hökfibblor

Släktet behandlas ej.

Släktet Hieracium omfattar ett stort antal småarter med huvudsakligen apomiktisk (könlös) fröbildning. Denna mångfald brukar indelas i ett antal arter och sektioner, som är möjliga att hålla isar utan specialistkunskaper. Hos de som arter behandlade är apomixin av mindre betydelse. I nedanstående redovisning av släktet tar vi inte upp några småarter. Vi redovisar inte heller äldre uppgifter om och insamlingar av småarter utan hänvisar till arbeten av Ahlfvengren (1924), Johansson (1905, 1923, 1926 och 1929), Lindman (1926) och Samuelsson (1954). De största samlingarna av halländska fibblor finns i LD och S.

Släktet Hieracium är mycket stort och har delats upp i sektioner och småarter på olika sätt genom tiderna. Alla hökfibblor utom flockfibbla Hieracium umbellatum är apomikter, vilket betyder att de bildar frön utan befruktning och de nya plantorna blir genetiskt lika moderplantan. Detta innebär att små genetiska variationer, som slumpmässigt uppstått, blir bestående och så småningom ger upphov till en mängd småarter, varav ett stort antal finns representerade i de offentliga herbarierna. För att kunna överblicka mångfalden småarterna förts till sektioner. På senare tid har Torbjörn Tyler arbetat med artkomplexet och speciellt studerat sektionerna skogsfibblor sect. Hieracium, hagfibblor sect. Vulgata, krattfibblor sect. Bifida samt styvfibblor sect. Tridentata och klippfibblor sect. Oreadea (Tyler 2004, 2009 samt 2011 under tryckning).
Under början av inventeringen noterades hökfibblorna endast på sektionsnivå, men allteftersom intresset ökat och Torbjörn Tyler bestämt insamlat material har fler och fler småarter uppmärksammats. Få inventerare har dock intresserat sig för gruppen, och fynden under inventeringen måste betraktas som mycket slumpmässiga, vilket innebär att det oftast inte går att dra några slutsatser varken om den miljö växten förekommer i eller om hur vanlig den är i landskapet. Flera av småarterna framför allt ur sektionerna Bifida och Hieracium är så kallade parkfibblor, som kommit in med gräsfrö under slutet av 1800-talet. Dessa finner man ofta i närheten av herrgårdar eller parker.
Under sektionsrubriken redovisas först det totala antalet fynd i landskapet förr och nu. Därefter följer de småarter som återfinns i herbarier eller litteratur samt de som är noterade under inventeringen. De senare är alla belagda i hBF och bestämda av Torbjörn Tyler. Eftersom vi inte kunnat bedöma bofastheten hos småarterna sätts alla med liten stil utom givetvis flockfibblan.

En omfattande genomgång av Mälardalens hökfibblor har gjorts av T. Tyler (2005). Han fann 100 arter från Närke. Broddeson samlade på sin tid 100-tals ark från Örebro län för G. Samuelssons räkning, varav de flesta togs i Närke. Dessa belägg har varit svårtillgängliga för Tyler som dock kunnat utnyttja en förteckning från S-herbariet gjord av L. Asklund och K. Sundkvist. Texten om hökfibblor följer här i huvudsak Tylers arbeten.

Äldre uppgifter om hökfibblor är, med hänsyn till bl.a. bestämningssvårigheter, mycket bristfälliga och lämnas ofta därhän. Utan svenska namn redovisas dock bl.a. en del oklart bestämda växter med ogiltiga namn men med anknytning till Närke.

Hökfibblorna bildar normalt frön utan befruktning, vilket leder till uppkomsten av väldigt många s.k. småarter (undantag är flockfibbla H. umbellatum). Dessa är var för sig relativt konstanta men skiljer sig oftast från närstående släktingar endast i ett fåtal detaljkaraktärer. Släktet innehåller tusentals småarter och i södra Götaland finns en bra bit över 100 småarter (styvfibblor H. sect. Tridentata ej medräknade; Tyler 1998). Av praktiska skäl delas hökfibblorna i ett antal sektioner, varav 7 finns representerade i Blekinge. Småarterna presenteras här nedan för alla sektioner utom för styvfibblorna, som ännu ej är ordentligt utredda.

Fibblesläktet med dess stora antal småarter har inte studerats närmare under den ångermanländska florainventeringen, frånsett ett fåtal markanta och välkända former. Under rådande förutsättningar har tiden inte ansetts räcka till för att med framgång tränga in i detta svåra specialområde. Den följande uppställningen över Ångermanlands kända fibblors huvudgrupper är sålunda mycket översiktlig och ofullständig. I litteraturförteckningen ingår några äldre, viktigare arbeten som redovisar förekomster av småarter i landskapet. Särskilt hänvisas till K. Johansson (1907, 1914, 1923, 1926), Lindman (1926) och Samuelsson (1954). I övrigt har ångermanländska fibblor i större mängd samlats och pressats av bl a Erik Evers, Sten Nordenstam och Stefan Ericsson.

Trots att mycket omfattande insamlingar gjorts i Härjedalen av Hugo Dahlstedt och andra framstående hieraciologer, tycks ingen sammanställning av landskapets hökfibblor existera. Redogörelsen här får betraktas som ett utkast till en checklista över artbeståndet och gör inte anspråk på fullständighet. Den omfattar uppgifter i litteraturen, inkluderande min egen uppsats om släktet Hieracium i Linsell (Danielsson 1982), som bygger på Sten Nordenstams bestämningar av de fibblor jag insamlade i socknen 1968–72. Viktiga publikationer, som ger sådan information, trots att de flesta egentligen främst avhandlar andra landskap är följande (för detaljer se litteraturförteckningen): Arwidsson (1930), Elfstrand (1893, 1922), Johansson (1907a, 1907b, 1908, 1909, 1923, 1926), Samuelsson (1954). Däremot har Lindmans flora (1926) inte använts, trots att den innehåller många uppgifter från "Hrj". Lindman torde nämligen ha inkluderat ett par socknar, som nu räknas till Hälsingland (Ängersjö och Ytterhogdal).

Den viktigaste källan har varit Dahlstedts stora exsickatverk över skandinaviska Hieracium-arter utgivet 1889–1911 i 28 fasciklar (tillsammans 2800 ark), varav en uppsättning finns i UPS. Min genomgång är i stort sett okritisk. Det kan således förekomma att arter med olika namn nu betraktas som synonyma. Dock har K. Johanssons revision av Vulgatiformia (1927) samt Tridentata (1929) beaktats. Om inget annat bör listan under alla omständigheter ge en uppfattning om den oerhörda formrikedomen inom landskapet. Detaljerade utbredningsuppgifter ges endast i undantagsfall i den följande förteckningen.

Den som känner sig tveksam om meningen med studiet av fibblor borde läsa ett par arbeten av Johansson (1923, 1926) om deras växtgeografi. Där visas med schematiska utbredningskartor att många arter, i varje fall bland skogs- och hagfibblor, har en karakteristisk utbredning i Skandinavien. Samuelsson (1954) ger också sådan information via ett stort antal prickkartor.

Grupperingen av arterna är något konservativ och följer i huvudsak framställningen i floran över grannlandskapet Dalarna (Almquist 1949). Inom varje artgrupp behandlas arterna i bokstavsordning. De vanligaste auktorsförkortningarna har följande betydelse: Almq.: S. Almquist; Dt: H. Dahlstedt; Elfstr.: M. Elfstrand; En.: S. J. Enander; Joh.: K. Johansson; Norrl.: J. Norrlin. "Jmt" anger att arten förekommer i Jämtland enligt Lange (1938). För skogs- och hagfibblor markerar "Dlr" att arten är upptagen av Johansson & Samuelsson (1923a, b).

Rosettbärande hökfibblor

Avgränsning:
Omfattar skogsfibblor, Hieracium sect. Hieracium (“subsect. Silvaticiformia”), hagfibblor, H. sect. Vulgata (“subsect. Vulgatiformia”), klippfibblor, H. sect. Oreadea och svartfibblor, H. sect. Subalpina (“sect. Nigrescentia”).

Perenna, rosettbärande, 2–8 dm höga örter med mer eller mindre välutvecklad bladrosett. Till denna NILS-art har förts 4 sektioner av hökfibblor som har bladrosett, dvs. en basal samling mer eller mindre skaftade blad vid basen, och vars stjälkblad ej är stjälkomfattande. De har oftast 1–3 stjälkblad, men kan ha ända till 10 stycken. Hökfibblornas morfologi beskrivs ej närmare här, variationen är för stor.

Förväxlingsrisk:
Fjällfibblor kan likna svartfibblor, men har ensamma, större korgar och oftast längre och tätare behåring i allmänhet. Avgränsningen kan vara svår. I sydvästra Norrland finns några sällsynta representanter för sektioner av hökfibblor som kan förväxlas med den NILS-art som definierats ovan, men de har i regel en något stjälkomfattande bas på stjälkbladen.
Rosetter av kärrfibbla (Crepis paludosa) har buckliga blad med krispig konsistens (“isbergssallad”) och har karakteristiska, bakåtböjda tänder med mjukt rundad nedre kant, särskilt i bladets nedre del. Så fort den får stängel avslöjar den sig genom att ha stjälkomfattande bas på stjälkbladen.

Det finns ca 1560 beskrivna taxa i Sverige vilket utgör ca 40 % av alla inhemska kärlväxter. Många av dem är sällsynta och i rödlistan för 2020 är 46 % av alla hökfibblor rödlistade. Hökfibblor växer ofta i skyddsvärda, hotade miljöer och kan fungera som indikatorarter för spännande lokaler. Utbredningsmönstret i Sverige är intressant och visar hur arter spridits i landet efter senaste istiden. Dessutom är flera arter koncentrerade till enstaka eller få landskap. Av alla hökfibblor i världen är de allra flesta (99 %) apomikter dvs. de bildar frön utan föregående befruktning. Detta medför att eventuella ärftliga avvikelser nedärvs oförändrade vilket på sikt ger upphov till det vi kallar olika arter. I Sverige finns endast en art med sexuell förökning, flockfibbla H. umbellatum. Hökfibblor delas in i sektioner för att göra dem lite bättre greppbara (Fakta Torbjörn Tyler på Youtube Hökfibblor, Hieracium Varför ska vi bry oss om dem?). På Öland finns krattfibblor sect. Bifida, flockfibblor sect. Hieracioides, skogsfibblor sect. Hieracium, klippfibblor sect. Oreadea, styvfibblor sect. Tridentata och hagfibblor sect. Vulgata.

Släktet omfattar ett stort antal arter, men inventerarna har, med några undantag, bara redovisat de sektioner till vilka de olika arterna brukar föras. För de vanligare arterna finns det trots detta ett relativt gott underlag genom den separata inventering, baserad på slumpmässigt utlagda provrutor, som genomförts (ca 240 fynd, materialet granskat av T. Tyler), tillsammans med en inventering av främst norra och mellersta Gotland av T. Tyler och A. Sennikov 2006 samt inventeringsrapporter från Stenkyrka och Hangvar av T. Karlsson.

Hieracium-florans sammansättning i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet känner vi bättre, främst genom Hugo Dahlstedts och Karl Johanssons omfattande studier. Gotlands skogs- och hagfibblor behandlades av Tyler (2002), och vår sammanställning har baserats på dessa arbeten. Vi har även använt oss av Tylers checklista (Tyler 2010-01-07) för skogs-, hag- och styvfibblor. Karlsson & Tyler (2006) har redovisat sydsvenska hökfibblor, och i det sammanhanget fört en del arter som tidigare räknades som skogsfibblor eller hagfibblor till sektionen krattfibblor sect. Bifida. T. Tyler har även sakgranskat vårt manuskript (2015).

Frekvensbedömningarna för arterna är uppskattningar baserade på en sammanvägning av äldre och nyare uppgifter. De enskilda arterna är starkt underskattade; exempelvis är hagfibbla Hieracium triviale noterad från 5,8 % av provrutorna, men bara från 60 km²-rutor totalt.

Släktet Hieracium, hökfibblor, är ett stort och komplicerat släkte med övervägande könlös fröförökning. Hökfibblorna har behandlats gruppvis under floraprojektet på samma sätt som de beskrivits i våra standardfloror. Sex sådana grupper av apomiktiska arter och en sexuell art – flockfibbla – har registrerats under inventeringen.

De senaste åren har kunskapen om hökfibblorna utvidgats. Detta har inneburit viss förändring i den tidigare gruppindelningen genom att den nya gruppen krattfibblor, sektion Bifida, urskilts. Gruppen innefattar arter ur både skogsfibblor och hagfibblor. Alla grupper innehåller arter med olika geografisk utbredning, miljökrav och historia.

2006 gjorde Torbjörn Tyler en mer ingående studie av skogs-, hag- och krattfibblorna i Gästrikland. Genomgången innefattade både nya insamlingar från olika delar av landskapet och systematisk bearbetning av äldre material. Det skedde precis 100 år efter att dåtidens stora Hieraciumkännare, Karl Johansson, avslutade sina undersökningar i Gästrikland. Styvfibblorna, sektion Tridentata, har inte undersökts i fält. Riksmuseets samlingar av styvfibblor från Gästrikland har i efterhand granskats av Tommy Nilsson. Genomgången som gjordes 2014 resulterade i ett tiotal nya arter för landskapet.

Från landskapet finns ca 800 äldre kollekter av skogs-, hag- och krattfibblor – huvudsakligen från perioden 1880–1930. Detta material har kompletterats med ca 550 unika insamlingar de senaste åren. I den kommenterade förteckningen över arter inom grupperna skogs-, hag- och krattfibblor är texten hämtad direkt ur Tylers publicerade resultat (Tyler 2008).

Fibblefloran avseende de senare grupperna är förhållandevis artrik. Många sydsvenska arter når här sin nordgräns och några genuint norrländska arter har utpostlokaler i landskapet. Typiskt är också inslaget av arter från Bergslagen. Vanligast är hagfibblorna H. schlyteri, H. triviale och H. diaphanoides – flockrufsfibbla, hagfibbla och klibbfibbla samt skogsfibblan H. canipes – vargfibbla. Vanliga är också skogsfibblorna H. philanthrax och H. pellucidum – fläckig trollfibbla och granfibbla samt krattfibblan H. oxylepium – zinkfibbla.

Den nya genomgången kompletterar bilden av landskapets Hieracium-flora väsentligt men fortfarande på en mycket översiktlig nivå. Flera sektioner inom släktet är dessutom helt outredda. Inom gruppen klippfibblor, sektion Oreadea, saknas säkerställda fynd. Två uppgifter refereras av Risberg (2008) – Söderåsen och Kopparåsen i Torsåker. Ingen av uppgifterna har dock kunnat styrkas med belägg.

Parkfibblor
Utöver här behandlade arter förekommer i området ett antal hökfibblor som kommit in med den kommersiella gräsfröblandning som under 1800-talets senare del användes i diverse parkanläggningar. I många fall lever dessa arter kvar i nära anslutning till de lokaler där de en gång blivit införda, men med undantag för den tidigare behandlade H grandidens är de i allmänhet mycket ovilliga att sprida sig över större avstånd. Många »parkfibblor« är otillräckligt kända och osäkert avgränsade från varandra eller obeskrivna.

Inom landskapet är fyra primära parkfibblelokaler kända: Granön vid Gysinge i Österfärnebo (H grandidens, H grandifoliatum samt minst en obeskriven art); Grönsinka bruk i Österfärnebo (minst en obeskriven art); Stadsträdgården i Gävle (H grandidens); Luthens fäbodar vid Storsand i Gävle (flera obeskrivna arter).

Alla arter i detta släkte (utom flockfibbla, H. umbellatum) förökar sig på könlös väg, så kallad apomixi. Detta innebär att avkomman blir genetiskt identisk med moderplantan. Uppkommer ärftliga avvikelser (mutationer) blir de bestående och är de tillräckligt stora kan en ny art utskiljas. Många arter har en begränsad utbredning, en del är bara kända från någon enstaka församling, medan andra arter är vitt spridda över hela landet. Arterna är uppdelade på olika sektioner. Skillnaden mellan olika sektioner kan dock vara liten och en art kan föras till olika sektioner av olika experter. Från Hälsingland är cirka 217 arter kända (flera dock inte formellt beskrivna), fördelade på följande sektioner:
Dovrefibblor, H. sect. Alpestria (1 art).
Krattfibblor, H. sect. Bifida (34 arter).
Norrlandsfibblor, H. sect. Foliosa (11 arter).
Flockfibblor, H. sect. Hieracioides (1 art).
Skogsfibblor, H. sect. Hieracium (76 arter).
Klippfibblor, H. sect. Oreadea (4 arter).
Sallatsfibblor, H. sect. Prenanthoidea (3 arter).
Styvfibblor, H. sect. Tridentata (27 arter).
Hagfibblor, H. sect. Vulgata (60 arter).
Bara sektionerna kratt-, skogs-, klipp- och hagfibblor har fått en modern genomgång av nutida expertis (Torbjörn Tyler, Lund).
Bland kratt-, skogs-, klipp- och hagfibblorna är fyra arter säkert kända endast från Hälsingland, nämligen svartsjöfibbla H. hypselophyes, ängersjöfibbla H. orbicantiforme, guldbergsfibbla H. guldbergense och söderhamnsfibbla H. subanfractum. Av dessa är de två förstnämnda enbart kända från Ängersjö församling, guldbergsfibbla är bara känd från Skog församling medan söderhamnsfibbla är funnen i fyra församlingar: Hanebo, Hassela, Rogsta och Söderhamn.
Samlandet av hökfibblor i Hälsingland har i huvudsak skett under två tidsperioder med omkring 100 års mellanrum. Under 1880- och 1890-talet samlade Axel Magnusson en stor mängd hökfibblor i Söderhamnstrakten. Under ett decennium kring sekelskiftet 1900 samlade Magnus Östman en ännu större mängd i Ängersjö och i kringliggande socknar. Båda hade kontakt med Hugo Dahlstedt, en av dåtidens stora specialister på hökfibblor som utgav flera stora exsickatverk över hökfibblor. Ett 30-tal arter och varieteter, som ingår i dessa exsickat, är samlade i Hälsingland av Axel Magnusson och Magnus Östman. Formell beskrivning av många av dessa arter gjordes sedan av den tyske botanisten K. H. Zahn (1921–1923), på grundval av Dahlstedts exsickat. Zahns grundmaterial förstördes under andra världskriget och därför har det utsetts nytt typmaterial (lectotyper) för många arter och därav är en del från Hälsingland (Sennikov 2003, Tyler 2009).
Hugo Dahlstedt själv besökte Hälsingland och samlade hökfibblor tillsammans med Magnus Östman i Ängersjö med omgivningar. Under början av 1900-talet besökte Karl Johansson, Sveriges då kanske främste kännare av hökfibblor, Hälsingland vid flera tillfällen för att samla fibblor. Han besökte nästan alla delar av Hälsingland utom den nordvästra delen. Kring 1920 samlade And. Björk en del i Skog. Th. Folin samlade också i Skog under 1920-talet, men även i Söderala, Hanebo och Los.
Knappt 40 nya arter blev beskrivna på grundval av det material som insamlades i Hälsingland under decennierna kring sekelskiftet 1900.
Från 1920-talets slut låg intresset för hökfibblor nästan helt nere under 70–80 år. Omkring sekelskiftet 2000 började Arnold Larsson intressera sig för och samla hökfibblor i Bjuråker och från 2006 även i andra delar av Hälsingland. 2006 gjorde Torbjörn Tyler en insamlingsresa runt om i Hälsingland, delvis tillsammans med Anders Bertilsson. Arnold Larsson var också med ett par dagar. Resultatet av denna resa och besök i Gästrikland och Medelpad samt genomgång av alla äldre insamlingar från dessa landskap presenterades sedan i en utförlig beskrivning av områdets fåbladiga hökfibblor (Tyler 2008).
Alla fynd av Arnold Larsson (ALA) har bestämts av Torbjörn Tyler, som också har kontrollerat alla äldre insamlingar av hag-, klipp-, kratt- och skogsfibblor från landskapet (med några få undantag som framgår av texten).
Utbredningsuppgifter i Sverige för de olika arterna grundar sig på Tyler (2013). Som källa för en del lokaler har angetts ms KJO, som hänvisar till ett manuskript av Karl Johansson 1922.
Alla bilder i detta avsnitt är reproducerade ur Tyler (2007a) med författarens tillstånd.