häggmispel

Arten påträffades 1991 nedanför barriären mellan Svegssjön och Ljusnan (16E 6e 0- 0-, 355 m, BD i UPS). På platsen växte också sibirisk ärtbuske Caragana arborescens. Båda torde ha kommit dit med schaktmassor i samband med dammbygget, obekant varifrån.

Häggmispel är inte känd som ursprungligt vildväxande men i Nordamerika finns nära släktingar (Schroeder 1972). Från odlade exemplar har bär spritts med fåglar och arten är numera fullständigt naturaliserad i Halland. I vissa områden utgör den ett påtagligt inslag i lundar och lövblandskogar. Ganska ofta ser man även enstaka buskar i bryn och bergbranter, på lövhällmarker, träd- och buskbevuxna renar samt åkerholmar.

Häggmispel har i Sverige odlats åtminstone sedan 1830 och är känd som förvildad sedan 1880-talet (Hylander 1966 b).

Arten har ökat mycket i utbredning och frekvens under 1900-talet. Bären sprids med fåglar.

Prydnadsbuske, förvildad i Sverige sedan 1880-talet genom utkast från odling eller fågelspridd. En massförekomst fanns vid en ängsbacke nära Kåvi 816 634 i Hovsta 1989 (Sundkvist). Ännu 1997 sågs där stora snår kring en häll och med buskar vars bho var 42 cm (Löfgren & Wilhelmson 2003a). Vanliga växtplatser är ödetomter, bryn och gläntor, kalkberg, strandkärr, järnvägsområden etc.

Nu spridd-traktvis tämligen allmän i Östra och Sydöstra Västmanland, stadd i spridning också i Västra Bergslagen. Spridningen ofullbordad. Åtminstone i kulturtrakter blir den sannolikt bofast i alla regioner. Utbredningstyp: S2 (pU).

Ny bofast art; odlad som prydnadsträd och förvildad eller kvarstående i buskrika skogsmarker och bryn; den är etablerad i skogs- och hagmarker t.ex. V om Ronneby brunn i Ronneby, samt vid Figgamåla i Rödeby.

Torde förekomma flerstädes spridd i landskapet. Ofta ej antecknad vid bebyggelse eller rester av gamla bosättningar. - 5 (5).

Hård 1928.

Status: ganska sällan odlad prydnadsbuske; lätt självsådd och långväga spridd med fåglar, bofast och åtminstone i vissa trakter fullt naturaliserad. Först uppgiven 1916 från Lackalänga (Blom det. Schr i LD) men odlad sedan 1840- talet (KLun 2007; sannolikt avser även ”A. vulgaris” hos Lilja (1870) denna art).
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %, men populationsstorleken förefaller lokalt vara starkt ökande.
Kommentar: B, granskare KAO och TKa.

Även denna art har nordamerikanskt ursprung men är inte känd i vilt tillstånd i Nordamerika. I Europa har den varit i kultur sedan 1700-talet, i Sverige åtminstone sedan 1830-talet. För dess odling i Småland finns det inte några belägg förrän 1891.

Som förvildad växer häggmispel på frisk eller torr mark, gärna i hällområden eller på starkt stenig mark. Den har mycket små krav på näring. Arten uppträder ofta i stora mängder i glesa skogar, särskilt tallskogar. På kalhyggen slår den upp kraftigt. Man påträffar den även i bryn, på åkerholmar, betesmarker och industriområden.

Arten har ökat starkt under 1900-talet och ökningen pågår troligen fortfarande.

Häggmispel är ursprunglig i nordöstra Nordamerika och den art i släktet som noterats förvildad på Öland vid flest tillfällen. Den växer i sandiga tallskogar, vägkanter och på ruderatmark. Häggmispel bedöms ännu inte som naturaliserad på Öland men är på god väg. Kanske kan den framöver uppträda invasivt på några lokaler, främst i glesare tallskogar?

Kulturflykting, tillfällig (snart bofast?).

Förvildad, bofast.
Fågelspridd till hällmarker och kalktallskogar. Utanför områdena på hård kalksten finns några förekomster i väg- och dikeskanter och några i skogsmark; här möjligen gynnad av en viss fuktighet. Funnen i socknarna Eksta, Klinte, Västerhejde, Visby, Guldrupe, Follingbo, Barlingbo, Bro, Hejnum, Bäl, Othem, Hellvi och Lärbro.

Häggmispel härstammar från Nordamerika och har sedan början av 1900-talet odlats som prydnadsbuske. Den sprids med fåglar och har förvildats och naturaliserats även långt från bebyggelse i skogsbryn och igenväxande hällmarker och betesmarker. 

Ofta odlad prydnadsbuske. Som förvildad mindre allmän i Uppland som helhet, vanligast i söder och sydväst. 233 kartblad, 375 kvadranter.
Almq. Fågelspridd från parker etc., mer eller mindre naturaliserad (hagar och skogsbackar; flerstädes talrik).
Häggmispel är helt naturaliserad i bland- och lövskog, skogsdungar, skogsbryn och hagar. Den förekommer även i allehanda kulturmarker, kring bebyggelse, på väg- och dikeskanter och skräpmarker.

En del av uppgifterna om häggmispel avser troligen svensk häggmispel, vilken i vissa trakter är den vanligaste arten.

I de floror som användes när inventeringen började, Lid 1974 och Krok & Almquist 1985, finns häggmispel Amelanchier spicata och svensk häggmispel, A. confusa (= grandiflora). Den senare uppgavs i dessa floror ej från Hälsingland. Det dröjde innan vi blev uppmärksamma på att A. confusa också fanns i landskapet. I senaste tid har också prakthäggmispel A. lamarckii påträffats. Den stora majoriteten av häggmispelbuskar som i efterhand har artbestämts är dock A. spicata, och beskrivningen nedan gäller i första hand denna art.

I en bred kraftledningsgata i Bollnäs växer häggmispel i massor under de tre ledningstrådarna och intill träden som står närmast ledningsgatan, men inte på övrig mark i ledningsgatan. Liknande utbredning i gatan har brakved, rönn, druvfläder och en, alla uppenbarligen fågelspridda. Detta torde vara spridningsmekanismen även för andra häggmispelbuskar som hittas på platser där arten inte har planterats. Arten sprids sedan lokalt med rotskott.

Häggmispel blommar i vitsippans tid och observeras då lätt. Redan i skogsstjärnans tid är den överblommad och smälter då in i den övriga buskvegetation som ofta finns på dess växtplatser och blir mer anonym. I linneans och mjölkens tid är bären gröna eller röda. I ljungens tid är några bär röda, andra mer mogna, blåa och äts av koltrastar. I höstfärgernas tid får löven en speciell, kraftigt röd färg.