fältgentiana

Cirka 100; förr vanligare, nu tämligen sällsynt i hela området (utgången på Ö. Mälarslätten samt i stora delar av Skogslåglandet). Kalkgynnad (ej så utpräglat som G. amarella) ; tycks i någon mån undvika lerbygder. Utbredningstyp: N1 (fd U).

Två varieteter av fältgentiana har registrerats i Närke. De ansågs förr vara årstidsbundna, men skillnaden är svår att upprätthålla.

Ängs- och hagväxt, förr vanlig i slåtterängar, nu täml. sälls.–spridd vid kalkrika lövbryn, kalkbrott, i hagar, kraftledningar, vägkanter m.m., förr vid kolbottnar.

I Viby saknas växten sannolikt (Nilsson 1996b). En fortgående uttunning av bestånden sker sedan slåtter med efterföljande lätt bete blivit ovanligt. På ett 30-tal kända lokaler i Närke söktes den men återfanns inte 2002–2003 (jfr Lindström 2005).

Se även: sen fältgentiana Gentianella campestris var. campestris och tidig fältgentiana Gentianella campestris var. suecica

Har minskat i landskapet på senare år i samband med upphörande slåtter och bete. Sedd på 28 lokaler i 15 socknar under 1970-och 80-talen men har försvunnit från 4-5 av dessa under perioden. Få nordligare lokaler i landet. -88 (32).

Fältgentiana är en gammal, hävdberoende växt. I likhet med ängsgentiana G. amarella är den tvåårig och uppträder med två parallellformer, sen fältgentiana var. campestris och tidig fältgentiana var. suecica.

Fältgentiana växer på friska till ganska torra ängs- och naturbetesmarker med lång kontinuitet. I dessa välhävdade marker tycks den föredra tuviga partier och växer gärna i tuvorna.

Fältgentianan har gått starkt tillbaka under 1900-talet. De främsta orsakerna är igenväxning på grund av upphörd slåtter och betesgång samt gödsling av naturbetesmarker. Enstaka lokaler har förstörts genom byggverksamhet.

Fältgentiana delades under förra inventeringen i två varieteter, en tidigblommande slåttergynnad var. suecica och en senblommande betesgynnad var. campestris. Under inventeringen har vi inte skilt ut dessa, och förmodligen är det bara senblommande fältgentiana som nu finns i landskapet. Den växer i torr till frisk, betad eller på annat sätt hävdad öppen gräsmark eller hagmark. Arten har gått tillbaka mycket kraftigt sedan förra inventeringen beroende på upphörd eller otillräcklig hävd. Möjligen kan också kvävenedfall ha betydelse.

Gammal bofast art.

Fältgentiana är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

17 lokaler på 1970-talet

Hot. Hotet är detsamma som för ängsgentiana. Jag har själv bevittnat hur arten försvann från en stig i Linsell (17D lj). Stigen gick från en sedan länge förfallen kvarn i nedre delen av Ortmyrbäcken via en skogskoja med namnet Luxemburg till fäboden Nedre Ortmyrvallen. En bro över Ortmyrbäcken är nu raserad, kojan är nedbrunnen, fäboden är tagen ur drift och husen där är borta. Stigen saknar följaktligen motivering och är mycket riktigt igenvuxen. Gentianan upptäcktes där 1968 och försvann definitivt omkring 1975.

Fältgentiana är den enda växt med anknytning till Härjedalen som Linné nämner i sin Flora Suecica (1755, översatt 1986). Namnet är hållsgräs (håll = värk, styng), jfr torrvärk-gras i SÖ Härjedalen (Modin 1911).

1503 Gentiana campestris L. subsp. campestris

Syn.: Gentianella campestris (L.) Börn. subsp. campestris

This subspecies occurs in N. and NW. Europe and the C. and S. European mountains. The map may be incomplete, especially as to the C. European distribution. The population on Iceland is distinguished as subsp. islandica (Murb.) Vollm., more likely a montane variant of subsp. campestris (Fl. Eur. 3/1972, p. 65). For subsp. baltica see no. 1504. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 355.

En tvåårig, kal, ganska lågvuxen ört med upprätt stjälk och motsatta blad. Bladen är ovala till lansettlika med parallella nerver. Stjälken är fyrkantig och ofta violettonad med en liten bladrosett som bildats föregående år och oftast vissnat vid blomningen. Blommorna sitter på långa skaft i toppen och från bladveck och har ett par äggrunda stödblad direkt under. De är typiskt violettfärgade, med en lång pip och fyra hylleflikar med små fransar i pipmynningen. Fodret som är kortare än blompipen är djupt fyrflikigt med ofta olikstora flikar.

Fältgentiana är en numera sällsynt art som är knuten till äldre magra betes- och slåttermarker med lång kontinuitet. Den är oberoende av kalk och hittas mest på frisk mark där gräset är kortvuxet. Hittas ibland också invid gräsmattor och i vägkanter. Utbredningen sträcker sig norrut till norra Jämtland.

Förväxlingsrisk:
Kustgentiana (G. baltica) är en ettårig, mycket sällsynt art som finns i Skåne och på Västkusten. Den är mycket närstående fältgentiana och inom NILS kan den räknas som denna.
Ängsgentiana (G. amarella) och sumpgentiana (G. uliginosa) har femflikiga blommor och femflikigt foder med liklånga flikar samt saknar äggrunda stödblad på blomskaften.

Fältgentiana växer på torr–frisk naturbetesmark eller slåtterängar. Närmare omständigheter runt de få öländska fynden saknas. Få belägg har granskats under senare tid. På Öland sågs fältgentiana senast 1944 och växten bedöms vara utgången.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Linné (Linnæus 1745b, 28 juni [enligt nutida kalender 9 juli 1741]) antecknade vid kyrkan i Rute en ört som enligt hans diagnos var fältgentiana G. campestris ssp. campestris (i reseberättelsens register som Gentiana Gentianella). I Flora Svecica (1745) beskrev han (Nr 203) en art med en form, α, motsvarande fältgentiana och med en form, β, motsvarande ängsgentiana och sumpgentiana (G. uliginosa). Eftersom Linné bara kände till formen β som sent blommande (i andraupplagan av Flora Svecica 1755 skriver han (i övers.): ’Blommar på hösten samtidigt med Colchicum’) var det logiskt att identifiera örten med formen α, fältgentiana. Rimligtvis bör det i stället ha varit tidig ängsgentiana som han såg.

En kollekt från Endre 1874 (C.F. Elmqvist i LD) har troligen fått fel etikett liksom en kollekt från Gotland 1869 (S. Ljungberg i UPS), på vilken även ängsgentiana G. amarella förekom (förmodligen ometiketterat på nytt ark från exemplar i exsickat).

Nord- och Mellaneuropa. I Sverige upp till Ångermanland. Nationellt rödlistad – hotklass VU (sårbara). I Sörmland tämligen sällsynt – (6%).
Fältgentiana är ettårig och växer helst i artrika, kvävefattiga betesmarker, gärna på torr, utmagrad mark tillsammans med ljung, kattfot och knägräs. Växten är slåtter- och betesgynnad, men kan ibland påträffas i skogsbryn och på skogsbilvägar. Någon gång växer arten också på kalkhällmarker. Arten är mycket känslig för igenväxning och gödsling. Liksom andra gentianor tycks fröna vara kortlivade, och har arten en gång försvunnit från en lokal tycks den ha mycket svårt att komma tillbaka. Av fältgentiana brukar flororna urskilja två varieteter, tidig fältgentiana – var. suecica och sen fältgentiana – var. campestris (var. germanica). Den tidiga, höstgroende formen växte framför allt i slåtterängar. Äldre uppgifter om fältgentiana avser till stor del denna varietet. Den har gått starkt tillbaka och i det närmaste försvunnit med ängsbrukets upphörande. Det är osäkert om den alls finns kvar i typisk form. Den senblommande, vårgroende fältgentianan är den normala hagmarkstypen och har minskat i takt med naturbetesmarkernas försvinnande, men inte alls i samma katastrofala omfattning som den tidigblommande rasen.

Fältgentiana representeras i Sverige av tre varieteter, tidig fältgentiana var. suecica, sen fältgentiana var. campestris och sätergentiana var. islandica. I äldre herbariematerial finns alla dessa belagda från Hälsingland. I vår inventering har vi inte kunnat avgränsa varieteterna, men tidig- och senblommande populationer och plantor som liknar sätergentiana har setts. Iakttagelser av artens ekologi och försök till uppdelning i undertaxa måste ses i ljuset av att den har kortlivade plantor, bygger sin existens på frekvent frögroning, har kort generationstid och troligen relativt snabbt kan bilda ekotyper, populationer med annorlunda utseende och anpassning till sin lokala miljö. Lennartsson (2010 och opubl.) har utförligt beskrivit artens ekologi och uppdelning i undertaxa, men här redovisar vi våra egna observationer av den mycket variabla arten. En noggrann inventering av dess då kvarvarande lokaler i Hälsing­land gjordes av Bengt Stridh 2004 (Stridh 2004 och opubl.). En ny inventering gjordes 2016 av Magnus Andersson på uppdrag av Länsstyrelsen i Gävleborg (Andersson 2016).
Inventering av fältgentiana försvåras av att de smala bladen är svåra att se i artrik vegetation med många gräsblad. Nästan alltid är det blommor som upptäcks först.
Artens livscykel varierar mellan lokalerna. Frö som såddes in 1996 i ­Oppli, Ljusdal, gav upphov till blommande plantor 1998 och fortsättningsvis, åtminstone till 2005 (Bengt Stridh, brev). På Bäckeskogsvallen i Ljusdal restaurerades slåttermarken med början 1984. År 1998 sågs där för första gången fältgentiana, som sedan har ökat. Den har inte avsiktligt såtts in. Möjligen har den följt med en presenning som har använts vid höbärgning på Remman, ett annat restaureringsprojekt i Ljusdal, där fältgentiana växer. Blommorna har nämligen samma egenskap som där – att inte öppna sig vid blomningen.
Just efter snösmältningen vid Spårs i Arbrå hittades fjolårsplantor som var döda, med kapslar med enstaka frön. De hade vuxit mest i grästuvor, till exempel stagg, ej på nakna fläckar. Inga övervintrade gröna rosetter sågs under två timmars letande. Om frön hade grott på hösten måste plantorna ha övervintrat utan blad. I oktober 2009 söktes bladrosetter förgäves på Bäckeskogsvallen i Ljusdal. Vid Rigberg i Hassela har vi tidigt på året förgäves sökt övervintrade rosetter i närheten av döda fjolårsplantor. I denna sent blommande population var plantorna den 24 juni 1987, i linneans tid, upp till 3 cm höga. Den 8 juni 1994 fanns i Sjö­sveden i Bollnäs plantor med blomknopp, som uppfattades som höstgrodda. I Källsjön i Ockelbo, Gästrikland, sågs 22 juli 1995 1 cm stora rosetter, troligen av denna art, parallellt med över 1 dm höga plantor med stora blomknoppar. De hade uppenbarligen grott vid skilda tillfällen, troligen skilda år.
Fältgentiana ratas av betande kor men betas av får. En planta kan bli 26 cm hög och ha 256 blommor (Stridh 2004). Blommorna är vanligen blåvioletta, men kan vara vita eller ljust blåvioletta. Arten blommar tidigt på vissa lokaler och sent på andra. Knopp kan ses i skogsstjärnans tid, riklig blomning i mjölkens och i ljungens tid. På flera lokaler i Hassela och Los (Stridh 2004) har blommande plantor setts sida vid sida med plantor med mogna frön. Blomningen kan avbrytas av betning eller slåtter och fortsätta efter att nya blommande stjälkar vuxit ut från stubben. Vid upprepad gräsklippning kan plantor bli låga och utbredda. Blommorna spärrar ut sina kronblad på många lokaler, men på Remman i Ljusdal blommar de över utan att öppna sig och bildar tydligen ändå rikligt med frö, eftersom slåtter där har lett till att beståndet har ökat.
Fältgentiana är starkt beroende av hävd, antingen genom slåtter eller bete. Den växer även på mark som har plöjts cirka 20 år tidigare. Snöplogning på en vägren, som därigenom får en ytlig skada i vegetationen, har setts gynna arten. Vid Sjösveden ses den växa mer på en stig än bredvid, i den tunna mossan.
Arten försvinner gradvis efter att hävden har upphört och kan komma tillbaka om den återupptas. I Ryggskog i Los, sågs 1988 ett femtiotal blommande plantor i en betesmark som övergavs ungefär 30 år tidigare. De växte i ung gles skog, bland höga örter och gräs, och var mycket smala och högvuxna. Av ängsväxter fanns där för övrigt bara stagg, käringtand, ormrot, blåklocka och prästkrage. Även vid Mus­åsen i Hassela (Stridh 2004) sågs högvuxna fältgentianor i igenväxande tidigare odlingsmark. I Stugubacken i Hanebo fanns under jordbruksepoken fältgentiana (Wiger 1965). Jordbruket upphörde och gran planterades 1969. I ett ideellt skötselprojekt med bete och slåtter avverkades träden på 3 hektar år 1998. År 2001 sågs fältgentiana första gången och ökade därefter. Den har inte såtts in där.
Fältgentiana är en av de i Sverige och i Hälsingland mest uppmärksammade arter som var vanligare i det gamla jordbrukslandskapet, som har minskat och minskar kraftigt, och som fungerar som mätare på effekten av återupptagen slåtter eller bete. Den förekom ”Flerst.” i Hälsingland enligt R. W. Hartman (1854), i Gruvbyn i Los ”allm.” enligt F.J. Öfverberg (Wiström 1898) och i Bergsjö ”flerst.” enligt E. Pontén (Strömman 1911). Även från kustsocknarna och älvdalarna, där den numer saknas, rapporterades den. Under vår inventering har den hittats tämligen frekvent och i mängder bara i höjdlägen, främst i Hassela, men även i Ramsjö och Los, samt på Alfta, Bollnäs och Hanebo finnskogar. Även där minskar den dock snabbt i takt med jordbrukslandskapets igenväxning.
Fältgentianan är utrotningshotad på alla kulturmarker i landskapet. Det gör vissa miljöer där arten växer utan skötsel särskilt intressanta. Vid Rigberg i Hassela växer den i en tidigare betad skogsbacke, som sköts med slåtter, men även på en bergknalle ovanför backen. På hällen, 420 m ö.h. växer där renlavar Cladonia, lingon och kattfot, med glesare stående plantor av jungfru Marie nycklar, brudsporre, nattviol, liljekonvalj, vitklöver, ögontröst och gullris. Vegetationen håller sig där tämligen konstant utan skötsel. Fältgentiana fanns också 1978 i tallskog med lågt och glest fältskikt nära vägen väster om Bygget i Los. Där växte den i sällskap med skogsarter samt två kulturberoende arter: prästkrage och röllika. Andra lokaler i ”naturlig” miljö i grannlandskapen beskrivs av Gunnarsson (brev) och Jonsson & Nordin (2007).
En stor majoritet av de belägg som finns i offentliga herbarier är från tidigt 1900-tal eller äldre. I Riksmuseets samlingar finns 40 belägg, varav bara tre är senare än 1950. Av de 40 beläggen är 26 tidig fältgentiana, 8 sätergentiana, 2 sen fältgentiana och 4 intermediära mellan tidig och sen fältgentiana.
Bild i Natur och vegetation, sid. 514.