bymålla

684 Chenopodium urbicum L.

This widespread species was originally restricted to Eurasia. It has been intensely spread by man within its European area (schematically mapped) but is nowadays extinct in several places. It has been introduced into N. America and some parts of the southern hemisphere.

Bymålla är en starkt kulturberoende målla som enligt litteraturen växer, eller snarare växte, vid gödselstäder, i trädgårdsland, på avfallsplatser och andra ruderatmarker. I Halland är den inte med säkerhet rapporterad sedan 1900-talets början.

Publicerad som Chenopodium urbicum - bymålla

Utdöd i Sverige (Gärdenfors 2010). Bymållan var starkt bunden till forna tiders djurhållning och därav gödselbemängda gårdar och gator. Dess regionala historia är praktiskt taget okänd. En tänkbar utveckling i en närliggande trakter skisserar Malmgren (1982). Växtens yttre skiljer den tydligt från andra växter, varför den borde ha varit mer kommenterad av gamla tiders botanister om den varit vanligare. Troligen har den, åtminstone fr.o.m. 1700-talet, varit sälls. i Närke.

Artens försvinnande i Sverige är starkt förknippad med ett par lokaler i Arbogatrakten. Den ena är belägen 2 km utanför Närkegränsen vid Findla i Arboga där den sågs sista gången 1977 (Malmgren 1982).

Enl. O. Nilsson (2008) finns bymålla insådd i rabatter och på komposthög vid Immetorp i Karlskoga från dess klassiska Västmanlandslokal vid Lyftinge i Bro i Köpings kommun (jfr Malmgren 1982). Från Immetorp frösåddes den på Findlalokalen 2010 men där kommer djurhållningen att upphöra (jfr Löfgren 2009b). Den sista resten av ursprunglig bymålla i Sverige vårdas av Uno Milberg på hans tomt i Karlskoga.

Tillfälligt inkommen bl.a. som ogräs, vid hamnar och avfallsplatser, framförallt under 1800-talet och början av 1900-talet.

[17]; i gammal tid funnen t.o.m. Nedre Bergslagen; sedan 1950 blott fyra kända lokaler, alla på Mälarslätten, kvar endast på en enda (3). Utbredning syns ha överensstämt med C. glaucums och varit ofullbordad. Utbredningstyp: S7 (fdS2?).

Status: gammal och fordom ett allmänt och bofast ogräs (Lilja 1838 & 1870), men från 1900-talets början allt sällsyntare och efter 1950 endast uppgiven från 11 lokaler i främst landskapets nordöstra del och i dag endast någon gång tillfälligt inkommen.
Förändring och hot: som bofast försvunnen från hela landet. Nationellt rödlistad (RE).
Kommentar: B, granskare KAO.

Bymålla växer solöppet på frisk, blottad och mycket kväverik mark. Den konkurrenssvaga mållan växte förr främst vid gödselstäder, ladugårdar och i bygator. Bymålla anses utdöd i Sverige och hittas idag tillfälligt på soptippar och i liknande miljöer. I Sjöstrand (1863) anges den som allmän i bygator på Öland men denna uppgift anses överdriven i Sterner (1938). Från slutet av 1800-talet finns en del belägg från området nära Färjestaden men sedan tunnar det snabbt ut i takt med att bymiljöer städas upp och snyggas till. Bymålla sågs senaste på Öland 1945 vid Gillberga, Persnäs sn.

Gammal kulturföljeslagare, förr bofast, numera utgången.

Gammal kulturföljeslagare, tillfällig. Utgången. 
Källan till förekomsterna förblir i dunkel; de knappa biotopbeskrivningarna – på gator och kyrkogårdar, vid en häck – lämnar inga ledtrådar. Arten är noterad på Gotland endast under tre tidsperioder: tidigt 1700-tal, mitten av 1800-talet (i fyra socknar) samt i början av 1900-talet. Senast sedd 1934.

Bymålla förekommer mycket sällsynt och tillfälligt på kväverik mark. Den var säkert betydligt vanligare under 1800-talet men förefaller ha varit sällsynt redan i början av 1900-talet. 

I Sörmland var den ettåriga bymållan tämligen allmän under 1800-talet. I städerna växte den då på gator, gårdar och kring täppor, på landsbygden vid ladugårdar och gödselstäder ungefär som rödmålla och blåmålla ännu gör. Arten försvann från landskapet under 1900-talets första hälft. På 1930-talet fanns den ännu på flera lokaler och den sista bymållan i Sörmland sågs i Kungsör 1953 (Malmgren 1982). Bymållans försvinnande från städerna kan liksom för rödmållan och blåmållan förklaras med att kreaturen försvann och med den allmänna upp snyggning som satte in i slutet av 1800-talet (Aulin 1914). Försvinnandet från landsbygden är svårför ståeligt och kan knappast kopplas till några påfallande förändringar under denna tid. Det var långt före ladugårdsmiljöernas hygienisering och i en tid då både röd- och blåmålla ännu fortsatte att vara allmänna.

Europa, Asien. I Sverige förekom bymållan förr kring gårdar och i städer, nu antagligen utdöd.