fältveronika

Gammal bofast art.

Tämligen allmän

Arten uppgavs av Sjöstrand (1833) från Kolsätt i Älvros. Denna rapport citerades av Dusén (1880) men är utelämnad hos Birger (1908a). Inga belägg är kända.

Fältveronika är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den ettåriga, ljuskrävande och konkurrenssvaga arten växer rikligt på torr till frisk mark med lågvuxet fältskikt - hällmarker, betesmarker, vallar och gräsmattor. Dessutom är den vanlig i åkerkanter, trädesåkrar, grönsaksland, rabatter, vägkanter och gamla grustag samt på järnvägsområden, grusplaner och många andra ruderatmarker.

Torrängsväxt och åkerogräs, allm. på Närkeslätten, därovan vanlig i mineralrika jordar i starkt påverkad vegetation ss. trädor, banvallar, trädgårdsland m.m. I naturlig vegetation har den någon enstaka gång setts på kalkberg. Vid Vikatorp i Hallsberg växte den 1991 i en linåker.

1654 Veronica arvensis L.

This widespread species originates from Europe, N. Africa and W. Asia. It has spread as a weed within this area and, for instance, also to S. Africa, E. Asia, N. and S. America, S. Australia and New Zealand. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 264 and map 255). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 396.

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten (vanligast inom dess torrängsrika, SÖ. del); sannolikt tämligen allmän också i Ö. Skogslåglandets kulturområden ; högre upp troligen överallt spridd i odlingsbygder, otillräckligt uppmärksammad som synantrop på odlingsjord (vallar inbegripna). Ovan Mälarslätten kallad allmän i Nora 1863 (Ohlsson enligt SAMUELSSON 1925), Ramnäs (ERIKSS. 1967a), Västerfärnebo (LOHAMMAR 1951), Viker 1955 (I. Andersson), Västra Skedevi (Lönnerblad enligt SAMUELSSON 1925); tämligen allmän i Hjulsjö-Järnboås (BINNING 1921). Den högre frekvensen i S och Ö sannolikt mest beroende på odling bygdernas större omfattning samt den större tillgången på torrängsbiotoper. Utbredningstyp: S1.

Sannolikt mest tillfällig, men uppträdandet som naturaliserad i ett sydväxtberg och i en torrängsbacke i Ådalen är anmärkningsvärt. Få nordligare (enbart tillfälliga?) fynd kända. - 13 (13).

Fältveronika växer i betade torrängar, sandiga åkrar, vägkanter och skogsbryn. Den är tydligt kulturgynnad och ses i sandtag, gårdsmiljöer, gräsmattor och på ruderatmarker.

Fältveronika är en vanlig växt på Öland och utbredningen är jämn över ön. Fältveronika växer även på alvarets torrängar. Som kuriosum kan nämnas att fältveronika tagit sig hela vägen ut och rapporterats från yttersta spetsen av piren i Beijershamn, Vickleby sn, en sträcka på nästan 2 km.

Gammal, bofast.

– Ursprunglig.
Öppen, torr till frisk miljö, gärna på bar mark: åkrar, torrängar, kalkhällmark, sand- och grusmark, strandängar, betesmarker, grustäkter, soptippar, åkervägar, gräsmattor och trädgårdsland. Blommor på gotländska plantor ibland ljust himmelsblå men oftast djupt blå.

Andelen provrutor med fältveronika visar att arten är allmän på Gotland, troligen lika vanlig i dag som under slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”.

Fältveronika växer på torr till frisk jord, där växttäcket är glest eller jorden blottad. På torrbackar och intill berghällar i naturbetesmarker och hällmark ser man den tidigt på våren tillsammans med vårarv, nagelört, backförgätmigej och andra små ettåriga vårväxter. Arten förekommer också i gräsmattor och hagmarker, på stigar, vägkanter, åkerholmar, gårdsplaner och annan öppen kulturmark samt som ogräs i åkrar och trädgårdar.

Fältveronika överlever till stor del på grund av en stor fröbank, som aktiveras när jord läggs bar. Fröna gror huvudsakligen på hösten och de små plantorna övervintrar gröna. Kort tid efter snösmältningen kan de bli mer brunvioletta till följd av antocyanpigmentering. Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid och fortsätter att hålla sig grön när vårveronikan är i stort sett död och brun. Frö sprids i mjölkens tid.