flugblomster

[Har uppgetts förekomma vid Gålsjön i Arboga (L. BOLUND i lokaltidningsartikel 13.7.77). Uppgiften är gripen ur luften.]

567 Ophrys insectifera L.

This calciphilous species is restricted to Europe, mainly the central part, but has also isolated occurrences in N, E and S. Cf. Meusel et al. 1965, map p. 107.

Kalkkrävande växt i kärr och fuktängar, försvunnen från Närke.

Flerårig ört med upprätt stjälk. Samtliga blad förutom blommornas stödblad är samlade långt ned på stjälken. Dessa är under 10 cm långa, rent gröna, nästan elliptiska och har en fin hinnkant (lupp!). Blommorna är omisskännliga med sina bruna insektslika underläppar med ett blått fält och de resterande små gröna kalkbladen. Stödbladen är tydligt längre än fruktämnet. Frukterna är smalt ovala och grunt fårade.

Flugblomster växer i frisk–fuktig, kortvuxen kalkrik gräsmark. Några typiska lokaler är rikkärr, fuktängar, slåtterängar, diken och hällkar. Den är en sällsynt art som man ofta finner ganska enstaka. Dess utbredning inskränker sig till kalkrika trakter från Skåne till Jämtland.

Förväxlingsrisk:
Fullständigt omisskännlig om än svårfunnen i blommande tillstånd. Efter blomning kan man lägga märke till den glesa utdragna fruktställningen och de hinnkantade bladen som nycklar ur släktena Orchis och Dactylorhiza saknar. Det senare släktet har dessutom alltid fler tydliga stjälkblad.

Flugblomster trivs på fuktig, kalkrik mark (främst kalkkärr och kalkfuktängar) och är sällsynt och försvinnande utom på Öland och Gotland. I Småland växte det i slåttermark (biotopen anges vara ´äng´ för samtliga de sex lokaler där uppgift finns). Artens förekomst i Småland var troligen kulturbetingad; försvinnandet beror nog på utdikning och uppodling i samband med vallodlingens genombrott.

I Sverige förekommer flugblomster på kalkrik mark främst på Öland och Gotland; på fastlandet är den glest spridd så långt norrut som Jämtland. Världsutbredningen omfattar centrala Europa där förekomsterna hos oss är nordliga utposter (Hultén och Fries 1986).

Flugblomster växer på fuktig, gärna tuvig och kalkrik mark som är svagt–måttligt hävdad. Vanliga växtplatser är kalkfuktängar, utmed källflöden i rikkärr, alvarträsk, tokfuktängar och ohävdade skogskärr. Ovanliga miljöer är slåtterängar, ängsgranskogar, öppet och tidvis fuktigt grusalvar och på botten av gamla sandtag. Ibland kan flugblomster växa förvånansvärt torrt som bland enbuskar på Stora Alvaret. Vanliga följearter i kalkfuktängen är älväxing Sesleria uliginosa, ängsstarr Carex hostiana och gräsull Eriophorum latifolium. Flugblomster missgynnas av bete.

Flugblomster är vanlig inom Mittlandet med dess många våtmarker samt vid de kärr som finns utmed västra stenkusten. Även Stora Alvarets träsk och östra Ölands sjömarker, förutom längst ned i sydost, erbjuder många lämpliga lokaler. Liksom tidigare inventeringar visat är orkidén ovanlig söder om en linje mellan Kastlösa–Hulterstad sn. Flugblomster har missgynnats av den dränering som skett av landskapet men har samtidigt gynnats av dagens lägre betestryck. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer) medan kartbilden i Sterner 1986 liknar dagens.

Flugblomster kan ibland ses med anomalier av blommornas form eller färg, exempelvis gula blommor vilket är noterat vid ett par tillfällen under inventeringen.

Professor Bertil Kullenberg tog initiativ till att etablera en ekologisk forskningsstation som var knuten till Uppsala universitet. Att den skulle hamna på Öland var självklart med tanke på öns mångfald av växter och insekter varav många är unika. Stationen stod färdig 1963 och ett av de första projekt forskarna ägnade sig åt var att undersöka de doftämnen som flugblomster avger för att locka till sig grävstekelhannar. Hannarna uppfattar orkidéblommans form och doft som en stekelhona och försöker para sig varvid flugblomstret befruktas. Bertil Kullenberg samarbetade med kemister som kunde analysera de ytterst små mängder doftämnen som avges av blomman. Detta samarbete lade grunden till ett tvärvetenskapligt område kallat kemisk ekologi. Sedan 2009 drivs stationen vidare av en ideell stiftelse, nu under namnet Station Linné (http://www.stationlinne.se/sv/forskning/historik/).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
På fuktiga, kalkrika marker, såsom källmyrar, kalkfuktängar, vätar och ängen, ofta i mindre grupper på små tuvor och i agmyrkanter. Wahlenberg (1806) skriver ”Allestädes”, men Säve (1837) uppskattar frekvensen som ”passim” (här och där), liksom Johansson (1897). Detta stämmer bra med dagens situation. Arealerna av lämpliga biotoper har säkert minskat p.g.a. utdikningarna under 1800-talet och början av 1900-talet, men detta har kanske kompenserats av ett mindre intensivt bete av utmarkerna.

En monstruös form med de yttre kalkbladen omvandlade till varsin halv läpp, delad i mitten, påträffades 1972 vid Kyllaj i Hellvi. Den fanns kvar med 8 ex. ännu 1984 (16866- 64091- BL; Larsson m.fl. 1988). En gulvit form med silvervit teckning på läppen är funnen t.ex. vid Kvännmyr i Vamlingbo 1973, och exemplar med gulbrun grundton och teckningar i gult och brunt är noterade bl.a. från Gothem (Larsson 1994).

Flugblomstret förekommer i kalkrika kärr av olika slag.

Flugblomster växer i rikkärr, i Norduppland ofta axagkärr, samt på kalkfuktängar. På Runmarö växer den även på kalkhällar. Det kan ibland uppträda tillfälligt på kulturskapade lokaler som diken och arten förekommer även på deponerad kalkslam i Forsmark Johannisfors. Flugblomster är bundet till landskapets kalktrakter, och utpostlokalerna är även dessa kalkpåverkade. Oftast fåtalig, men i en del rikkärr i Norduppland vissa år i över 100 ex. Arten är slåttergynnad.
Förändring - 39 %. – Minskningen beror sannolikt på dikning, samt igenväxning av tidigare betade och slåttrade rikkärr och kalkfuktängar.

Flugblomster är ursprunglig. Arten har även tidigare varit mycket sällsynt. I Gävletrakten var tre lokaler kända 1863. Ytterligare lokaler har senare rapporterats och vi känner nu till nio gamla lokaler. Växten har försvunnit genom igenväxning i några kärr men annars verkar arten inte ha minskat påtagligt. På ön Orarna i Valbo har den nog snarare ökat tack vare avsevärd landtillvinning sedan 1800-talet.
Den flitigast antecknade följeväxten är vattenklöver (50%) följd av hirsstarr och blodrot. På fjärde plats kommer älväxing som är den kanske bästa ledarten till flugblomster. Andra typiska följeslagare är ängsstarr, trådstarr, kärrknipprot, darrgräs, vitpyrola och majviva. Flugblomster blommar samtidigt med nästrot, ekorrbär, ögonpyrola och ängsnycklar. Blomningen varar närmare tre veckor. Växten är känd för att pollineras av en specifik stekel (Gorytes) som blomman efterliknar till färg, form och lukt. Trots att stekeln aldrig ses tycks samspelet fungera då växten ofta sätter frukt.