dårrepe

Åkerogräs, säkerligen tillfällig. - 1 (1).

Dårrepe växte förr som ogräs i sädesåkrar men också på ruderatmarker.

Gammal bofast art, nu utgången.

Myrin 1832.

263 Lolium temulentum L.

This species probably originates from the Mediterranean region and adjacent parts of Asia. It has been widely spread as a weed in most of Europe and for instance to C. and S. Africa, E. Asia, N. and S. America, Australia and New Zealand. It has nowadays an incompletely circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 226 and map 215). The closely related Asiatic L. cuneatum Nevski is also tentatively mapped.

Utdöd i Sverige (Gärdenfors 2010). Åkerogräs, känt i Sverige sedan järnåldern (Hjelmqvist 1956) och betraktat som ett svårare ogräs i länet (Zetterlund 1890, 1891). Det tycks inte ha varit vanligt i Närkes åkrar. I Mellansvenska myrodlingar var det täml. sälls. i säd (Tolf 1903).

11 fynd, fördelade på alla regioner, fr.o.m. 1843 (Västerås S: Kungsängen, Ahlm enligt SAMUELSSON 1923a) t.o.m. 1919 (Linde N: Siggebohyttan, I. Gustafsson, BRODDESSON, 3 kraftiga ex.). Först publicerad av Iverus 1875 (Hallstahammar S: Sörkvarn). - [Senare uppgiven från Nora S: Järle gård, växande utanför tomtstaket [ca 1970?] (ROSEEN 1972), säkerligen sammanblandning med L. multiflorum eller L. perenne.]

Dårrepe var förr spridd som ogräs, framför allt i vårsäd, i södra delen av landet, men numera är den försvunnen. Den är känd från alla delar av Småland. Enligt Scheutz (1857, 1864) skulle den vara vanlig i västra delen men i övrigt sällsynt, men i själva verket tycks det ha varit tvärtom. Arten var exempelvis allmän i åkrarna i Vista härad (Visingsö och öster om Vättern; Allvin 1859) och angavs av Goldkuhl & Westerlund (1831) som mer eller mindre allmän i ´Smålands högtrakter´ (höglandet från Vetlanda mot öster och sydöst); i Vimmerby Rumskulla var den enligt Haak (1965) allmän i vårsäd på 1920-talet. I väster, däremot, hade E. Fries och Forsander bara en lokal vardera i Femsjö respektive Hagshult (se primäruppgifter), medan släktingen linrepe L. remotum var vanlig; på 1920-talet fann Hård fortfarande linrepe på flera ställen i västra Småland, men dårrepe bara på en plats (se lokalförteckningen). – Arten rapporterades och samlades i genomsnitt en gång varje år från 1850-talet till och med 1880-talet, men under 1890-talet till 1910-talet bara hälften så ofta, vilket troligen speglar en tillbakagång. Under 1920-talet rapporterades den nio gånger, varav fem gånger från skräpmark eller hamnar, ett förekomstsätt som bara noterats en gång tidigare (Kalmar Kalmar utfyllnad vid järnvägen 1887, H. Simmons i UPS). De tre sista fynden gjordes i Västervik Västervik 1935, Kalmar Kalmar 1942–43 och Alvesta Skatelöv 1945 (för detaljer se lokalförteckningen).

Dårrepe är ursprungligt i Medelhavsområdet och angränsade delar av Asien. Genom jordbruket är det spritt till en stor del av världen. Dårrepe var i äldre tider ett fruktat ogräs i sädesåkrar. Med bättre rensningsmetoder försvann arten och den är nu troligen utdöd i landet men finns odlad i några få allmogeåkrar. Den har tillfälligt noterats 2012 i Uppsala på rötslam. På Öland tycks dårrepe förr ha varit vanlig och anges både av Ahlquist (se ovan) och Sjöstrand (1850) "mellan grödor här och där".

Dårrepe är känt för att i äldre tid ha orsakat förgiftningar. Eftersom säden förr rensades sämre blev dårrepens frukter inmalda i mjölet, vilket framkallade yrsel och illamående. Orsaken till dårrepens giftighet tros vara en bakterie eller svamp (endofyt) som lever inne i gräset och producerar giftiga alkaloider (Thomas 2019).

Gammal kulturföljeslagare, förr bofast, numera utgången.

Kulturföljeslagare, bofast. Tidigare ogräs i korn- och havreåkrar. Sällsynt redan under 1800-talet (Johansson 1897), ej sedd sedan 1919.

Förekom förr som ogräs i vårsäd. numera försvunnen. Senaste belägg som ogräs är från 1945.

Under 1800-talet förekom den ettåriga dårrepen i Sörmland som ogräs bland vårsäd och i vallar, senare mest som tillfällig skräpmarksväxt, nu mycket sällsynt.

Dårrepe är i likhet med linrepe ett sedan länge utrotat ogräs. Sågs senast i Sverige 1955 förutom ett adventivfynd 1984 (Aronsson 1999).