grönvide

Nordlig buske på närings- och kalkrika strandängar. Ansågs i ekregionen vara en subatlantisk relikt (Sernander 1895), men är möjligen äldre enligt de osäkra 9 000-åriga lämningarna i Mosjömyrens och Laxåmyrens fjällsippetorv i Ramundeboda (Andersson 1906, Post 1909a).

Trivialart, förekommer även på skärgårdsöarna.

15-talet mer eller mindre säkra uppgifter, berörande hela området. Viss anhopning i Nedre BergsIagen, kanske beroende på temperaturklimatiska omständigheter (huvudsakligen norrländsk art). En säker bedömning av utbredning försvåras av att arten lätt misstolkas och att mycket få beläggexemplar anträffats. Trolig utbredningstyp: N2 (fdN1).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

602 Salix phylicifolia L.

This polymorphic and widespread, mainly boreal-montane species is widely distributed in Eurasia and N. America. Besides the main type (subsp. phylicifolia) in N. Europe and W. Siberia some subspecies and lower taxa are distinguished, with more or less well-defined distribution areas. Marked separately on the map are subsp. pulchra (Cham.) Hult. in Siberia and northwestern N. America, subsp. planifolia (Pursh.) Hiit. over a large area of N. America and subsp. planifolia var. monica (Bebb.) Hult. in the Rocky Mts. Further, the closely related species S. parallelinervis Flod. in Kamchatka, S. tontomussirensis Koidz. on Sakhalin and S. kikodseae Goerz in Caucasus are mapped here. On the other hand, the likewise closely related European species S. bicolor Willd. in the European mountains (excl. the Alps), S. hegetschweileri Heer in the Alps and S. hibernica Rech. fil., endemic to Ireland, are marked with the same symbol as subsp. phylicifolia. For the detailed distribution of these species see Atlas Fl. Eur. 3/1976, map 222. S. phylicifolia s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 136 and map 127).

Tidiga uppgifter om Salix phylicifolia hos Forsander, E. Fries och Sjöstrand avser svartvide S. myrsinifolia, som inte skildes ut från grönvide förrän i början på 1800-talet. – Uppgifter från Jönköping Bankeryd och Jönköping (Wirdemark & Thulin 1972) är uppenbara felbestämningar, medan det är oklart vad som ligger bakom uppgiften hos Floderus (1931) att arten sällsynt odlas i Småland.

Följande aktuella uppgifter grundas rimligen på felbestämningar: 
Jönköping Bankeryd Trånghalla 600 m VSV kyrkan (7E2a 4010), ängssnår, 1979 (MsT). Barnarp mellan Kråkebo och Lovsjö (6E9a 0-3-), vägkanter, 1989 (EtN JC, belägg i OHN). Jönköping Kålgården (7E1a 1831), skräpmark, 2004 (MtS). Månsarp 1 km OSO Boeryds gård (6D9j 2210), skräpmark, 1989 (HT). Älmhult Älmhult Äskya (4D4j 1737), soptipp, 1999 (NN LtS BtN).

Svårigheterna att hålla svartvide och grönvide isär beskrivs under svartvide. Dessa svårigheter kan troligen till stor del förklara både lokalanhopningar och vita fläckar på utbredningskartan. Svårigheterna framgår också av uppgifterna från grannlandskapen: I Gästriklands flora (Ståhl 2016) anges arten som mycket sällsynt, med en enda säkerställd lokal, medan den i Medelpad (Lidberg & Lindström 2010) betraktas som allmän i större delen av landskapet. Grönvide växer oftast som mindre buskar än svartvide och i en våtare och öppnare miljö. Arten blommar i blåsippans tid, samtidigt med sälg och före svartvide.