gråstarr

Gammal bofast art. 

Trivialart

Gråstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i fuktiga och vanligen också näringsfattiga miljöer - sumpskogar, kärr, stränder, fuktängar, fukthedar, obrukade och försumpade åkrar och åkervallar, hyggeskanter, skogsvägar och diken.

Allm. i frisk–fuktig, svagt–starkt påverkad vegetation i kärr, i Ödeby sedd i naturlig vegetation i alkärr och källsluttning Ö om Opphammar 1989.

Se även: vanlig gråstarr Carex canescens var. canescens och grov gråstarr Carex canescens var. robustior

Allmän

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

444 Carex canescens L.

Syn.: C. curta Good.

This mainly boreal species has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 90 and map 82). It also occurs as a native plant in S. America (from Valdivia to Tierra del Fuego and the Falkland Is.), SE. Australia and New Guinea. Thus, it is a bipolar plant (Du Rietz in Acta phyt. Suec. 13/1940, p. 216). World map in Meusel et al. 1965, p. 68.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Gråstarr är vanlig i alla slags fattiga kärr, exempelvis i laggkärr och myrdråg, på mader och gungflyn, men den kan även påträffas i rikare kärr. Vidare är den allmän i sumpskog och på stränder. I skärgården förekommer den regelbundet i hällkar, ibland även i klippspringor. På kulturmark växer den i diken och dammar, på fuktiga stigar och gamla myrodlingar samt på hyggen.

Gråstarr växer på fuktig, mager och kalkfattig mark i sumpskogar med klibbal eller björk, tallskogar med sumphålor och i kanten av skogskärr. Den ses också på kulturpåverkade lokaler som vid grävda dammar. Vid ett tillfälle är den funnen i ett något rikare kärr utmed gamla banvallen mellan Kastlösa och Skärlöv (se nedan).

Gråstarr är främst funnen i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Söder om Borgholm har den förr noterats på en handfull lokaler i något kalkfattiga områden nära västra kusten. På några av de gamla lokalerna har den inte återfunnits; som viss kompensation har ett par nyfynd gjorts. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer). Vår bedömning är en antydd minskning liksom för flera andra arter som växer på fuktiga, magra och kalkfattiga lokaler.

Såvitt känt förekommer på Öland endast vanlig gråstarr var. canescens.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Gråstarr finns uteslutande i Avanäsets sandområden på Fårö, där den växer i fuktiga (ej våta) myrkanter och på skogsstigar. Arten är funnen på ett stort antal växtplatser fördelade på sju utbredda lokaler inom nio km²-rutor, från Ullahau och österut.

Gråstarr växer mycket ofta tillsammans med hundstarr, stjärnstarr och kråkklöver i fuktig till blöt mager mark i fattiga skogskärr, björksumpskogar, öppna kärr och mossdråg, i torvgravar, intill sjöar och dammar samt i fuktsvackor och igenväxande hällkar i skärgården.

Gråstarr växer i fattigkärr och sumpskog av olika slag, även i hällkar och fuktsvackor på hällmark. Arten har en stor och långlivad fröreserv i skogsmark och uppträder som kolonisatör i blöta diken och körspår på årsgamla hyggen, likaså på fuktiga skogsstigar, skogsvägskanter och liknande biotoper.

På grund av att gråstarr är så vanlig och växer i så olikartade miljöer, från mörka till ljusa och med olika markfukt, utvecklas den också olika på olika ställen. Den kan till exempel ses blommande från vitsippans till ekorrbärets tid och växlar kraftigt i storlek, form och färg beroende på växtplats, från klena mer gulaktigt gröna exemplar på mager mark i mörk skog till frodiga, grova och blågröna på övergödda öppna marker i jordbrukslandskapet. Axen kan vara läroboksenliga, men även mycket små och fåblommiga. Det gör att gråstarr kan vara svåridentifierad om den inte har välutvecklade omogna eller mogna frukter. Genom granskning av fruktgömmen med lupp brukar den dock vara tydligt avgränsbar, främst mot nickstarr, men även mot övriga arter i denna grupp i släktet.

Gråstarr vilar i fröbanken i många typer av våta eller fuktiga marker och gror när växttäcket skadas och naken jord blottas. Den är en typisk kolonisatör på naken jord i en rotvältegrop eller efter körning och markberedning i skogen. Den behåller en stor del av bladen gröna långt in på hösten.

Hybrider med nålstarr, myrstarr, repe­starr, norskstarr och tågstarr är kända, se dessa.