dvärglin

Konkurrenssvag ört på blottad mark. O. Nilsson (2008, S/ThK) avslöjade 9 lokaler inom skjufältet i Karlskoga och Knista, 747 408–812 384, 1997–1999 varav 4 fynd gjordes i Närkedelen. Växtplatser var grus i vägkanter och på sandplaner samt i hjulspår på en f.d. åker och uppgick till ca 2 000 plantor 2005. Beståndet vid Trumökärret omfattade 6 000 plantor. Alla bestånd växte på skjutfältet ”p.g.a. militär verksamhet”. Totalt inräknades 43 520 ex. i området (O. Nilsson 2009). ”Nu 12 lokaler i Närke varav 2 i Lekeberg” (2011, O. Nilsson).

1278 Radiola linoides Roth

This species was originally restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It seems to be irregularly distributed in C. and SE. Europe. It has been introduced into C. and S. Africa and eastern N. America (Nova Scotia). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 265.

Dvärglin är en ursprunglig men något kulturgynnad växt. Den ettåriga och mycket konkurrenssvaga arten växer, ofta rikligt, på naken eller glest bevuxen, tidvis fuktig sand eller jord, främst vid havet på klippstränder och i strandhedarnas erosionsgropar. Någon gång finner man den också i inlandet på åkervägar och i sten- och grustäkternas fuktigare partier.

Dvärglin har minskat i inlandet under 1900-talet. Tillbakagången beror sannolikt på att lämpliga ståndorter blir allt ovanligare på grund av en allmän igenväxning. Det gamla, småskaliga jordbrukets djur och fordon åstadkom ett måttligt slitage på stränder, stigar och åkervägar, vilket gynnade många små och konkurrenssvaga arter (se även primäruppgiften). Dessutom har igenväxningen under de senaste decennierna påskyndats av kvävenedfallet (jfr sylnarv Sagina subulata som har liknande ståndortskrav).

Sannolikt ganska förbisedd under 1970-talet. Av Wikström (1824) uppgiven från: ”sandbackarne uti yttre beteshagen vid Tegelbruket nära Wenersborg”; lokalen är belägen i Västergötland.

Gammal bofast art.

Dvärglin är en sydvästlig art, vars nordostgräns på det svenska fastlandet löper genom Småland. Man ser den oftast på naken eller glest bevuxen, tidvis fuktig sand i gamla grustag, i kanten av grusvägar (gärna vid mötesplatser eller i parkeringsfickor), på mittrenen av brukningsvägar och i skärningar. I västra Småland sågs arten förr ej så sällan på insjöstränder, men den är nu mycket ovanlig i denna miljö.

Dvärglin är en utpräglad kolonisatör som uppenbarar sig när lämpliga förhållanden uppstår men försvinner igen när vegetationen sluter sig. I det gamla, småskaliga odlingslandskapet hade arten goda existensmöjligheter – genom kreatursbete och markslitage fanns det gott om öppna markblottor på stränder, betesmarker och småvägar. Den har gått starkt tillbaka under 1900-talet, vilket nog främst kan tillskrivas den allmänna igenväxningen.

Dvärglin förekommer i Sverige främst i de västra delarna: Bohuslän, Västergötland, Halland och runt Vänern. I östra Sverige är det södra Småland och Blekinge som har en del fynd; på Gotland är den sällsynt.

Dvärglin växer på fuktig, glesbevuxen och sandig mark. De aktuella fynden är alla gjorda i betesmarker nära havet. Dvärglin växer där på fuktiga stigar, i traktorspår över en sandstrand och i ett gammalt sandtag. Ofta hittas huvudtåg Juncus capitatus och knutört Lysimachia minima på samma lokaler. I början av 1900-talet kunde dvärglin växa i fuktiga, sandiga ödeåkrar men där saknas den idag. Flera äldre fynd är gjorda utmed Grankullaviken, Böda sn, där isskjuvning och betesdjurens tramp skapade fuktiga, vegetationsfria blottor på strandängen. Kanske kan dvärglin återkomma nu när betet har upptagits längs Grankullavikens stränder?

Dvärglin har alltid varit sällsynt på Öland men minskat kraftigt sedan 1800-talet och har få fynd under inventeringen. Minskad hävd av strandnära och sandiga betesmarker, igenväxning av gamla sandtag, exploatering och brist på sandiga ödeåkrar är några förklaringar. Men växten är svårupptäckt varför mörkertalet kan vara betydande. Jämfört med Sterner (1938) ses en påtaglig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Troligen ursprunglig.
Dvärglin växer öppet på bar, fuktig sand i stigar och dynsvackor samt på sandgräshed. Tidigare är den även funnen i fuktiga, sandiga åkrar. Dvärglin har alltid varit sällsynt på Gotland och har endast hittats på Fårö.

Dvärglin är en ytterst liten, konkurrenssvag ettårig art, som växer på blottad, tidvis fuktig eller våt mineraljord eller torv. I regel finner man den på havsstrandängar och i hällmark, där den växer i markblottor och utefter kanten av berghällar, men den förekommer också i mittsträngen på små körvägar, i grustag, stenbrott och på fuktig gräsmark. Dvärglinet är ofta obeständigt på enskilda lokaler, och den lilla växten kan vara omöjlig att upptäcka på en plats, där man sett den ett par veckor tidigare. Sedan förra inventeringen har den gått tillbaka mycket kraftigt, framför allt i mellanbygden och inlandet, vilket förmodligen beror på igenväxning till följd av minskad hävd.