gullusern

Gammal bofast art.

Gullusern är en i landskapet kulturberoende, bofast art av oviss ålder. Av äldre uppgifter att döma har den vid flera tillfallen kommit in med barlast och spannmål. Ståndorterna framgår av nedanstående lokalupprakning.

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

1231 Medicago sativa L. subsp. falcata (L.) Arcang.

This yellow-flowered, Eurasiatic and N. African subspecies of the polymorphic M sativa L. is widely spread and occurs as an adventive, for instance in N. Europe and N. America.

Odlad foderväxt bl.a. vid Mariedam i Lerbäck (Gumaelius 1846).

Se även foderlusern Medicago sativa.

Mestadels tillfälligt införd med barlast. Senast sedd i slutet på 1950-talet. - 11 (10).

6; sporadiska fynd 1846–1926 (möjligen ett senare): Mälarslätten: Björksta Breds bro, 1 grupp [när?] (Almq.). Irsta "vid landsvägen" (Åkerman manuskript 1846). Medåker s:n 1905 (Gar., GAR). Säterbo s:n 1882 (A. Larsson genom Ährl. enligt SAM. 1925). Västerås S Hamnen, 1 exemplar 1926 (WOLL. 1930; VÄ). - Linde "Järnvägsbank" 1924 (S. Modig, BRODD). Således en av Brodd:s elever. Möjligen trovärdig. - [Ej trovärdig en uppgift i ÅLIND (1974a): Västanfors: "Tämligen sällsynt i backar och på hedar."]

M. falcata
Gullusern är spontan i torr gräs- och buskmark i Skånes kalktrakter samt på Öland och Gotland. I Småland är den däremot av allt att döma kulturspridd. Den påträffas där på torr mark i hamnområden, längs vägkanter och banvallar, i grustag, på vallåkrar och skräpmark. De första fynden, från 1800-talets första del, gjordes vid kusten, i Västervik Gamleby och Västervik samt Kalmar Kalmar; förmodligen har de samband med varuimporten till hamnarna. Senare har växten dels kommit in med gräs- och klöverfrö, dels spritts med väg- och tågtrafiken. Enligt en notering från Västervik Odensvi N om Gransjön 1949 (Stenar ms) har den även odlats.

Gullusern är troligen ursprunglig i Skåne, på Öland och Gotland men är i övriga Sverige inkommen med mänsklig hjälp.

Gullusern växer främst i betade och stäppartade torrängar, sprickrika kalkstensplatåer samt sandgräsmarker utmed havet; på dessa lokaler är den ursprunglig. Numera hittas den även i ruderatmiljöer (sandtag, grusplaner och stenbrott), vägrenar och sällsynt även i åkerkanter.

Gullusern är fortfarande en vanlig växt på Öland. Stora Alvaret, småalvaren, östra sjömarken och västra stenkusten hyser alla många förekomster. Däremot är den närmast obefintlig i den bördiga Mörbylångadalen och Bödas magra barrskogar. Möjligen kan en del fynd av "gullusern" i stället vara gulblommiga former av mellanlusern M. sativa subsp. × varia (se denna för särskiljande karaktärer). Även om gullusern fortfarande är vanlig på Öland bedöms den ha minskat något och riskerar på sikt att ersättas med mellanlusern, åtminstone på lokaler utanför alvarmark.

Gammal och inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Vägkanter, åkerrenar, torrängar, övergivna åkrar, betesmark; någon gång också på hällmark. Utan frukter kan den vara svår att skilja från mellanlusern M. sativa ssp. ×varia, som ibland kan ha rent gula blommor. Exemplar med vita blommor har noterats (Havdhem; Fries 1932).

Linné (Linnæus 1745b, 6 juli 1741) såg gullusern vid kyrkan i Burs: ”emellan åkrarna war et uphögt, skarpt och hwitt fält på en backa, hwaräst ingen ting wäxa kunde utom Phleum och några stånd Valeriana locusta dicta; på detta så torra fält stodo några stora och gröna buskar af denna Medicago, och lärde oss, at samma ört trifwas kunde i den aldramagraste jord”. I en uppsats om ”Swenskt Höfrö” (Linnæus 1742b) skriver han att man ”begynt förskrifwa utländske Höfrö från England, Frankrike, Spanien ex. dem at så uti ängar och nederlagde åkrar”. Han räknar upp Saint-foin (esparsett Onobrychis viciifolia), Lucerne (blålusern M. sativa ssp. sativa) m.fl. Till de lämpliga arterna lägger han nu också gullusern.

Gullusern är spridd över hela Gotland. Frekvensen är oförändrad sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav den som ”Allest.”.

Gullusern är en gammal kulturföljeslagare som möjligen är inhemsk på skalgrus (Fries 1945). Den växer solöppet på torr till frisk gräsmark, på naturbeten, torrbackar och vägkanter, oftast på skalhaltig jord. De flesta lokalerna ligger nära havet i mellersta delen av landskapet.

Gullusernen förekommer i gräsmattor på vägrenar och liknande ställen. I Sörmland är den införd, i nutiden förmodligen oavsiktligt, mest som förorening i gräsfrö. Under 1700-talet rekommenderades den som foderväxt under namnet ”Linnei höfrö”. På någon av de äldre lokalerna var den kanske rest från odlingsförsök. Arten är mer frostkänslig än blålusern och försvinner ofta efter några år från sina växtplatser. Någon gång kan den vara långlivad på klimatgynnade lokaler.

Europa, Asien, Nordafrika. I Sverige främst i Götalands och Svealands kusttrakter.