Ingemar Gustafsson
Orsa 2019-06-25
Taxasida
fjällskära
Saussurea alpina
(L.) DC.
fjällskära är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt
fjällskära är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- fjällskära
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Saussurea alpina
Vetenskapligt namn, fullständig form
Saussurea alpina (L.) DC.
Svenskt namn
fjällskära
norwegianBokmal
fjelltistel
norwegianNynorsk
fjelltistel
Finskt namn
lääte
finlandSwedish
fjällskära
Foton
Peter Ståhl
Pältsajokha 2023-07-29
Patrik Engström
Hundberget, Vilhelmina 2019-07-24
Patrik Engström
Jiebrentjårro 2011-07-26
Torbjorn Tyler
i odling i Jokkmokk 2022-07-17
Torbjorn Tyler
2018-07-20
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1856 Saussurea alpina (L.) DC.
This polymorphic, arctic-montane species has a disjunct distribution in Europe and Asia. The distribution in Asia is partly uncertain. According to Fl. Eur. 4/1976, p. 216 f., four subspecies may be distinguished, each (except subsp. alpina) with a restricted range, for instance subsp. esthonica (Baer) Kupff. In Estonia.
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Serratula alpina.
Ångermanlands flora
Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.
Starkt kalkgynnad och koncentrerad till landskapets kalkberikade västra och nordvästra socknar, men på vissa håll även i synbarligen magrare miljö, dock ej rena fattigkärr. - 214 (15).
NILS-arthandbok
Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning
Perenn, rosettbärande, 1–6 dm hög ört med jordstam. Bildar rätt glesa bestånd av bladrosetter med 1–2 dm långa (ofta mindre på fjället), skaftade, lansettlika eller långt äggrunda blad med rätt lång spets. Bladen är mörkgröna, fasta, och påfallande tjocka. Undersidan är täckt av gråaktigt filtludd, som genom bladens mörka färg ser något blåskimrande ut. Bladkanten är jämn eller något bukttandad, och är med rätt jämna mellanrum försedd med mycket typiska, små, rakt utstående, pigglika tänder. Stjälken är fint hårig och oftast rödaktig. Strödda stjälkblad som liknar rosettbladen, men är slankare, har mer avsmalnande bas, och uppåt stjälken saknar skaft. Bladkanten är nedlöpande på skaftet, och ofta även ned längs stjälken. Blommar i toppen med en tät samling av 4–12 korgar. Typiska taktegellagda, mörka, rundspetsiga, tätt ligghåriga holkfjäll. Blåvioletta, rörlika blommor som avger en himmelsk vaniljdoft (“gammeldags vaniljglass”). Frukten är en nöt med fjäderpensel.
Fjällskära växer vanligen fuktigt, t.ex. i sumpskog, längs bäckar, i myrkanter, rikare skog etc. I fjällen även ängsmark och mer trivial skog. Är kalkgynnad, vilket märks tydligast i artens randområden närmare kusten och söderut.
Förväxlingsrisk:
Ensamma, och icke blommande bladrosetter kan likna vissa skogsfibblor (Hieracium sect. Hieracium, subsect. Silvaticiformia) men deras blad är ej lika mörkt gröna och ej filthåriga under, och de saknar de pigglika tänderna.
Brudborste (Circium helenoides) har lysande gråvitt filtludd under bladen, som dessutom kan ha flikar. Bladkanten saknar de pigglika tänderna, men har tätt sittande, små, borstlika taggar. Bladen kan ha flikar.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Fjällskära är en nordlig art med sammanhängande utbredning i inre Norrland från norra Dalarna och nordvästra Hälsingland norrut. I södra Sverige finns två lokalgrupper, förutom den småländska en i Västergötland (ett femtiotal förekomster norr om Ulricehamn med utposter på Falbygden). Ett lika isolerat förekomstområde finns i Estland.
Fjällskäran växer på fuktig, översilad mark med god näringstillgång. I norra Skandinavien verkar den inte vara kalkfordrande, men i södra Sverige är den en utpräglad kalkindikator. Här växer den i anslutning till rikkärr (ofta kalkkärr), men inte i de blötaste delarna utan på tuvor och andra upphöjningar, i fuktängskanter och i kontakten med skog. Den kan växa i gles skog på fuktig mark men kommer till god utveckling bara i öppen miljö. – Från de småländska förekomsterna gavs vegetationsanalyser och detaljerade biotopbeskrivningar av Fridén (1979). Återkommande följeslagare är darrgräs Briza media, hirsstarr Carex panicea, kärrtistel Cirsium palustre, älggräs Filipendula ulmaria, humleblomster Geum rivale, slåtterblomma Parnassia palustris, blodrot Potentilla erecta och ängsvädd Succisa pratensis; kalkpåverkan är mera påtaglig i mossfloran (klotuffmossa Palustriella falcata, kalkkammossa Ctenidium molluscum, kalkkällmossa Philonotis calcarea och gyllenmossa Tomentypnum nitens) och genom förekomst av sumpäggsvamp Bovista paludosa. I källor på växtplatserna sågs ibland kalkutfällning över mossmattor och naket grus.
Markerna utmed Lillån har tidigare använts till slåtter (dokumenterat sedan början av 1700-talet). Ännu 1955 var ett par områden slåtterhävdade medan resten betades måttligt. Hävden upphörde 1967, och 1979 var igenväxningen i full gång. Nu är större delen av området skog. På den västra dellokalen sågs 2006 endast ett par svaga vegetativa plantor (ThK), men på den östra fanns ännu 2006 ett 30-tal ex (MgE m.fl.).
Funnen i 1 ruta; tidigare uppgifter från samma ruta (se primäruppgifter). Mycket sällsynt. – Ursprunglig.
Fjällskäran är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings län.
Fjällskäran växer på fuktig, översilad mark med god näringstillgång. I norra Skandinavien verkar den inte vara kalkfordrande, men i södra Sverige är den en utpräglad kalkindikator. Här växer den i anslutning till rikkärr (ofta kalkkärr), men inte i de blötaste delarna utan på tuvor och andra upphöjningar, i fuktängskanter och i kontakten med skog. Den kan växa i gles skog på fuktig mark men kommer till god utveckling bara i öppen miljö. – Från de småländska förekomsterna gavs vegetationsanalyser och detaljerade biotopbeskrivningar av Fridén (1979). Återkommande följeslagare är darrgräs Briza media, hirsstarr Carex panicea, kärrtistel Cirsium palustre, älggräs Filipendula ulmaria, humleblomster Geum rivale, slåtterblomma Parnassia palustris, blodrot Potentilla erecta och ängsvädd Succisa pratensis; kalkpåverkan är mera påtaglig i mossfloran (klotuffmossa Palustriella falcata, kalkkammossa Ctenidium molluscum, kalkkällmossa Philonotis calcarea och gyllenmossa Tomentypnum nitens) och genom förekomst av sumpäggsvamp Bovista paludosa. I källor på växtplatserna sågs ibland kalkutfällning över mossmattor och naket grus.
Markerna utmed Lillån har tidigare använts till slåtter (dokumenterat sedan början av 1700-talet). Ännu 1955 var ett par områden slåtterhävdade medan resten betades måttligt. Hävden upphörde 1967, och 1979 var igenväxningen i full gång. Nu är större delen av området skog. På den västra dellokalen sågs 2006 endast ett par svaga vegetativa plantor (ThK), men på den östra fanns ännu 2006 ett 30-tal ex (MgE m.fl.).
Funnen i 1 ruta; tidigare uppgifter från samma ruta (se primäruppgifter). Mycket sällsynt. – Ursprunglig.
Fjällskäran är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings län.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig, mullrik mark i fuktängar i betesmarker, i övergivna slåtterängar och i fuktängsrester. Något kalkgynnad, ganska ljuskrävande och hävdgynnad men tål måttlig igenväxning, missgynnas av hårt bete och var gynnad av slåtter. Minskande och hotas av igenväxning av ängsrester eller av intensivt bete på tidigare extensivt betade marker. Sällsynt på höglandet i Ulricehamns kommun med ett par utpostlokaler i Falköping. 30 lokaler i 9 rutor (1 %).
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
När tuvull, mossviol och skuggviol blommar har fjällskära bara några cm långa blad. Den har blomknopp i linneans tid och blommar i mjölkens eller ljungens tid med blåvioletta blommor som har en ovanligt stark doft, som den i Hälsingland bara delar med en annan växt, skogsfrun. Bägge doftar starkt som vanilj. Inga gröna delar övervintrar.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Fjällskärans sent utslående, vaniljdoftande blomställningar behåller doften länge när den torkas som eternell. Denna nordliga, kalkgynnade sumpmarksväxt är mer eller mindre allmän i de västliga socknarna, medan den i öster är inskränkt till riklokaler med kalkpåverkat grundvatten. Fjällskäran växer i ljusöppna svackor i sumpgranskog eller översilade sluttningskärr och vid andra källdrag i skogen. Den fordrar rörligt grundvatten fastän den ofta står i till synes fast mark. Den är vanlig i rikkärr – i väster också i mindre rika kärr – särskilt i drag i kanterna och på angränsande vitmosseytor. Arten växer även vid rika skogsbäckar och åar, i forspartier samt i strandkärr eller vid sipperutflöden i strandkanten. Man kan också hitta den i översilad ängsmark eller i övergångszonen mot ett kärr eller öppen bäck. Den kan gynnas av ljusöppning och blommar ofta i hyggesfas.