höstlånke

Uppgiven från KH Mörrum, Svl (Holmgren 1942); RO Ronneby Sörby bäck och Djupadal, båda C.G. Westerlund (Holmgren 1942); KK Nättraby Vörta kvarn (i LD enl. Holmgren 1942). Inga belägg sedda; ej upptagen för Blekinge i Martinsson (1989, karta).

Av Myrin (1832) uppgiven utan lokaluppgift; Larsson (1859) anger: ”Här och der.’’ Uppgifterna är sannolikt felaktiga.

Endast två insamlingar är kända, båda i Hede och gjorda av G. Lohammar: Hedeviken (17D 4i, 1937, UPS) och Övre Grundsjön (nu del av Grundsjömagasinet) vid Anåns inflöde (17D 9b, 1971 i UPS och UME). Lokalerna ligger på 405 respektive 640 m. Inget närmare är känt om växtsättet, men det får antas att höstlånke här liksom annorstädes växer helt nedsänkt (jfr Martinsson 1988).

1568 Callitriche hermaphroditica L.

Syn.: C. autumnalis L.

This widespread species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. II, p. 110, 346f. and map 102). The gaps in the distribution may be due to incomplete knowledge. The closely related population in W. and S. Europe is distinguished as C. truncata Guss. with at least three subspecies (Fl. Eur. 3/1972, p. 124). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 272.

Litteraturuppgifter finns från Falkenberg, Fjärås, Gunnarp Ätran, Halmstad, Morup, Ränneslöv Värestorp och Värö. I samtliga fall saknas belägg. 1975 samlades dock arten i Morup Digesgård, vattenfyllt f d stenbrott nära havet (NGN). Tyvärr har detta belägg förkommit. Arten har förgäves eftersökts varje år under inventeringsperioden. Vattenkvaliteten har försämrats och lokalen växer igen.

Höstlånke, som växer helt nedsänkt och alltid är utan flytbladsrosett, förekommer ganska sällsynt i vart land på mjuka bottnar i näringsrika sjöar, åar och brackvattensvikar (Mossberg m fl 1992).

Inhemsk vattenväxt i klara sjöar, främst i Hjälmaren där den växer mkt sälls. på exponerade sandbottnar. De flesta uppgifter om arten i bäckar, diken och dammar torde vara felaktiga (jfr Martinsson 1988, 1991). Det gäller även uppgiften i Samzelius (ms 1758), vars beskrivning rimmar illa med sentida rön men godtogs av Junell (1971). De tidiga uppgifterna (Gellerstedt 1831, Hamnström 1842, C. J. Hartman 1864) bortses från här, liksom från sådana utan belägg.

Grunda fjärdar och laguner vid havet på mer eller mindre dyblandad sandbotten. Allmännast vid Nordmalingskusten. Sällsynt i inlandet, i tjärnar och vid bäckutlopp på grund sandbotten vid älvstrand. - 45 (15).

2; säkerligen mycket sällsynt Säkra ex. samlade i Kärrbo †Ångsjön vid Gryta 1879, 83 (A. E. Luhr, LUHR, S). S-arket publicerad av SAMUELSSON (1925). Godtas bör också en uppgift från Västerfärnebo Gårbarken (LOHAMMAR 1951). - Alltså i båda fallen i sänkta, eutrofierade sjöar.

Utbredningstyp osäker.

Därjämte ett antal tveksamma eller uppenbart felaktiga utsagor. Till de senare hör "tämligen allmän" beträffande Västeråstrakten (TROILIUS 1860), "här och där" i Västmanland (Iverus 1877) och "flerstädes" beträffande Kolbäck-Rytterne (Lundman enligt SAMUELSSON 1925). Allt utan beläggex. Exemplar från Kila: Sätra brunn 1862 (O. Almquist enligt d:o; S) är enligt min mening C. palustris (har talrika, små, mogna frukter). Ett ex. från Sala: Tegelbruksdammen 1902 (Svedberg enligt DAHLGREN 1923; SBG) är habituellt möjligt men saknar frukter och kan därför inte bestämmas. Ytterligare felbestämda respektive genom frånvaro av frukter ovissa kollekter i herbarierna visar, att osäkerheten inför arten varit stor, också bland erfarna botanister. Ehuru inte uppenbart felaktiga, bör därför alla övriga, gamla uppgift lämnas åsido (HISINGER 1831, 1832b, POST 1844, WALL 1852, SAMUELSSON 1925, Åkerman manuskript 1846).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: uppenbart minskande och tidigare samlad i åtskilligt fler vattendrag men p.g.a. tidigare taxonomisk förvirring kan minskningen inte säkert kvantifieras. Eutrofiering samt igenväxning av tidigare kvarndammar har framförts som de främsta orsakerna till artens tillbakagång (KMa 1989).
Kommentar: B, granskare KMa.

Höstlånke växer helt nedsänkt i söt- eller brackvatten på sandiga eller leriga bottnar. Den är angiven från Öland men utan känt belägg (Lindman 1926); fyndet bedöms som osäkert.

Förr troligen bofast men knappast allmän. 

Höstlånken är ettårig och vårgroende. Den är därför bäst utvecklad sent på sommaren och under hösten. Den växer på bottnen av klara, mer eller mindre näringsfattiga sjöar och i havet. Oftast växer den på fasta bottnar av sand, mjäla eller lera ofta ned till ett par meters djup. Arten finns helst där vassen är bortröjd eller av andra skäl saknas. I Mälaren finns den således på de flesta båtplatser och badplatser. Höstlånken antas under 1900-talet ha minskat i svenska insjöar på grund av eutrofieringen (Martinsson 1988). Möjligen är detta fallet även i Sörmland, men belägg för detta saknas. Däremot har arten ökat betydligt i Östersjön. Därifrån var den ännu på 1930-talet bara känd från några enstaka lokaler (SV). Den förekommer numera inte bara i innerskärgårdens vikar utan också i skyddade flader vid de yttre skären. Vid Askö i Trosa-Vagnhärad växer den ner till 3–4 meters djup (Wallentinus 1969b). Växten lossnar lätt av vattenrörelser och hittas därför ofta i driften, ibland långt från den ursprungliga växtplatsen.

Nord- och Östeuropa, Asien, Nordamerika. I Sverige nästan hela landet, särskilt kustvikar längs Östersjön och Bottenhavet.

Höstlånke är den lånkeart som på sensommaren och hösten är lättast att identifiera. Dess stora vingkantade vitgröna frukter framträder mycket tydligt redan när man ser den på en meters djup och än mer när man har den i handen. Stammarna är också vitare än på sommar- och smålånke. Höstlånke växer endast under vatten och kommer till ytan och till stranden mest när den rycks upp tillsammans med någon större vattenväxt, som en Myriophyllum-art. Den är mycket vanligare än man kan ana genom att gå på stranden. Från båt får man med kratta eller lutherräfsa upp den och konstaterar att den åtminstone i vissa trakter är en av de vanligaste vattenväxterna. Den typen av inventering har inte gjorts längs hela kusten, varför kartan sannolikt ger en mycket felaktig bild av den verkliga utbredningen. R. W. Hartman (1854) uppger ”flerstädes” och Wiström (1898) ”Flerstädes i havet”, vilket nog är riktigt. Endast två fynd har gjorts i sötvatten. I Herten vid Bollnäs såg de sista resterna av gröna blad ut att vissna inför vintern i slutet av oktober, men frukterna lyste ljusa.
(Bild i Natur och vegetation, sid 458.)