hjorttunga

Hjorttunga växer fortfarande i bergsspringan på Mönster. 1994 antecknades 15 ex (ELj). 1928 publicerades ännu en Hallandslokal för hjorttunga (Wiger 1928). Växten hade då observerats på platsen, en brunn vid skolan i Holm, 7 km N om Halmstad, under ett tiotal är av lärarinnan Anna Möller. Fortfarande finns här ganska många exemplar av växlande storlek. Eftersom brunnen, vars övre del nås av ljus genom ett galler, inte längre används för vattenhämtning och vattennivån dessutom av okänd anledning sjunkit, tillföres då och då vatten för att om möjligt vidmakthålla ett lämpligt mikroklimat. Fridlyst.

Övriga aktuella svenska växtplatser finns på Gotland.

48 Phyllitis scolopendrium (L.) Newm.

This rather variable species occurs in Europe and adjacent parts of Africa and Asia, in E. Asia, eastern N. America and Mexico (var. lindeni [Hook.] Fem. in Mexico). The N. American population is described as var. americana Fem. Probably the Japanese population, too, forms a separate taxon. For the taxonomy see Tryon in BioScience 19:9/1969, map p. 792. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants according to Hultén (Circumpol. I, p. 156 and map 147), although it is lacking through most of N. Eurasia and N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 12.

(Phyllitis scolopendrium)
Status: sannolikt gammal på någon lokal men även odlad som prydnadsväxt och förvildad; ej uppgiven sedan 1960- talet. Uppgiven 1744–1879 från Övedskloster i Öved (möjligen ”Frualid”; Leche 1744 m.fl. i GB & FRD), 1885–88 från Alnarp i Lomma (sannolikt förvildad; GJoh m.fl. i S), 1950–52 från en brunn i Lyngby (ORyd, foto i LD & S), samt 1965 från 300 m NV Skogshuset i Borlunda (Ihse inv., belägg granskat av GMa men sedermera försvunnet). Känd som odlad sedan 1400-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: försvunnen. Nationellt fridlyst.

Hjorttunga växer kustnära i södra Sverige i klippskrevor, brunnar och karstsprickor. Den behöver ett milt vinterklimat och är kalkgynnad. I Sverige har den aktuella lokaler i Halland och på Gotland. Det finns ett belägg från Öland men hjorttunga förefaller ha varit odlad på platsen.

Ursprunglig. Under 1800-talet upptäcktes hjorttunga på flera olika lokaler på L. Karlsö: först på nordöstra sidan, senare även på östra och norra sidan. Att det var fråga om flera skilda lokaler framgår också av Johansson (1897): ”I grottor på L. Karlsö!” I den östra delen av ön finns den ännu kvar: i en klippavsats i Österberget. Under 1930-talet fanns den ”rikligt ... på ett par ställen” (Pettersson 1958 s. 74), och Fröman (1979) skriver att den under 1900-talet iakttagits på fyra punkter på Österberget. Den finns nu även i grottan Nordervagnhus i nordvästra delen av L. Karlsö.

Ursprunglig, åtminstone på Karlsöarna, men hjorttunga har också odlats i trädgårdar och vid några tillfällen utplanterats i naturen. Tre sådana ”nyskapade” lokaler är nu kända. Under 2010 återplanterades den också på St. Karlsö (Hejdström 2011), där den påträffats 1914–76.

På L. Karlsö har hjorttunga av allt att döma kunnat etablera nya lokaler, medan den gått ut från andra. Så är inte fallet på övriga gotländska lokaler: på St. Karlsö är dess gamla lokaler nu borta, och i Ardre och Östergarn har den under lång tid varit mycket fåtalig.

Plantorna kan bli mycket gamla; Pettersson (1958 s. 72) redovisar en planta i Ekese i Ardre som vuxit i en karstspringa under perioden 1921–56.

Hjorttunga är fridlyst och rödlistad som Starkt hotad (EN) 2015.