sandig, måttligt sliten, näringsfattig mark. Enligt Scheutz (1864) växte den tidigare på betesmarker, vilket stämmer med uppgifterna från Kulltorp och Femsjö.

I Vimmerby Frödinge sågs höstlåsbräken tillsammans med låsbräken B. lunaria och rutlåsbräken B. matricariifolium.

Höstlåsbräken är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Kronobergs län.

Höstlåsbräken hotas av igenväxning vilket gjort att den försvunnit från åtminstone en aktuell lokal. Efter röjningar av vass i en fuktig dynsänka dök den upp i stort antal. Fynden är idag liksom förr koncentrerade till de två nordligaste socknarna.

Eftersom höstlåsbräken utvecklas senare på säsongen än de andra låsbräknarna är den mindre känslig för försommartorka och ofta årsviss på sina lokaler. Bladskivan är mörkgrön, läderartad och övervintrar varför arten kan identifieras under en stor del av växtsäsongen. Höstlåsbräken är till stor del självfertil och en lokal utgörs troligen av en enda klon som kan vara mycket långlivad, 100 år eller mer (SLU Artfakta).

Gammal, bofast.

Ursprunglig eller sent inkommen? Sandig, öppen gräsmark. På betad mark ofta i skydd av enar eller andra buskar eller mycket lågvuxen med blad tryckt mot marken. Kanske sent inkommen till Gotland (jfr Pettersson 1958 s. 70).

Höstlåsbräken är fridlyst.

Höstlåsbräken förekommer framför allt på glest bevuxen sand- och grusmark, gärna påverkad av slitage, som stigrenar och vägkanter. Under 1800-talet gjordes rätt många fynd av höstlåsbräken i hela landskapet men liksom i andra delar av södra Sverige har arten minskat starkt. Minskningen beror nog på gräsmarkernas igenväxning och småvägarnas försvinnande. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Arten påträffas numera huvudsakligen längs skogsvägar och anslutande timmerupplag. Enstaka fynd har även gjorts i planterad inäga respektive på hällmark i skärgården.

Förändring -67 %. – Minskningen beror säkerligen på igenväxningen av kulturlandskapet p.g.a. upphört hävd samt gödsling.

Höstlåsbräken är troligen en gammal kulturföljeslagare. Den kan möjligen vara ursprunglig i hedartade miljöer vid havet. Det är i brytningen mellan skog och odlingslandskap som den har sin huvudsakliga hemvist. Arten har sannolikt fått betydande spridning med ängsbruk och skogsbete. Hartman (1863) angav att den fanns flerstädes i Gävletrakten och totalt finns 28 gamla fynd. Detta antyder att den gått avsevärt tillbaka. Upphörande bete och slåtter och ökad näringsbelastning är troligen de främsta orsakerna till minskningen.

De vanligaste följeväxterna är rödven (48%), glasbjörk, blodrot, höstfibbla, ögontröst, ljung, röllika, tall och piprör.

Höstlåsbräken har övervintrande blad. Nya blad utvecklas på sommaren. Både plantor med sporax och utan sporax förekommer.

Det är tydligt att höstlåsbräken koloniserar material som inte kan innehålla någon sporbank. Vi har sett den växa på ett upplag av bergmassor från ett kraftverksbygge. Detta var i Horrmund i Norra Dalarna. I Hälsingland är arten känd från 22 skogsbilvägar och vändplaner vid sådana, där den också kan vara inkommen nyligen med sporer. I vanlig skog har vi inte sett arten. Om den inte har spritts nyligen till skogsbilväg är alternativet att den kan ha förekommit på brandfält och bevarats i sporbanken, men detta har inte rapporterats i litteraturen. En grundlig sammanställning av särskilt den nordamerikanska litteraturen finns i D. Anderson (2005). Sporerna kan komma med vinden eller med djurspillning. Älg misstänks kunna medverka genom att beta den sporbärande delen av bladet (D. Anderson 2005).

I gräsmark, där höstlåsbräken tidigare inte observerats, inplanterades en planta av arten. Efter tre år uppkom en ny liten planta 2 dm från moderplantan, som hade bildat sporer varje år.

Vid Gröntjärn i Ljusdal hittades 2012 en planta av höstlåsbräken på strand som var dränkt 2001 och då befriades från dränkningskänslig vegetation, men som därefter hade varit blottlagd. På samma nivå växte många cirka 8-åriga tallar.

Sjutton år efter röjning på Bäckeskogsvallen, med avlägsnande av granskog och slåtter av hallon och nässlor, kom många små plantor av höstlåsbräken upp i den gräsmark som då hade ersatt den tidigare höga vegetationen (Johansson & Delin 2010).

En planta av höstlåsbräken har visats kunna bli hundra år gammal (Stevenson 1975). Jämförd med mån-, rut- och topplåsbräken visar också höstlåsbräken ett från år till år mer konstant antal synliga plantor. När märkta plantor kontrollerades årligen under 5 år återfanns 75 % av höstlåsbräkenplantorna varje år (Wernersson & Stridh 2003).

Genom att höstlåsbräken har ett övervintrande blad är det möjligt att se den vid nästan alla årstider. Det nya bladet visar sig i slutet av maj och växer långsamt till full storlek på högsommaren. Parallellt med det nya bladets framväxt gulnar och vissnar det gamla. Det har dock visat sig att det under en kort tid i början av sommaren kan saknas synliga blad på vissa plantor (Wernersson & Stridh 2003). Höstlåsbräken är lättast att upptäcka när dess sporbildande bladdel sticker upp. Den kan bli mer än 20 cm hög.

Sporspridningen börjar i september och fortsätter under oktober och troligen längre.