Taxasida

grönvide

Salix phylicifolia

L.

grönvide är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

grönvide är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • grönvide
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Salix phylicifolia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Salix phylicifolia L.
Svenskt namn
grönvide
icelandic
Gulvíðir
norwegianBokmal
grønnvier
norwegianNynorsk
grønvier
Finskt namn
kiiltopaju
finlandSwedish
grönvide
Foton
Patrik Engström
Skellefteå 2022-06-05
Anders Delin
Ensjölokarna, Ramsjö 2014-06-22
Patrik Engström
Skellefteå 2022-06-05
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Nordlig buske på närings- och kalkrika strandängar. Ansågs i ekregionen vara en subatlantisk relikt (Sernander 1895), men är möjligen äldre enligt de osäkra 9 000-åriga lämningarna i Mosjömyrens och Laxåmyrens fjällsippetorv i Ramundeboda (Andersson 1906, Post 1909a).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart, förekommer även på skärgårdsöarna.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

15-talet mer eller mindre säkra uppgifter, berörande hela området. Viss anhopning i Nedre BergsIagen, kanske beroende på temperaturklimatiska omständigheter (huvudsakligen norrländsk art). En säker bedömning av utbredning försvåras av att arten lätt misstolkas och att mycket få beläggexemplar anträffats. Trolig utbredningstyp: N2 (fdN1).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

602 Salix phylicifolia L.

This polymorphic and widespread, mainly boreal-montane species is widely distributed in Eurasia and N. America. Besides the main type (subsp. phylicifolia) in N. Europe and W. Siberia some subspecies and lower taxa are distinguished, with more or less well-defined distribution areas. Marked separately on the map are subsp. pulchra (Cham.) Hult. in Siberia and northwestern N. America, subsp. planifolia (Pursh.) Hiit. over a large area of N. America and subsp. planifolia var. monica (Bebb.) Hult. in the Rocky Mts. Further, the closely related species S. parallelinervis Flod. in Kamchatka, S. tontomussirensis Koidz. on Sakhalin and S. kikodseae Goerz in Caucasus are mapped here. On the other hand, the likewise closely related European species S. bicolor Willd. in the European mountains (excl. the Alps), S. hegetschweileri Heer in the Alps and S. hibernica Rech. fil., endemic to Ireland, are marked with the same symbol as subsp. phylicifolia. For the detailed distribution of these species see Atlas Fl. Eur. 3/1976, map 222. S. phylicifolia s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 136 and map 127).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Tidiga uppgifter om Salix phylicifolia hos Forsander, E. Fries och Sjöstrand avser svartvide S. myrsinifolia, som inte skildes ut från grönvide förrän i början på 1800-talet. – Uppgifter från Jönköping Bankeryd och Jönköping (Wirdemark & Thulin 1972) är uppenbara felbestämningar, medan det är oklart vad som ligger bakom uppgiften hos Floderus (1931) att arten sällsynt odlas i Småland.

Följande aktuella uppgifter grundas rimligen på felbestämningar: 
Jönköping Bankeryd Trånghalla 600 m VSV kyrkan (7E2a 4010), ängssnår, 1979 (MsT). Barnarp mellan Kråkebo och Lovsjö (6E9a 0-3-), vägkanter, 1989 (EtN JC, belägg i OHN). Jönköping Kålgården (7E1a 1831), skräpmark, 2004 (MtS). Månsarp 1 km OSO Boeryds gård (6D9j 2210), skräpmark, 1989 (HT). Älmhult Älmhult Äskya (4D4j 1737), soptipp, 1999 (NN LtS BtN).

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Grönvide är vanligt i mellersta och norra Sverige. I Hasselrot (1967) finns angivet fyra lokaler. Två av dessa var godkända av B. Floderus, men ombestämdes av R. Elven till hybriden mellan gråvide och svartvide (se S. cinerea × myrsinifolia). De två andra lokaluppgifterna (Vedum och Falköping) i Hasselrot kan också ifrågasättas.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien. I Sverige nordlig, ned till Värmland, Västmanland och Uppland, enstaka lokaler söder därom. Grönvidet är en kalkkrävande art som förmodligen numera saknas i landskapet. Det föreligger några äldre och nyare uppgifter från Sörmland men belägg saknas nästan genomgående. Arten är tidigare rapporterad från några sörmländska rikkärr. Troligen har det då varit fråga om hybrider med svartvide, vilka sannolikt inte är ovanliga i landskapet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förekommer i norra Sverige och når söderut till Bohuslän–Närke–Uppland; sällsynt i landskapet, men förekomster finns i sydost. 9 kartblad, 12 kvadranter.
Almq. Tämligen sällsynt.
Grönvide förekommer mest på myrar och fuktig skogsmark, på kanten av skogsbilvägar och intill vägdiken.
Hybrider med Salix aurita, S. caprea, S. cinerea och S. myrsinifolia är kända och några av de uppgivna fynden kan ha större eller mindre inslag av dessa arter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Grönvide är en ursprunglig art. I litteraturen angavs den bara av Johan Wiger (1965) som betraktade arten som allmän i Ovansjö, Ockelbo och Järbo socknar.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Svårigheterna att hålla svartvide och grönvide isär beskrivs under svartvide. Dessa svårigheter kan troligen till stor del förklara både lokalanhopningar och vita fläckar på utbredningskartan. Svårigheterna framgår också av uppgifterna från grannlandskapen: I Gästriklands flora (Ståhl 2016) anges arten som mycket sällsynt, med en enda säkerställd lokal, medan den i Medelpad (Lidberg & Lindström 2010) betraktas som allmän i större delen av landskapet. Grönvide växer oftast som mindre buskar än svartvide och i en våtare och öppnare miljö. Arten blommar i blåsippans tid, samtidigt med sälg och före svartvide.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Grönvide är en nordlig videart som hör hemma i skogsområdena i norr och väster men som i ren form är sällsynt i kustområdet. Arten står nära svartvide men är vanligen bara hälften så högvuxen. Det växer vanligen också ljusöppnare, blötare och på mer näringsfattig mark än svartvide. Grönvide har sin typiska plats i lövvegetationen runt myrar och skogssjöar i höjdområdena. Det är vanligt såväl i vattenrika myrkanter på stora myrar som på småmyrar och tuviga, glest trädvuxna rikkärr. Det ses i ibland i lågvuxna videkärr och i mer öppen, blöt sumpskog. Vid skogssjöarna finns grönvide i en yttre bård, både på låglänta sanka och på grovblockiga exponerade stränder, ofta tillsammans med jämnhögt lappvide S. lapponum och bindvide S. aurita. Så växer det också i öppna strandkärr längs åoch bäckstränder i skogsområden, medan det vanligen saknas längs vattendrag i dalgångarna. Inte sällan ser man grönvide i svackor i hällmarkstallskog, och på sina östligaste lokaler växer det ofta i hällkar på berg. Någon gång kan det t.o.m. ses på tallhed. Grönvidet är däremot är inte vanligt på kulturmark men ses ibland i igenväxande myrodlingar och andra fuktsvackor kring övergivna skogsodlingar.