glesstånds

Förvildad i Sverige sedan 1910-talet.

Odlad som prydnadsväxt; tillfälligt förvildad i stadsmiljö.

Status: på okänt sätt inkommen och endast känd från ovannämnda lokal varifrån den först uppgavs år 2000 (PAO).
Kommentar: B, granskare ELj.

Glesstånds härstammar från Centraleuropa där den växer i fuktiga ängar och skogar. Arten är ovanlig i odling men naturaliserad i delar av Hälsingland längs vägkanter, banvallar och i skogar. På Öland har den ett äldre och ett aktuellt fynd, det sistnämnda av tillfällig natur i ruderatmiljö.

Glesstånds har 5 smala, glessittande och gula strålblommor; de 7–11 holkfjällen är kala. Den kan förväxlas med parkstånds S. sarracenicus som har 5–8 strålblommor; de 10–14 holkfjällen är gleshåriga.

Tillfälligt utkommen.

Mellaneuropa. I Sverige endast i Hälsingland, som tillfällig även i andra landskap. Under spridning. 

Glesstånds är en sentida inkomling från Centraleuropa. Det första svenska fyndet gjordes 1918 vid Bergvik i Söderhamns kommun, 2 mil norr om Gästrikegränsen. I Söderhamnsområdet har arten naturaliserats och expanderat kraftigt. Kring 1980 hade den spritt sig längs vägar och järnvägar och etablerat massförekomster på hyggen på flera håll (Ågren 1981). Den ökar fortfarande kraftigt i Söderhamnstrakten och spridningen sker i huvudsak efter kusten söderut. I Gästrikland har bara små förekomster hittats. Hit anlände den därför troligen först kring slutet av 1900-talet.

 
Glesstånds är högväxt och har gula blommor som är lätta att se även på långt håll, medan bladen är lättare att förbise i en blandad ört- och buskvegetation. Det är sannolikt att etableringen sker på naken jord, som efter avverkning eller grävning, men när arten väl har fått fäste i skogsvegetation blir den kvar även efter att trädtäcket har slutit sig. Den växer, men utan blommor, i så mörka miljöer att bara harsyra gör den sällskap och är den enda nykomling i Hälsingland som klarar att växa under alla faser av skogens omloppstid. Den är mycket konkurrenskraftig, men ser i varje fall i skogsmark inte ut att tränga undan andra arter. Några år efter avverkning brukar den blomma rikligt, i en mosaik med örnbräken, hallon, mjölke, druvfläder och lövsly. Den blommar dock även under halvslutet trädtäcke. Även vid Hallbovallen och i Älvkarhed sprider sig arten kraftigt och växer under slutet trädtäcke, men den har på dessa ställen kortare historia och har inte kommit så långt från platserna där den först planterades.
Där glesstånds växer på betesmark lämnas den av djuren. Den blommar i ljungens tid, samtidigt med renfanan. Där bägge dessa finns i samma trakt håller sig renfanan till vägkanter och någon gång en obrukad åker, medan glesstånds står i skogsbryn, betesmark eller på hygge. Blommorna på glesstånds har en grönaktigare gul färg än renfanans blommor, och växten kan på avstånd påminna om vargtörel. Glesstånds har inga övervintrande gröna delar. Som kontrast till denna arts expansiva beteende växer den mycket närstående arten parkstånds i Söderhamn i ett litet bestånd sedan över tio år, men har inte spritt sig. Bild i Natur och vegetation sid. 68.