gullbräcka

Fjällväxt. Omkr. 9 000 år gamla lämningar av ”Saxifraga aizoidestyp” har konsaterats vid Lillsjön i Kvistbro (Florin 1969).

Arten skall ha förekommit i närheten av Längbro kyrka ”enl. uppgift 1916 från G. Leitzler” (Broddeson ms).

[Ett belägg från Ådalsliden "Liden" 1895 (P. Andersson LD) ter sig mystifierande och högst tvivelaktigt. En uppgift från Tåsjö Tåsjöberget.(A. Hörnfelt enligt P. Olsson 1896) måste likaså anses otillförlitlig. Arten är sålunda ej säkert funnen i landskapet.]

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

1024 Saxifraga aizoides L.

This arctic-montane species belongs to the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 44 and map 26). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 205.

Flerårig tuvad växt med upp till knappt två dm höga skott. De tätt sittande bladen är smalt lansettlika, klargröna, ibland rödaktiga och ganska köttiga. De har kanthår som något liknar små tänder. Skotten har rotslående utlöpare och växten bildar ofta mattliknande bestånd. Blommorna sitter 1–3 i toppen av skotten och har smala hylleblad som kan variera i färg från klargul till mörkröd, alltid med små röda prickar. Frukten är en tvådelad kapsel med två vinklade spröt (de kvarsittande märkena).

Gullbräcka hittas på fuktig kalkrik mark i fjällområdena. Typiska växtlokaler är bäckstränder, rikkärr, snölegor och översilade klippor. Den är vanligt förekommande i alla kalkrika trakter i fjällkedjan och utbredningen sträcker sig från norra Dalarna till Torne Lappmark. Den förekommer även i den fjällnära barrskogsregionen.

Förväxlingsrisk:
Är med sin blomfärg och växtsätt nästan omisskännlig. Den enda andra bräckan med gula blommor, myrbräcka (S. hirculus), är en ovanlig art som växer med enstaka eller glest tuvade skott som har glest sittande blad och överst rostfärgad behåring. Myrbräcka växer dessutom bara på ren torvmark och sällan i fjällområdet.