Taxasida

färgmåra

Asperula tinctoria

L.

färgmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

färgmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • färgmåra
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Asperula tinctoria
Vetenskapligt namn, fullständig form
Asperula tinctoria L.
Svenskt namn
färgmåra
norwegianBokmal
fargemyske
norwegianNynorsk
fargemyske
Finskt namn
värimaratti
finlandSwedish
färgmadra, färgmåra
Danskt namn
Farve-mysike
Foton
Patrik Engström
Stenåsa 2024-06-08
Thomas Gunnarsson
Möckelmossen SO,Stenåsa,Mörbylånga 2018-05-28
Thomas Gunnarsson
Möckelmossen SO,Stenåsa,Mörbylånga 2018-05-28
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2014-06-27
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1523 Galium triandrum Hyl.

Syn.: Asperula tinctoria L.

This species is most frequent in E. Europe and adjacent parts of Asia (probably more localities in Asia Minor). It has been introduced into several localities on the Fennoscandian mainland. The population in the Pyrenees and W. Alps is distinguished as var. pyrenaicum Rouy & Fouc.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Sydlig kalkgynnad torrängsväxt i ängsrester.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: sannolikt gammal och fordom bofast men som sådan inte uppgiven efter 1867; dessutom någon gång inkommen med utländskt gräsfrö men nu sedan länge försvunnen. Som sannolikt spontan endast uppgiven 1824 från Uddarp i Skepparslöv (Retz enl. Wahl 1824; även ”tagen där i senare tider” av Ange enl. Lilja 1870 och med möjligen hithörande belägg daterat 1822 utan annan lokalangivense än ”Scania” i S) och 1867 från Kullstorp i Strövelstorp (MLön i LD) och som sannolik gräsfröinkomling 1935 från Laröd i Allerum (Axell det. Lange i LD & Fredriksdal). (Även uppgiven 1960 från Maglarp (GRom inv.) och 1966 från Gärdslöv (ÖNil inv.) men dessa uppgifter förefaller mindre trovärdiga.)
Förändring och hot: sedan länge försvunnen från de fåtaliga lokalerna, sannolikt åtminstone delvis en följd av förändrad markanvändning.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Galium triandrum
Färgmåran är en kontinental art med huvudutbredning i östra Mellaneuropa och västra Asien. I Sverige är den vanlig på Öland och Gotland och spridd i östra Svealand samt i Västergötlands och Östergötlands kalktrakter. På fastlandet växer den i artrik, ogödslad, betes- eller slåtterhävdad torräng. Den är starkt kalkgynnad.
Färgmårans förekomst i Småland har ifrågasatts. Exempelvis ansåg Scheutz (1863) att arten knappast fanns i Småland; några år senare upptäcktes dock en förekomst i Västervik Ukna, varifrån det även finns belägg. Vid denna tid var inte de omfattande botaniska faktasamlingarna hos Linköpings Naturalhistoriska Sällskap kända; i detta material finns flera lokaluppgifter från tidigt 1800-tal från norra och nordöstra Småland. Tydligen har arten haft en gles förekomst i dessa trakter, anslutande till den i Östergötland. Färgmåran har sannolikt varit mycket beroende av hävd i dessa för arten marginella områden och har därför försvunnit tidigare än i kalkområdet i centrala Östergötland.
Inga aktuella uppgifter; tidigare uppgifter från 15 rutor. – En gammal, nu troligen försvunnen kulturföljeslagare.
Hos Hultén (1971) finns dessutom en markering vid Vetlanda. Bakgrunden till denna är okänd.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

I Europa har färgmåra en kontinental utbredning med tyngdpunkten i de östra delarna. I Sverige är den vanlig på Öland och Gotland medan den på fastlandet är sparsam och endast förekommer i kalkpåverkade områden.

Färgmåra är en karaktärsart för Ölands kalkpåverkade naturbetesmarker och växer på betade alvartorrängar, i hällmarker med karster, grusalvar och tuviga friskängar. Slåtterängar, betade hässlen, gamla stenbrott och klapperstensvallar hyser också arten. Färgmåra försvinner om hävden upphör eller om marken påförs näringsämnen.

Kartan visar att färgmåra är vanlig på Stora Alvaret. Den är också spridd inom Mittlandet där den växer i den mosaikartade blandningen av torrängar, hällmarker och hassellundar som utmärker stora delar av detta område. Ibland räcker det med ett kalkstensröse i en annars kalkfattig omgivning för att färgmåra ska hitta dit. Även de småalvar som finns längre norrut på ön hyser en del fynd. I östra sjömarken växer den här och där i torrängar, tuviga friskängar och på gamla strandvallar. Färgmåra har troligen minskat något, i alla fall utanför Stora Alvaret, och orsakerna kan sammanfattas med upphörd hävd och ökad näringsbelastning av landskapet som båda medfört försämrad kvalité av artens favoritbiotoper.

Som namnet antyder är arten en gammal färgväxt. "Rötterna används på Gotland i stället för krapp till att färga ylle rött" (Linné 1755).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö, företrädesvis på kalk: torräng, kalkberg, kalkhällmark, alvar; även grusig och sandig mark samt skogsbryn, åker- och vägrenar. Ofta antecknad i ängen. Den höga andelen provrutor med färgmåra visar att arten är allmänt spridd med utbredda bestånd – men utbredningen är ojämnt fördelad: färgmåra är ovanlig i Gotlands jordbrukstäta slättområden. Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”, vilket stämmer bra även i dag; om man undantar jordbrukslandskapet är färgmåra en av de vanligaste arterna.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig. Torr, naturlig gräsmark på sydvända åsar och backar i måttligt betade betesmarker samt på ogödslade åkerholmar och åkerrenar. Kalkgynnad, tål måttlig ohävd men inte beskuggning, gödsling eller hårt bete. Minskande på grund av igenväxning och genom gödselpåverkan på åkerholmar. Sällsynt, finns nästan enbart på södra Falbygden. 43 lokaler i 11 rutor (1 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Färgmåran är en flerårig torrmarksväxt, som främst växer på varma, kalkrika bergs- eller moränsluttningar nära kusten. Arten gynnas delvis av bete, men tål inte ett för intensivt betestryck. På kalkbergen växer den i skrevor och på avsatser där en sparsam jordmån utbildats.

Östeuropa, Mindre Asien. I Sverige i den sydöstra delen upp till Uppland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förekommer på Öland och Gotland, i Småland, Västergötland, Östergötland, Närke, Sörmland och Uppland samt i södra Finland inklusive Åland. Svensk nordgräns i Uppland (Heby, se nedan), där beståndet dock är mycket begränsat. 8 kartblad, 9 kvadranter.
Färgmåra är kalkgynnad och växer i solexponerade lägen på örtrika klippor och torrbackar.
Förändring - 62 %. – Färgmåra har minskat, speciellt förekomsterna kring Uppsala har försvunnit, antagligen på grund av exploatering och igenväxning.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förr på barlast.